Arletta: Jag tänker på döden varje dag. Det gör att jag upplever livet ännu starkare. Tänker på att allt tar slut plötsligt. Då vill jag att livet hade någon mening och smak. Smaken av livet är nog livets betydelse. Smak, doft, färger är betydelsefulla i sig själv.
Vad gör människor för att inte känna rädsla för döden? De skrattar åt den, för att förminska dess betydelse. Tänk på mexikansk kultur: dödens symboler finns överallt med tagetes, klippdockor och sockerkranier. Tonårigar i vårt land använder ofta dödssymboler i vissa subkulturer. Min egen försvarsmekanism är att leva fullt innan jag dör. För rädslan för döden är precis detsamma som rädslan för livet.
Ellington: Jag tänker nästan aldrig på döden. Alltså tänker. Men jag känner ofta att den finns. Jag kanske är rädd för att dö. Jag vet inte. Det känns trist att jag inte ska finnas.
För mig är livet samma som nyfikenhet. Att upptäcka. Lära känna. Bara känna med mina sinnen. Och med mina känslor.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
13 reaktioner till “Döden och dess inverkan på livet”
Hej. Vill inflika med att det går inte att nå er med mejl, Och så har ni inte konfigurerat sajten så att man kan följa den, det dyker inte upp en, ”följ-ruta” längst ner i högra hörnet. Det gör det visserligen inte på min heller, verkar det som, men jag har så att man kan följa bloggen via mejl. Jag följer visserligen inte bloggar via mejl, utan har dem i min länklista och vill bli överraskad när jag kommer in på en blogg och det finns nya inlägg. 😀 Jag går in på de bloggar jag följer flera gånger om dagen, om jag har tid. Jag undrar vilken kategori er blogg är i. Jag har börjat kategoriserat bloggarna jag följer i min länklista, och för närvarande är er blogg en fotoblogg. Ha gärna ett mejl på er blogg så man kan nå er privat om man behöver, eller som jag, en kontaktsida, lite mer jobb, men man kan läsa meddelanden både på bloggens adminpanel och på mejlen.
Jag är inte rädd för döden, snarare skulle kalla den en befrielse, en befrielse från allt ont som finns, och hur man mår. Jag är emot dödsstraff av den anledningen att det absolut är inget straff, utan en befrielse.
Det kommer troligen en dag då jag kommer att se döden som en befrielse, John. Den dagen kan jag bäva för. För närvarande ser jag i morgon som ett löfte. Det är inte alltid jag tar vara på det löftet, men jag kan.
Och dödsstraff – det är jag också emot, men av andra orsaker.
Ellington
Dödshjälp har jag alltid varit misstänksam mot. Det ska alltid vara självklart att läkaren ska hjälpa mig att leva. Du ska aldrig behöva tänka tanken att det vore bättre att nån annan fick den hjälp du behöver för att kunna leva.
Sen vet jag av erfarenhet att det finns tillstånd där en människa verkligen behöver hjälp att få dö.
Ellington
Kan inte säga att jag tänker mycket på döden och jag är inte rädd för att dö. Jag har jobbat med döende människor i 15 år.
Skulle snarare säga att jag alltid är medveten om att jag kan dö när som helst. Vad jag är rädd för är tiden innan man dör. Den sjuka tiden alltså.
Innan min mamma dog sa hon till mig: Ta med dig vad du kan få. Det gör jag. Jag njuter av allt jag kan få. Allt som gör mig gott, lycklig och tillfreds.
Kristallina, jag uppskattar denna kommentaren väldigt mycket. Du vet att jag haft döden nära mig. Ibland tror jag att konsten att leva är nästan samma som konsten att dö. Kan det vara så? Att det är bara när jag till fullo accepterat att jag ska dö, som jag kan ta till mig vad det är att leva? Jag vet inte om jag är riktigt där än.
Ellington
När jag säger att jag tänker på döden då får man nog inte läsa det bokstavligt. Döden finns ju överallt, i alla möjliga former – precis som livet. Gula blad faller ner från träd – då är dom döda. Ibland träffar man döda människor, som fortfarande är levande fysiskt men dom är döda mentalt. För det finns ju fysisk död till skillnad från psykologisk död. Dom döda förhållanden, som man försöker få att leva. Döda nyheter, som man har otur att lyssna på om man är beroende av massmedia. Dom döda kläderna, som jag inte har använt på flera år, ska jag kasta bort för att dom ska aldrig påminna mig om det som dog i mitt minne -:) )
Arletta
Vi har samma erfarenhet när det gäller döden och förlorat vår stora kärlek.
Kan det vara så att vi ändå har kommit lite längre med att förstå vad det är att leva?
Ja, jag tror att konsten att leva är som konsten att dö. Om konsten att dö kunde man också skriva en hel roman.
Åh, tack Kristallina! Du läser mina tankar. Romanen om hur man tappar gradvis sina fysiska möjligheter men är fortfarande medveten om det som man lever med. Som om man lever i en annan dimension. Där alla detaljer syns mer och mer tydligt. Precis som ljuset i slutet av tunneln.
Arletta
Kristallina, jag förstår att du har upplevt en svår förlust. I mitt liv har jag det också. Om den förlorade kärleken … jag upplever det så att kärleken som jag har i mig jag har aldrig förlorat. Med kärleken menar jag här min egen förmåga att älska, att vara upptagen av mitt kärleksobjekt 🙂 Det kan vara vem eller vad som helst: en person (flera personer), naturen, konsten. Men först och främst är det mig själv som jag lärde mig att älska. Låter det egoistiskt? Kanske det. Men utan att älska sig själv blir det omöjligt att älska något eller någon annan. Jag älskar mig själv=jag är duktig, jag kan och jag har något att dela med andra. Jag oroar mig inte mig ifall något går fel i relationer till andra. Jag känner mig trygg i mina relationer även när jag inte får kärlek tillbaka.
Arletta
Hej. Vill inflika med att det går inte att nå er med mejl, Och så har ni inte konfigurerat sajten så att man kan följa den, det dyker inte upp en, ”följ-ruta” längst ner i högra hörnet. Det gör det visserligen inte på min heller, verkar det som, men jag har så att man kan följa bloggen via mejl. Jag följer visserligen inte bloggar via mejl, utan har dem i min länklista och vill bli överraskad när jag kommer in på en blogg och det finns nya inlägg. 😀 Jag går in på de bloggar jag följer flera gånger om dagen, om jag har tid. Jag undrar vilken kategori er blogg är i. Jag har börjat kategoriserat bloggarna jag följer i min länklista, och för närvarande är er blogg en fotoblogg. Ha gärna ett mejl på er blogg så man kan nå er privat om man behöver, eller som jag, en kontaktsida, lite mer jobb, men man kan läsa meddelanden både på bloggens adminpanel och på mejlen.
Tack John, vi ska se vad vi kan göra åt detta.
Jag är inte rädd för döden, snarare skulle kalla den en befrielse, en befrielse från allt ont som finns, och hur man mår. Jag är emot dödsstraff av den anledningen att det absolut är inget straff, utan en befrielse.
Det kommer troligen en dag då jag kommer att se döden som en befrielse, John. Den dagen kan jag bäva för. För närvarande ser jag i morgon som ett löfte. Det är inte alltid jag tar vara på det löftet, men jag kan.
Och dödsstraff – det är jag också emot, men av andra orsaker.
Ellington
Vad tänker ni om eutanasia då? Är det nån sorts befrielse med?
Arletta
Dödshjälp har jag alltid varit misstänksam mot. Det ska alltid vara självklart att läkaren ska hjälpa mig att leva. Du ska aldrig behöva tänka tanken att det vore bättre att nån annan fick den hjälp du behöver för att kunna leva.
Sen vet jag av erfarenhet att det finns tillstånd där en människa verkligen behöver hjälp att få dö.
Ellington
Kan inte säga att jag tänker mycket på döden och jag är inte rädd för att dö. Jag har jobbat med döende människor i 15 år.
Skulle snarare säga att jag alltid är medveten om att jag kan dö när som helst. Vad jag är rädd för är tiden innan man dör. Den sjuka tiden alltså.
Innan min mamma dog sa hon till mig: Ta med dig vad du kan få. Det gör jag. Jag njuter av allt jag kan få. Allt som gör mig gott, lycklig och tillfreds.
Kristallina, jag uppskattar denna kommentaren väldigt mycket. Du vet att jag haft döden nära mig. Ibland tror jag att konsten att leva är nästan samma som konsten att dö. Kan det vara så? Att det är bara när jag till fullo accepterat att jag ska dö, som jag kan ta till mig vad det är att leva? Jag vet inte om jag är riktigt där än.
Ellington
När jag säger att jag tänker på döden då får man nog inte läsa det bokstavligt. Döden finns ju överallt, i alla möjliga former – precis som livet. Gula blad faller ner från träd – då är dom döda. Ibland träffar man döda människor, som fortfarande är levande fysiskt men dom är döda mentalt. För det finns ju fysisk död till skillnad från psykologisk död. Dom döda förhållanden, som man försöker få att leva. Döda nyheter, som man har otur att lyssna på om man är beroende av massmedia. Dom döda kläderna, som jag inte har använt på flera år, ska jag kasta bort för att dom ska aldrig påminna mig om det som dog i mitt minne -:) )
Arletta
Jag förstår Arletta! Visst har du rätt om att döden alltid finns överallt i alla möjliga former.
Vi har samma erfarenhet när det gäller döden och förlorat vår stora kärlek.
Kan det vara så att vi ändå har kommit lite längre med att förstå vad det är att leva?
Ja, jag tror att konsten att leva är som konsten att dö. Om konsten att dö kunde man också skriva en hel roman.
Åh, tack Kristallina! Du läser mina tankar. Romanen om hur man tappar gradvis sina fysiska möjligheter men är fortfarande medveten om det som man lever med. Som om man lever i en annan dimension. Där alla detaljer syns mer och mer tydligt. Precis som ljuset i slutet av tunneln.
Arletta
Kristallina, jag förstår att du har upplevt en svår förlust. I mitt liv har jag det också. Om den förlorade kärleken … jag upplever det så att kärleken som jag har i mig jag har aldrig förlorat. Med kärleken menar jag här min egen förmåga att älska, att vara upptagen av mitt kärleksobjekt 🙂 Det kan vara vem eller vad som helst: en person (flera personer), naturen, konsten. Men först och främst är det mig själv som jag lärde mig att älska. Låter det egoistiskt? Kanske det. Men utan att älska sig själv blir det omöjligt att älska något eller någon annan. Jag älskar mig själv=jag är duktig, jag kan och jag har något att dela med andra. Jag oroar mig inte mig ifall något går fel i relationer till andra. Jag känner mig trygg i mina relationer även när jag inte får kärlek tillbaka.
Arletta