Huggorm och jag hemma på vedbacken

svart huggorm på vedbackenEn huggorm på min vedbacke gör ingen sommar. Sådana gömmer sig hela vintern någonstans. Nu kommer de fram där solen ligger på. Som alltid, är jag försiktig. Vet att den kan vara farlig i all sin skönhet. Men just denna verkar förstå att jag inte vill den illa. När jag tar ett vedträ som den ligger på, makar den sig bara tillrätta igen.

Och min fantasi sätter igång som den gör rätt som det är på vedbacken:

Hur kan det vara att du, huggorm, är så bekväm med mig, frågar jag. Då vrider hon lojt på huvudet och säger: ”Jag läser dig. Du läser mig.” Jag står med vedträt i handen och svarar: ”Men jag har ju handskar på händerna”. Då tittar hon till på mig och säger kvickt: ”Om jag ville, skulle jag lätt hitta glipan vid din handled.” Och jag vet inte riktigt om jag tänker eller säger det: ”Och varför vill du inte, då?” På detta svarar hon inte i ord, men sättet på vilket hon åter lägger sig till rätta säger att hon känner sig ohotad.

Högt i skyn cirklar två fåglar.

När jag arbetat en stund och ska lyfta undan de vedträn hon ligger på, slingrar hon sig sakta undan. I hennes blick och rörelser ser jag att hon känner sig hemma här. Till hösten kommer här att vara fullt med äspingar.

Ellington

.

Fakta om huggormar

Om reptiler i allmänhet.

 

 

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

7 reaktioner till “Huggorm och jag hemma på vedbacken”

  1. Ormar är så fascinerande tycker jag, men man ser dem så sällan och de är inte lätta att få bra bilder på heller, men den hade du fångat bra 🙂

    1. Fascinerande är ordet, Maria. Ormar är så kroppsliga. Smidiga. Och så annorlunda. Att kunna röra sig så smidigt utan vare sig armar eller ben. Och deras ansikten! Det har ju inte jag fångat här, men du ser det ju på Fotobloggarna och Johns snokbilder. Det lockar fram något som ligger långt, långt inne i mitt medvetande, i ett ”rum” som jag nästan tror är ett minne sen en tid då vi inte var människor än och jagades av dinosaurier och ormar med ett grymt flin i mungipan. Ja, nu spånar jag, men nånstans där ligger min fascination för ormar.
      Ellington

  2. Oj vilken fin bild du fick av huggormen! Så fint du har fått ormens vackra teckning på kroppen utan att darra på hand 🙂
    Här sitter en med ormfobi, så jag är glad att få titta på fina bilder istället för att möta dem 🙂
    Den verkar både stor och tjock 🙂

    1. Hon var ju snäll och lugn, men jag var allt mycket försiktig ändå. Man umgås ju inte så ofta med huggormar, så det gäller att kolla ”personkemin” innan man går för nära.
      Ellington

  3. Snokarna är en sak, huggorm en hel annan. Tror inte att jag hade samtalat med den och absolut inte dragit bort vedträn under den.
    Antar helt enkelt att huggormen visste vad den gör och bedömde dig som snäll människa. Härligt att den ville vara modell och lät sig förevigas av dig.

    1. Den var min modell, ja! Jag söker ju modeller till foto, och så fick jag en huggorm. Så kan det gå.
      Vedbacken är en plats för mycket tankar. Och varjehanda sällskap. Förutom huggorm, träffar jag ödlor, gärdsmyg, och gnagare av olika slag. Värre än huggormen är när getingar byggt bo i vedtraven på höstarna. Då är det inget gullegull när jag rubbar vedträt de fäst boet vid.
      Ellington

  4. Härlig bild på den fina huggormen! 🙂 Jag har ”jagat” huggormar med min kamera men inte lyckats att finna en enda. Jag har lagt timmar, ja dagar, på att följa upp alla tips jag fått, men de vill inte visa sig för mig. Huggormar har till skillnad från snokarna, dålig syn, det är ett skäl till att man kommer huggormarna så nära. Snokarna har ett närseende på fyra meter, huggormarna på några decimeter. Har man en gång fått syn på en huggorm så kan man vara säker på att få se den i samma område igen, då de har sitt territorium.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.