Cyanotypi

cyanotypi 1
Cyanotypi av Linda Persson (foto Ellington)

En av de saker jag upplevde på Öland när jag var där nu senast var cyanotypi. Det var Linda Persson som demon-strerade denna primitiva foto-graferings-teknik.

Eftersom Linda forskar i trolldom och häxkonst ville jag gärna spekulera och tro att denna teknik skulle ha en historia tillbaka till tidiga förmedeltida riter. Men ibland tar sig fatasin lite för stora friheter. Blåser upp ballonger som spricker när idéerna kommer ut i dagsljuset.

Detta är viktigt att notera. Spekulationer måste både konstnärer och forskare ägna sig åt. Det är så nya gestaltningar, upptäckter och uppfinningar skapas. Det får inte kvävas i sin linda av fixering vid resultat. Men en del spekualtioner är återvändsgränder också. Därför är det kritiska tänkandet lika viktigt som fantasins frihet. Inte viktigare, men lika viktigt.

cyanotypi 3
Cyanotypi av Magali Ljungar-Chapelon (foto Ellington)

Nu i efterhand visar det sig att fotograferingstekniken cyanotypi är en ganska modern företeelse. 1842 uppfanns den. Samma år som den svenska folkskolan lagfästes. Den brittiska botanikern Anna Atkins var 1843 den första som publicerade bilder tagna med denna metod. Intressant. Mycket vackert. Men alltså inget särskilt ålderdomligt alls. Tekniken går till så att ett poröst papper bestryks med en relativt enkel kemikalieblandning som blir ljuskänslig när den fått torka.

cyanotypi 6
Kontaktexponering i solen (foto Ellington)

Det var den enklaste exponeringsmetoden – kontaktexponering – som Linda Persson demonstrerade för oss. Vi fick lägga valfria föremål på ett cyanbehandlat papper. Detta fick sedan exponeras i solljus under några minuter.

cyanotypi 3
Det färdigexponerade pappersarket sköljs i vanligt vatten (foto Ellington)

Kemikalierna tvättades bort i vanligt vatten och när pappret torkat var bilden färdig. Själv lade jag blad av olika växter på mitt papper för exponering. Plus toppen av en blommande nässla, där jag var lite speciellt nyfiken på resultatet. Vilket emellertid blev halvdant eftersom solen gick i moln under exponeringstiden.

Öland var lärorikt denna gång. Jag tackar arrangörer och medverkande i ”Skissande rum” för detta.

Ellington

.

Källor:

Länk till Patrik Sandström om cyanotypi

Anna Atkins Wikipedia

Anna Atkins: Photographs of British Algae

.

 

 

Eiffeltorn i Vellinge

Eiffeltornet flyttat till Vellinge
Eiffeltorn 1
Vellingeblommans Eiffeltorn (foto Arletta)

Nu är det dags att  beundra och undra över den nya design, bland annat i form av ett Eiffeltorn, som Vellinge-blomman bjudit på i denna sommar.

 

Vi har varit här förut. Tidigt i våras såg vi – hur ska jag säga – den gräsliga bilen.

Eiffeltorn och bil 2
Vellingeblommans gräsbil (foto Ellington)

Nu såg jag otroliga skapelser, gjorda av blommor och oanvändbara möbler.

Tillsammans med ett Eiffeltorn
Blomsterpiano ger musik för ögat (foto Arletta)
Möbel o Eiffeltorn
Möbler användbara till skönhet (foto Areltta)

Här, mitt i dessa massor av blommor, upplevde jag en fantasiexplodering

Eiffeltorn o frihetsgudinna
Växtkraft i frihet (foto Arletta)
Eiffeltorn och obalans
Är skönhet alltid i balans? (foto Arletta)
Eiffeltorn etc
Är detta mer balanserat? (foto Arletta)

och – inte minst viktigt – även här i Vellinge, en mycket smaklig lunch.

Arletta

Malmö Form/Design på Lilla Torg

Malmö Form/Design 1Malmö Form/Design Center startade 1964 och flyttade till Lilla Torg i centrum tio år senare. Själv besökte jag detta center första gången för åtta år sedan. Då var det sedan länge ombyggt och restaurerat för att vara just ett center för form och design.

Malmö Form/Design 2
Här blir jag aldrig trött av något vanligt eller onödigt upprepande. Jag möter nyskapande former redan i entrén och sedan hela vägen upp till den tredje våningen.

Malmö Form/Design 3Därifrån ser jag 1500-talshuset som i det förflutna fungerat bland annat som hospital och sädesmagasin. Det är ett flertal byggnader som alla ingår i designcentrat. Alla har med sig stämning, känslor och minnen från de tidigare epokerna. Samtidigt ger de plats åt det mest aktuella inom formgivning, arkitektur och mode.

Malmö Form/Design 4

Malmö Form/Design 5

Här finns inredning och utsmyckning. Här finns kläder och mode.  Här finns internationella och lokala formgivare. Hit går konstnärer för att finna inspiration.

Malmö Form/Design 6

Hit går många för att helt enkelt bara drömma om skönhet. Hit går jag och finner nära nog allt som en människa behöver för att känna sig bekväm, skön, komfortabel, eller behaglig till mods.

Arletta (text och foto)

.

Länk till Malmö Form/Design Center

 

Kågeröd och vägen dit

Åh, vad jag gillar sådana okända platser, som innehåller något mystiskt i sig. Här, på vägen mot Kågeröd hittade jag något som gjorde mig nyfiken. Kågeröd 1

När jag tittar på ett sådant hus, då börjar jag undra. Varför är det på det här viset? Varför finns det här över huvud taget? Och vad har det varit? Nästan hela huset är ju egentligen en ugn.

Kågeröd 3Vid sidan står det ytterligare en liten ugn. Har det varit ett bageri som tillverkade bröd till hela byn?

Kågeröd 4Har det varit en brännugn för keramik? En verkstad för alkemiska experiment? I min fantasi blir det … ja, vad blir det i DIN fantasi? Jag blir jättetacksam om det finns någon, som kan förklara för mig vad som var detta husets verkliga funktion.

Nu promenerar jag vidare längs vägen mot Kågeröd och ser en vacker grind.

Kågeröd 5Den är smidd av järn och har två dekorativa tecken.

Kågeröd 6

Vad betyder de egentligen? ”D” och ”S”? Så undrar man ju när man inte bor i trakten. Då vet man förstås.

Kågeröd 7

Kågeröd 8Nästa hus ser helt annorlunda ut. Jag föreställer mig att här kan man nog hitta mat som bevarats därinne i kanske hundra år. På avstånd hörs de rytmiska stegen av en häst och det reflekteras som ett eko i mina öron. En örn hänger orörlig högt uppe i himlen och liksom fryser i sin ställning. Hästen försvinner utom hörhåll. Det finns inga ljud längre. Bara ett spindelnät som rör sig lätt på halmtaket på huset.

Arletta

Av Skånes städer är Helsingborg den bästa

Förutom vyer och intryck från en av Skånes städer, innehåller inlägget en reklamlänk till företaget Oatly.

Ellington: Du har berättat om Skånes landsbygd – även slotten ligger ju på landet för det mesta. Att du njuter så av landskapet och naturen! Det gjorde mig glatt förvånad i början av vår bekantskap, för jag uppfattade dig först mer som en stadsmänniska. Men har du några intryck av Skånes städer?

Arletta: Det sägs att den tråkigaste svenska stan ligger i Skåne och att det är Eslöv.

Ellington: Varför Eslöv av alla Skånes städer? Är Trelleborg och Kristianstad så mycket bättre?

Arletta: Jag vet inte varför precis Eslöv.

Skånes städer 1
”Etervirvel” av Matti Kallioinen. Skulpturen är helt ny och invigdes 30 augusti 2017 (foto Arletta)

Men då vill jag påstå att Helsingborg är den minst tråkiga staden av de städer som jag NÅGONSIN har sett. Och klart bäst av Skånes städer. På somrarna har jag rest hit och hittat mycket att göra och det kommer mer och mer alltefter som det byggs nytt (seau-projektet).

Jag promenerar alltid längs havet inne i stan och kommer då till den helt underbara bastun. Att hoppa ner i det kalla vattnet efter 85 graders värme! Vad kan vara mer uppiggande än detta? Att klättra upp sen till Pålsjöskogen och se havet där uppifrån. Därifrån syns också Kronborg, slottet, som ligger på den danska sidan.

Skånes städer 2
Slottet Kronborg sett från färjan (foto Ellington)

Ibland har jag tagit mig till Danmark med färjan när jag vill njuta av dess helt annorlunda atmosfär.

Men stannar jag kvar i Sverige – mitt i stan –  då börjar jag nog med en kopp kaffe på havremjölk, vilket är en underbar svensk specialitet. Här i stan får jag sånt i ett mysigt café – café Annorledes – som dessutom är inrett med saker, som var typiska för staden på 1940-80 talet. Man kan undra – vilka grejer som vi använder idag, som man ska använda som dekoration om 50 år?

Synd att det är omöjligt nuförtiden att köpa galoscher …

Skånes städer kanske 3

… för det har regnat ordentligt idag. Jag ska ut ändå och promenera oavsett, längs smala gator mitt i stan. De trevliga ställena, där man kan gömma sig medan det regnar, vad jag är förtjust i dem!

Skånes städer kanske 4Skånes städer kanske 5

Så fortsätter jag promenaden och svänger in på en gata som ska leda mig till Springpostkällan, som fanns här redan på medeltiden och försörjde invånarna med färskt vatten.

Skånes städer kanske 6

Nu blev det soligt, och gatorna ser ut som nytvättade, nyfödda. På denna gatan hittar man en riktig stadens pärla, som gömmer sig bakom grinden. Det är Henckelska gården, som var köpmansgård på 1600-talet.

Skånes städer 7

Skånes städer 8

Härifrån går jag mina hemliga vägar upp och ser staden uppifrån.

Skånes städer 9

Jag ska inte gå ner tillbaka till staden därnere vid havet, utan helst promenera i Slottshagen, som ligger bakom Kärnan. Här finns en av mina favoritskulpturer av Christian Eriksson.

Skånes städer 10Den talar mycket till mig. Konstnären har fångat ett moment,  kanske ett par sekunder i realtid. Mindre än en minut. Den kvinnliga figuren (troligen Diana, jaktgudinna) håller hunden som är redo att springa och fånga bytet och det syns att den är jättepassionerad utav sin uppgift. Kvinnan är däremot lugn och samlad. Hon fokuserar på målet men rusar inte strax till sitt jaktobjekt. Hon väntar lungt. Känslorna speglas i ögonen på både djuret och människan, samt i deras ställningar.

Skånes städer 11Så håller man ibland in sina känslor för att agera – inte snabbt, spontant och intuitivt, men i rätt ögonblick.

Nu går jag ut ifrån staden och ska fortsätta åka vidare längs kusten.

Då fortsätter jag gärna vidare till Viken.

Skånes städer 12

Skånes städer 12Där befinner jag mig helt plötsligt ett par hundra år tillbaks i den pittoreska fiskebyn …

Skånes städer 13… helt i kontrast mot den moderna stan.

Så reser jag genom bergen och över havet, genom olika VYER OCH TIDER.

Fortsättning följer.

Arletta

.

Länk till Historisk Stadsvandring i Helsingborg

Häxor, vad är det?

Vad är en häxa? Det finns inga häxor, säger man idag. Det är en masshysteri, sa kaplanen i Stockholms Storkyrka Eric Noraeus 1676. Vetenskapsmannen Urban Hiärne, som först förordat tortyr vid förhör med häxor ändrade sig när han såg Malin Matsdotter brännas levande på bål efter att ha angivits av sina egna barn, varefter Hiärne gjorde gemensam sak med Noraeus för att få slut på häxprocessena.

Häxor 1
Diskussion om vidskepelse och vetande

Det är min andra dag på Öland. Idag har jag träffat flera kvinnor som kallar sig häxor. Det är inte enbart på skämt.

häxor 3
Birgitta Ridderstedt som häxa på modern kvastvariant

De menar att de äger kunskaper, som ger dem kraft att se och uppleva ovanliga aspekter av tillvaron. Någon jämför dem med shamaner, som kan nedstiga till underjorden och återvända till den vardagliga verkligheten och berätta om vad de upplevt.

häxor 5
Mask, inspirerad av shamansk tradition (foto Ellington)

En av kvinnorna, Linda Persson, har också blivit initierad i hemliga kvinnosällskap hos australiska aboriginer.

Häxor 2
Linda Persson

Själv har jag ingen sådan tro. Men jag vet ju att jag och andra människor kan ha vad jag skulle kalla andliga upplevelser. De upplevelserna kan ha stor betydelse om man kan förstå dem och hitta sätt att relatera dem till vardagsverkligheten.

Annars har häxor varit personer som ansågs syssla med trolldom. På Island, under medeltiden, ska det ha varit en viktig position i samhället att vara trolldomskunnig. Samtidigt var häxförföljelserna svåra där också. På Island var det mest män som betraktades som häxor och dömdes för trolldom.

Att vara trolldomskunnig verkar ha kunnat betyda två olika saker. Det kunde å ena sidan betyda att man ansågs ha någon form av kontakt med Djävulen, besökte honom och stod under hans inflytande. Den andra formen av trolldomskunnighet var att ha kunskap om och kunna utföra hedniska riter och sedvänjor. Den senare formen kan också ha inneburit att man hade sådan kunskap om till exempel traditionell medicin som betraktades som trolldom.

De kvinnor som jag träffade idag, kallar sig ibland för häxor. Den kunskap de har och söker är sådan kunskap som ofta inte erkänns som kunskap av det nutida samhället. Deras kunskap är nog närmast besläktad med den hedniska häxtraditionen. Den handlar inte om någon djävulsdyrkan.

häxor 4
Katrin Jonsson. Spelar en av häxorna i Linda Perssons kortfilm om Blå Jungfrun ”The Astral Women”. (foto Ellington)

En av de saker som forskaren Linda Persson berättade, var om Blå Jungfrun. Den lilla klippön i norra Kalmarsund. Myterna kring den ön handlar mycket om häxor. Ön heter egentligen Blåkulla. Någon gång i tiden, sägs det, blev det farligt att uttala det namnet. Men enligt många källor var det till den här ön häxorna for.

Vad det kan betyda IRL, det vet ingen riktigt. Det är dock möjligt att anta att myten kan ha någon verklighetsgrund. Om det fanns kvinnosällskap i hednisk tid, så skulle Blåkulla kunnat vara en plats där kvinnliga shamaner samlades för rituella möten och fester. Detta är visserligen ren spekulation, men det är ändå inte mer långsökt än att det borde kunna göras till föremål för seriös forskning.

Linda Persson berättar att ännu idag tror många på allvar att just Blå Jungfrun har magisk inverkan på människor. Varje år får Oskarshamns kommun ta emot en skörd av brev med stenar från Blå Jungfrun. Enligt traditionen är det förenat med stora risker att ta stenar från ön. Stenarna är olycksbringande. Om olyckan kommer, så ger den enligt sägnen inte med sig förrän stenen återbördats till Blå Jungfrun. Breven kommer från personer som råkat ut för olika hemskheter vilka de sätter i samband med stenar från ön som de har i sin ägo. Varje år transporterar Oskarshamns kommun ut de stenar de fått under året och återlämnar dem till Blå Jungfrun.

Cyanotypi-bilder av stenar på Blå Jungfrun. Av Linda Persson (foto Ellington)

Linda Persson skulle själv en gång fara dit, och hade med sig en påse med återlämnade stenar. Vädret var tjänligt och skutans kapten ansåg att det nog var en lämplig dag för överfarten. Dock överfölls de halvvägs av oväntat åskväder och till råga på allt havererade motorn. När Linda berättade för kapten att hon hade med sig stenar från Blå Jungfrun, blev han arg. Han menade att han aldrig skulle lämnat hamn om han vetat detta.

Seriöst visar sådana berättelser att moderna människor alltjämt tar det vi kallar vidskepelse på allvar. Det är just detta som Linda Persson vill förstå bättre. Hur vidskepelse faktiskt fungerar tillsammans med vetande. Och jag blev ju också intresserad.

Ellington

.

Linda Perssons film om Blå Jungfrun: The Astral Women (vimeo)

.

Källor:

Blå Jungfrun: Sveriges nationalparker

Samlat vetande om Blå Jungfrun

Häxförföljelser

Häxprocesser i Sverige

 

Att titta in i ett nyckelhål och hitta sig själv.

nyckelhål 1
Historiskt nyckelhål (foto Arletta)

Bland de skånska saker som jag kommer att sakna finns flera slott. Vart man kör så dyker de helt oväntat upp. Gömda bakom stora ekar, väntar de bara på att jag ska komma. Komma och titta in genom historiens nyckelhål, och se … mig själv.

 Torups slott

När jag besökte Torups Slott undrade jag – Hur kändes det att vara en slottsflicka? På vissa ställen reser man flera sekel tillbaka. Man står på samma plats som dom bodde för 500 år sedan och känner sig som en gammaldags karaktär i deras liv. Vilka var de personerna och hur levde de?

Vad trodde de på och vilka gudar bad de till? Vilka relationer hade de till naturen? Har vi ärvt några av deras seder? Finns det fortfarande spår av deras tankar i vårt moderna språk idag? Hur påverkar det förflutna mitt eget liv?

Det finns massor av källor som beskriver livet i slottet under olika perioder. Personligen blev jag mest berörd av ett pyttelitet hus, som står separat på andra sidan av vägen. Det var ett kök där slottsflickor lekte och lärde sig att baka pannkakor.nyckelhål 4

Var detta nytt eller en gammal tradition? Amelie hette flickan som lekte här tidigt på 1900-talet. En dikt på väggen till huset beskriver precis det som jag själv känner för Skåne.

nyckelhål 5

Den dikten blev mitt nyckelhål att se livet då och nu. Det verkar som att inte så mycket har förändrats sen den tiden…

… utanför slottet ligger bokskogen – eller slottet självt ligger i skogen? I alla fall, jag föreställer mig en sådan flicka, som går dit ut för att plocka bär och svamp.

Nyckelhål 3
Jätteröksvamp i Skåne (foto Ellington)

Som i de gamla tiderna, styr fortfarande asagudar i skogens djup. Där ser man en groda utan att veta att det är egentligen Fröja, fruktbarhetens gudinna, som ger kraft, så att frön och ägg och yngel kan gro och växa. När det blåser i skogen, då är det Odin som talar med mig. I skogen kan mötet mellan människan och naturen bli mytologiskt på en annan nivå än i stan.

nyckelhål 6
(Av Björn Lindow. Publiceras med konstnärens tillstånd)

Att dricka bäckens vatten ur handen, att äta bär direkt från buskarna, att krama ett träd länge länge, att ligga på marken och känna pulseringen mot jorden och hårda rötter under kroppen, att bli en helhet med det som är helt kravlöst mot dig. Att lyssna på skogens språk, som uttalas utav fåglar och gamla träd, att försöka förstå det som de talar till dig. Att koppla bort allt påträngande och ta emot så mycket som du kan få. Att gå ut och att ge tillbaka, att dela med dig det som du fått. Detta kan upplevas som att födas på nytt. Så är det hos mig i alla fall.

Arletta

Ellington: Så du har varit en slottsflicka idag? Som hette Amelie?

Arletta: Ja, och kanske också denna gudinna som visar sig i grodans form. Det är ju möjligt att ibland vara någon annan för att sedan bättre känna vem du själv är.

Smaken av mitt språk

Smaken 1
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Jag har alltid varit nyfiken på alla sorts kreativa processer, hur de går till. Hos vissa verkar det vara helt naturligt. Jag hörde av flera, som skriver dikter: ”det är bara min hand som skriver, som om någon leder den på pappret”. I mitt fall är det ibland ungefär så, utom en sak. Jag är tvungen ibland att leta efter rätt ord, rätt stavning, rätt ordförråd. Då är det ett hinder för s k flow hela tiden. Hjärnan hinner inte uttala allt på en gång och dessutom försvinner smaken, som språket ska förmedla. För svenska är ju inte mitt modersmål och detta innebär både nackdelar och fördelar.

smaken 2
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Problemet är att om jag skriver på mitt modersmål, då känner jag mig helt obegränsad. Då leder mig min fantasi in på saker som jag inte har tänkt mig från början. Så snart jag betraktar en halv sida, som jag tänkt skulle handla om ett visst tema, då visar det sig att det jag skrivit är långt ifrån temat. Associationerna ledde till ett annat tema, ett fristående, som visst kan vara lika mycket värt som det ursprungliga, som jag tappade.

När jag skriver på svenska då är det lättare för mig att hålla mig inom gränserna. Meningarna byggs kortare och själva språksystemet och reglerna gör att det inte längre är så lätt att tappa det rätta spåret.

Pratar jag om spåret, då gäller det också den svenska grammatikmodellen. I engelska är det samma sak: man har ju en viss ordning i en mening, samma som vagnarna i ett tåg. Varje vagn står i sin ordning och hela tåget står på spåret. Så länge tåget står säkert på spåret, så finns det möjlighet att det ska gå framåt.

Byter man ordningen i en mening då låter det helt obegripligt. Det är inte samma sak i det ryska språket: meningen byggs där precis hur man vill.

Jag är medveten om att  jag ska fortsätta bryta, både muntligt och skriftligt, resten av mitt liv. Det känns dock inte längre skadligt, för jag  tror att jag hittade det spåret där jag kan uttrycka mig så att det blev mer och mer klart för en mottagare.

Det som hänt mig det senaste året, har överraskat mig mycket och jag hoppas det ska fortsätta. Min fantasi producerar idéer, som jag aldrig har tänkt mig skulle komma i mitt huvud. Det händer mest tidigt på morgnarna, då jag inte kan sova längre utan jag måste gå upp och skriva ner det som jag har sett.

Jag brukar se de bilderna, inte med mina ögon, utan de finns nånstans i huvudet. Ibland hör jag musik, som associeras med händelser. Med andra ord, jag upplever något, som känns ganska realistiskt, fast att jag aldrig har varit där.

Problemet är att jag måste verbalisera det som har kommit i en synkretisk form. Det jag upplever kommer till mig genom alla mina sinnen, alltså, och det ska jag uttrycka med ord. Precis som när man berättar en dröm, så tappar jag några element eller ersätter dem med andra – återigen är det både nackdel och fördel. Man förstår tydligare genom att beskriva en upplevelse med ord, men smaken kan försvinna. ”En uttalad tanke blir lögn” – sa en av de ryska poeterna.

smaken 3
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Så vill jag ändå försöka skriva. Att uttrycka med ord det som alla mina sinnen producerar i mina fantasier.

Men det finns en speciell känsla när andra rättar till mitt språk, särskilt i skrivandet.

smaken 4
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Det känns som att jag kokar en soppa och vet precis vilka ingredienser jag vill lägga till, för jag vet smaken den måste ha  i slutet. Ibland hittar jag en liknelse eller en metafor, som jag tror blir det bästa sättet att visa hur sakerna ser ut och känns. Det som kokas, gör det ju i mitt huvud, i den ryska avdelningen. Vilket inte alltid speglar realiteten för en annatspråktalande så tydligt som jag hade tänkt mig. Helt plötsligt byts ingredienserna och så försvinner smaken.

Ibland känns det så att, efter vissa korrigeringar, då blev det inte längre min text – samma tema men inte samma smak på språket. De som har försökt skriva något på ett annat språk än modersmålet, känner nog igen situationen. Vore intressant att veta hur det känns för er.

Arletta

Regn bakom grannarnas gardiner

Regn a
Bokomslaget till Josefine Klougarts novell ”Regn” (avfotograferat av Arletta)

Detta är de tankar som kom till mig när jag läste Regn, en novell av Josefine Klougart.

 

Vi promenerade en gång, min vän och jag i mörkret och kylan. I fönstren på gatan lyste lampor, som skapade en känsla av trygghet och värme. Vännen sa då: ”det känns som om de har det så mysigt därinne. Fast ingen vet hur de har det egentligen, de som finns där inne. Jag anar att människor har ofta tragedi och dramatik där bakom gardinerna”.

Förr hade jag själv mycket bakom mina gardiner som jag inte visade mina vänner.

Jag grät nästan varje dag men försökte att inte visa mig nere inför mina vänner. Spelade jag någon optimistisk roll inför andra? Jag tycker inte att jag gjorde det. Det kändes bara bra, när jag var nära vännerna.

Men trygghet och värme bakom fönstret kan bytas mot iskall storm eller total tystnad. Ignorans, nonchalans, oacceptans – som kan vara mer ruinerande än regn och storm.

På det viset är det märkligt hur mycket en människa kan ge en annan. Både goda och dåliga upplevelser. Ibland både och, på en gång. Därför känner jag ibland en slags ambivalens: ska jag lämna den som stör mitt liv eller ska jag stanna kvar för att uppleva det bästa som vi kan ge och få utav varandra?

Och så målas det i berättelsen Regn. Naturen är mäktig. Den är vild. Den enskilda människan som är en del av naturen  har också detta vilda i sig.

Det kontinuerliga regnet påverkade alla. De som lämnade landsbygden fick nog ett bättre liv. Vi vet ingenting om det som hände med dem. Vi ser dock en familj som stannar kvar under regnet och de får ingen lycka i sina liv. Pappan sitter på dotterns grav som en porslinsduva med huvudet under vingen. Mamman reser bort tillsammans med en främmande man.

Dottern var högst tolv när hon dog. En onödig död av blodförgiftning. Brodern åkte skridskor och körde över hennes fingrar. Hur länge väntade familjen med att bry sig om henne? Inflammationen blev hennes död. Är detta alls möjligt i vår tid? Kanske sker allt detta inte idag? Vi får inga preciserade tecken på tiden i novellen. Allt är gömt bakom regnet. Allt som syns, gör det liksom genom en skuggig gardin.

Allt som händer mellan familjmedlemmarna målas av författaren med suddiga uttrycksmedel, som impressionistiska bilder. Korta meningar, som beskriver händelser och förhållanden mellan familjemedlemar. Längre meningar när det gäller naturen. Naturen verkar vara mer betydelsefull än människor.

Regn 2

Det regnar hela tiden men det finns däremot inget flyt mellan de vuxna och barnen. ”Mamman och pappan delar sömnen mellan sig. Det är det sista beviset för att de fortfarande är människor”. Och så händer det som händer liksom i sömn. Flickan kommer till huset där brodern befinner sig ihop med pappan. Hon har blod på sin nacke. Blodet rinner ned och pappan sänder henne nånstans, ut ur huset.

Vad är det för motiv hos pappan att göra så här? Man vet aldrig vad som driver aktörerna i denna historia till att göra det som de gör. Jo, mamman. Hon lämnade tillsammans med en annan man till nåt bättre. Det var åtminstone inte fel av henne att skriva anteckningar i sitt blå häfte. Mannen lockades av det hon skrev och kom till henne – det enda exemplet på effektiv kommunikation i hela berättelsen.

Inte helt fel att skriva för att förstå bättre vad som händer, om det inte finns någon chans att nå de som kallas de närmaste. Det var hennes försök att förstå vad som händer i naturen och i henne själv. Det hjälper inte att skrika, att tala, att titta rakt i andras ögon. Budskapet tas inte emot. ”Grannarnas ansikten är tomma. De säger: vi beklagar”.

Är detta verkligen tillräckligt om man fortfarande är människa? Man har ju fler uttrycksredskap för att dela med sig av känslor. Men det verkar inte finnas känslor hos dem som fastande i regnet. Regnet är som en översvämning av okänslighet. Vatten istället för något att äta, istället för att stilla sin hunger efter kommunikation och samhörighet. Blodet rinner ut ihop med regnvattnet.

……

Bakom mina gardiner regnar det inte längre. Jag har faktiskt inga gardiner i mitt fönster, så grannarna kan väl titta in och se en glad kvinna bakom det. Regnet i mitt område var inte så skadligt men … det finns ju säkert fortfarande blåst och fler av naturens företeelser att motstå. Om man är fortfarande människa – då får man försöka i varje fall.

Arletta

Med örat mot marken på Thomassens Galleri

Vi är på Thomassens Galleri i Göteborg. Men historien börjar tidigare. Året var 2014. På väggen till en högstadieskola i Nyköping dök det upp en graffiti. Det kvinnliga könsorganet var representerat i jättestorlek. I starka färger och mycket uttrycksfullt. Bilden var utmanande och såklart chockerande i ögonen på kommunens representanter.

Människor som passerade förbi visade olika reaktioner på konstverket. Till saken hör att målningen var beställd och konstnären hade getts fria händer. Nu ville man dock att hen skulle göra om målningen med ett annat motiv. Konstnären blev bestört över censuren. Kommunen beslutade att målningen skulle målas över.

Vid ungfär samma tid hade samma konstnär engagerats av högstadieskolan i sin före detta hemkommun Bengtsfors. Uppdraget var en workshop med elever. Ellington, som själv var lärare på en annan skola i Bengtsfors vid den tiden minns att han skulle ha uppskattat en diskussion bland eleverna om de könsord de brukade använda till varandra i nedvärderande syfte. När konstnären anlände till sin workshop i en läderjacka med texten ”Min jävla fitta” på ryggen, kom en helt annan diskussion igång.

Liksom i Nyköping fick konstnären inte föra sin diskussion om nutida konst med eleverna. Hen blev beordrad att lägga bort jackan eller försvinna från skolan och valde då det senare.

Konstnärens namn är Carolina Falkholt. Idag träffade vi henne på Thomassens Galleri på Götabergsgatan i Göteborg.

Paul Thomassen har just öppnat. Vi pratar lite och Paul nämner att det är Carolinas cykel som står utanför. Vi vet att Carolina Falkholt är på väg till USA på ett ettårsstipendium. Vi går runt och Ellington fotar hennes utställda verk.

Thomsssens 1
Carolina Falkholts utställning ”Din jävla hora”  på Thomassens 26 aug 2017

Här finns porträtt …

Thomassens 2
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

… här är kvinnliga könsorgan i karmosinrött. Här finns dokumentation från hennes arbeten med könsord och nedvärdering i skolan.

Thomassens 3
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

Här finns också annat. Nästan litografiskt detaljerade bilder av händer, öron i svartvitt i en färgkontext av blod eller intensivt redlight-district-rött.

Thomassen 4
Carolina Falkholts utställning  på Thomassens 26 aug 2017

Ellington erinrar om bilderna från Kairo 2014, där Carolina Falkholt skapade graffiti tillsammans med lokala kvinnliga konstnärer.

Thomassens d
Carolina Falkholt i Kairo 2014 (foto Mia Gröndahl)

Ellington nämner att han ser nu att hennes bilder idag befinner sig i rörelse.

Thomassens 7
Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

När vi sitter i det meditationsrum som hon inrett i galleriets nedre environger, då kommer Carolina. Det är lite, lite surrealistiskt att hon glider fram liksom ur kulisserna. Hon är dock helt verklig.

Carolina Falkholt 26 aug 2017 (foto Ellington)

”Du är väl på väg till USA nu,” säger Ellington. Vi ser att hon är i arbetskläder. Hon arbetar nu. Hon har arbetat hårt för att nå dit där hon är idag. En omdebatterad, älskad och hatad konstskapare.

Hon säger, ”Det blir en sorts semester. I ett år. Jag ska försöka gå tillbaka till mina rötter”

Thomassen 6
”Ear 2 the ground”. Carolina Falkholts utställning på Thomassens 26 aug 2017

Och vi  ser hennes verk, nyss hängda, här på Thomassens. Här finns hennes etablerade teman, den färgrika graffitin. Uttrycket av det kvinnligt kroppsliga. Protesten mot det som tvingar kvinnligheten in i ofarligt acceptabla banor.

Men kroppsdelarna, händer och öron i svartvitt blir bilder av något nytt. Som rötter. Här ser man också de fotografiska porträtten av en ung, stark kvinna med något sökande i blicken. Med örat mot marken. Vad rör sig? Vart söker hon sig? Svaret återstår att se.

Arletta och Ellington

.

Länk till Galleri Thomassen

Länk till en artikel på bloggen ”What Comes Naturally” om Carolina Falkholt i Kairo