Kajorna och tibastbusken har vårvinterkonversation

Den här vintern! Orkar vi vänta på att den ska ta slut? ”Vet ni vad!” säger kajan. ”Jag ger mig av!” De övriga kajorna konfererar. ”Ska vi också?” ”Nej, inte jag!” ”Varför inte? Jag tycker vi har väntat länge nog nu.” ”Men se! Jag hittade ett gammalt ekollon här i grenklykan!”

kajorna 1
Kajornas konferens i eken

”Hör ni ni!” viskar tibastbusken knappt hörbart, ”jag får liksom stanna här jag.”

”Jag har sovit hela vintern – men idag kom en liten solstråle och väckte mig. Den var lite varm!”

kajorna 2
Tibastbusken vågar nätt och jämt väcka sina knoppar

”K´Ja, ja, ” svarar kajorna. ”Vi får väl ge det några dar till, men kommer inte våren snart, så drar vi!”

Ellington

Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”

Nadja Itäsaari 1
(Copyright Nadja Itäsaari)

När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.

(Read this post in English)

När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?

Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?

Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.

Nadja Itäsaari 2
(Copyright Nadja Itäsaari)

Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.

Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.

”Fan vad bra!”

Ellington

.

P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.

.

 

 

Kroppen

kroppenEllington: Jag tänker på kroppen. Vad är min kropp?

Arletta: Min kropp är mitt bästa verktyg för att njuta av livet.

Ellington: Är kroppen bara ett verktyg?

Arletta: [ler] Nej! Förstås inte. Jag är ju min kropp. Och den tjänar mig. Lite komplext för den som inte tänker som jag, men så är det.

Ellington: Många vill göra skönhetsoperationer. Kan du tänka dig det?

Arletta: Nej!

Ellington: Varför inte?

Arletta: Tänk dig att jag skulle förstora mina bröst med silikon. Eller fylla mina läppar med botox. Många gör det. Av vilken orsak?

Ellington: För att behaga mannen.

Arletta:  Vad är kroppen för dig? Om min man vill att jag opererar mina läppar för att han ska älska mig, då är det ju inte mig han älskar.  Om min man inte behagas av mina bröst – vet du vad? – då byter jag hellre man.

 

Jessica Fleetwood på Internationella Kvinnodagen

Jessica Fleetwood
Jessica Fleetwood på Not Quite, 8 mars 2018

Not Quite kan man få för sig att saker skulle hända till hälften eller inte nå riktigt ända fram.  Men när Fröskogs Kulturförening har ett kulturarrangemang på Not Quite i Fengersfors, då blir det gärna kvalitet och angeläget. Idag, på Internationella Kvinnodagen hade man annonserat föredrag av Jessica Fleetwood, smideskonstnär. Och med Jessica Fleetwood  på scen, fick den här högtidsdagen ett innehåll som kan sammanfattas i kvinnlig livsglädje, skaparkraft och fri energi och styrka.

Hennes konstnärskap är i stål. Inte enbart. Det vi fick ana av hennes skisser antyder ett  bildseende som speglar en egen upplevelse, vilket skisser till stora konstverk ofta gör. De krokier hon visade gav också en aning om en formkänsla som nog är fri i sitt förhållande till konventioner.

Jag skriver ”antyder” och ”som nog är fri”. I sitt föredrag framhävde Jessica Fleetwood nämligen inte sin konst. De olika konstverken fanns där som en bakgrund till hennes burleskt sköna berättelse. Den om hur hon på krokiga vägar, men med någon slags inneboende kompass, klarat och klarar att skapa ett liv där konsten är en styrka och en glädje. Och tidvis också en inkomstkälla.

Hennes konstnärskap är i stål. Jag hoppas att någon gång få se mer. Hennes opus magnum, Ståltheten i Oxelösund, hennes smideskonstverk.

När jag körde hem i snöyra och många tankar, tänkte jag på Alexandra Kollontay. Hon var en av dem som skapade Internationella Kvinnodagen. Jag tror att hon skulle kunna se på kvinnors situation i Sverige idag och säga not quite, men Jessica Fleetwood är på god väg.

Ellington

Livskraft

Hur gör sig livet påmint? Knoppar som brister. Blomning, lövverk och humlor som surrar. Dignande fruktträd och fågelsträck. I sådana tider påminns jag tydligt om livet och dess kraft. I andra tider är det svårare att se. Det kan krävas ett nästan synskt öga för att se livskraft där döden ser ut att ha makten.

Skogen har dött
En bäverdamm längre bort har skapat översvämning. Vattnet har dränkt trädens rötter.
På denna mark, som nu är vattensjuk, växte sig träden höga förut.
Undan för undan murknar trädstammarna
En murken trädstam ger både bo och mat åt hackspettarna.

I de döda och döende trädstammarna finns liv som inte jag kan se. Men hackspetten vet. Den knackar och äter och lever av larverna som lever där inne.

Här gick jag en vinterdag och gladdes åt de döda träden som ger livskraft åt allt som kryllar och kämpar och väntar på våren.

Ellington

.

Alexander Bard – filosofisk rökpuff eller inspirerande provokatör?

Alexander Bard har jag alltid tyckt ärligt illa om.

(Read this post in English)

Ända sen han först gjorde sig synlig  i massmedia i början av 80-talet har jag ogillat den mannen. Hans självupptagenhet kändes påklistrad. En tom rökpuff utan fäste i verkligheten. Det var något plåtigt och artificiellt över hans musik. Hans politiska idéer fick mig att associera till  den asociala nyliberalismen. Och i backspegeln har jag fått intrycket att han och  hans Army of Lovers hade mer gemensamt med Fredrik  Reinfeldts första regerings provokativa Ayn Rand-liberaler än med någonting, som kunde associeras med kärlek. Ministrarna, det var de som fick avgå efter kort tid när det visade sig att de praktiserat Ayn Rands teori att skatt är stöld och  vägrat betala vissa skatter (och TV-avgiften). Utan humor eller självdistans.

Den uppfattningen hade jag av Alexander Bard. Får jag skriva så? Att jag tyckte illa om honom. Att jag tyckte han var provokativ på ett trist sätt. Att jag förknippade honom med en asocial nyliberalism.

Själv har Alexander Bard benämnt de svenska initiativtagarna till #metoo-rörelsen mytomaner och han har utnämnt kulturminister  Alice Bah Kunkhe till en demokratins dödgrävare. Då ger jag mig rätten att tala om varför jag alltid har tyckt så illa om Alexander Bard.

DET VAR INTE min idé att jag skulle lyssna på söndagsintervjun i P1, där han intervjuas av Martin Wicklin. Jag fick en fråga. Det var min körledare som sms-ade med hänvisning till det radioprogrammet: ”Nån gång skulle jag kunna tänka mig att diskutera Alexander bard med dig.”

När jag lyssnade på den intervjun hände något. Jag hörde honom säga att han  är nyfiken på livet. Han sa att han tycker särskilt mycket om att tala med personer som utmanar honom genom att tycka precis motsatsen till honom själv. Han vill kunna säga vad han tänker och stå för det utan krusiduller.

Alexander Bard
Att vara grundad i sin biologiska konstitution

Han tror att det är nödvändigt att människor idag har en fast punkt i sin egen biologiska konstitution.  Det är nödvändigt, säger han, om vi ska klara att leva med den teknologiska utvecklingen nu. Och han tror  att könet är en grund för en människas liv. En man ska vara en man och en kvinna ska vara en kvinna, menar han och säger ”Jag tror på könets återkomst!”

Jag noterar att jag skulle ha synpunkter på detta och fortsätter att lyssna. Hör honom säga att alla människor ska ha jämlika villkor att förverkliga sina möjligheter i livet. Någon gång under intervjun  säger han självklart att människor är ”jämlika och olika.” Han påpekar att han ”är marxist,” vilket överraskar mig något. Och fortsätter med att poängtera att visst har han förmågan att fokusera och undersöka mycket smala och djupa kunskapsområden, vilket dock inte är någon sorts elitism .

Han vill inte fastna i en uppfattning eller i ett sätt att vara. Han skapar hemkänsla åt sig, vart han än beger sig. Han vill utforska och lära känna världen. Hans projekt nu är ett djupgående filosofiskt arbete.

När jag lyssnade på söndagsintervjun med Alexander Bard fick jag en bild av en människa som det är värt att lyssna på.

Jag lyssnade på programmet en andra gång. Nu hörde jag ju att han alltjämt är självupptagen och jagcentrerad. Jag hörde också flera påståenden om livet och världen och politiken som jag vill opponera mig emot. Men intrycket kvarstår – att jag omvärderar min tidigare avsky för denne man.

Alexander Bard må vara en filosofisk rökpuff eller en inspirerande provokatör. Egentligen handlar detta inlägg inte om honom.  Det handlar om att jag på senaste tiden har funnit en viss glädje i en metod. En metod för ny kunskap. Kanske genom tillfälligheternas spel har jag tagit emot impulser från några kvinnor som jag känner – impulser som har lett mig till att läsa, se och lyssna på nytt. Lyssna på nytt till sådant som jag av någon anledning lagt i erfarenheternas skräpkorg. En metod för omvärdering.

Det upplever jag som användbart i livet.

Ellington

.

Länk till söndagsintervjun i P1 med Alexander Bard

.

Perfekt vinterestetik

Vinter! Snö! En riktig vinter. Det är perfekt.

(Read this post in English)

Isen börjar röra på sig 7 april 2013

Där jag bor hade vi en riktig vinter senast 2013, med halvmetertjock is på sjön, som låg långt in i april.

I år har vintern kommit sent, så isarna hinner nog inte bli så tjocka. Men snön har legat några veckor nu och de senaste dagarna har det kommit pudersnö, som har förvandlat landskapet.

perfekt 3
17 februari 2018

Jag ville se den här förvandlingen och gav mig ut. Ställde bilen och lät ögat dricka de rena linjerna och formerna.

perfekt 4Och ja, sjön ligger.

perfekt 5Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.

Det är detta som är det perfekta. Sen kommer regn och tö. Då vaknar livet. Då trampar kossorna upp djupa spår i hagens mull. Då hittar stararna och ärlorna sin föda i den sargade marken. Då bildar blommorna och bladen sina kaotiska mönster överallt. Men nu är det perfekt.

perfekt 6Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.

perfekt 7Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.

perfekt 8Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.

Och se hur konturerna på träd och grenar blir skarpa.

perfekt 9Det är perfekt.

Snart kommer livet tillbaka. Livet, som rör till och blandar om, förändrar och blir till. Ogreppbart, intressant och obegripligt.

Men nu är det perfekt.

Ellington

Den passionerade Bitterfittan

bitterfittanMaria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?

(Read this post in English)

Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist  gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!

Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.

Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”

Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!

Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.

Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.

Ellington

Vad gör en bild?

vad gör en bild 1Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.

(Read this post in English)

Nu lägger jag alltså upp en bild där jag fotograferat en trädstam. Då gör jag ju det, inte för att jag vill visa dig en trädstam. Jag vill visa dig, min läsare, någonting som jag såg när jag betraktade den. Jag fick associationer till stelnad lava som jag sett en gång, och jag blev också nyfiken på vad som kunde gömma sig i springorna i barken.

Kanske ser du något annat än jag. Här är ju inte bara ett träd. Här lever djur och lavar och mikroorganismer – hela världar som vi kan se om vi får en påminnelse om det.

vad gör en bild 2

Eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, så kom jag inte in i de minsta barkspringorna, och kunde inte ta dig med in i de världarna. Kanske är det läge att komplettera min utrustning.

Oavsett utrustning får trädet, barken och dess struktur mig att se och tänka. Det får säkert mig och dig att associera till helt olika saker. Beroende på vad vi har varit med om i våra liv. Det tänkte jag på, och jag ville bjuda in dig till en liten associationsfest. Om vad du faktiskt ser och om vad du kommer att tänka på.

Kanske är det detta min favvo-filosof MarciaCavalcante Schuback menar när hon säger att en bild avbildar inte ett objekt. Den synliggör en rörelse.

vad gör en bild 3Detta är en bild som jag tog  när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.

Eller hur! Är det ett svar på min fråga ”vad gör en bild”?

Ellington

Strömmande vatten i bild och verklighet

Vi fortsätter idag med vattentemat. Sist läste vi en roman på temat vattenkatastrof. Idag besökte vi en fors. Hur, frågar vi idag. Hur fotar man strömmande vatten? Jag vill ju på något sätt spegla min upplevelse av forsen. Hur gör jag det?

(Read this post in English)

Det är hög vattenföring nu. Det är ju snövinter. Men oftast inte så många minusgrader, utan istället dagar med blötsnö, någon plusgrad. Snön lägger sig, men eftersom marken är ofrusen under, smälter snötäcket sakta underifrån. Rätt som det är kommer det en dag med ordentligt töväder. Kanske regn också. Sen smäller det till och blir minus några dar och isarna lägger sig.

Det har de gjort, men på många sjöar är det högst osäkert att gå ut på isen. Vattendragen är isfria. Det är en vinter med hög vattenföring i älv och fors.

Så vi gjorde en tur till Höljerudsforsarna uppströms från Billingsfors räknat. Det var riktigt gråväder. Lite snöflingor i luften. Temperaturen strax kring noll. Vi parkerade bilen  och promenerade genom skogen längs höljen.

Det var överraskande när vi kom fram till forsarna vid 18:e slussen. Där möttes vi av ett kraftfullt skummande strömmande vatten.

strömmande vatten 1Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.

strömmande vatten 2Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.

Det var en sån fullkomlig glädjekänsla.

strömmande vatten 3Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.

strömmande vatten 4Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.

strömmande vatten 5Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.

Ellington