Experimentellt med marockansk kyckling och saffran

Arletta min vän!

Nu har du och jag halva Moder Jord emellan oss. Betyder det att vi är på onåbart avstånd från varandra? Eller att vår tillgivenhet omfamnar hela klotet. Tänk på det du innan du lägger lilla kinden på varma snoozekudden i tropiska Thailand i kväll. Jag är i alla fall inte alldeles tillspillogiven vilket du förstår av följande som jag ska berätta för dig om en marockansk kyckling som jag serverade igår kväll till mig och Cissie som var på besök.

När en man ska laga en middag så har du kanske noterat att mannen alltför ofta är i köket som i sängen. Han känner ett behov att prestera, vilket ibland kan inverka menligt på resultatet. Och på hans egen upplevelse av processen. Kanske är det därför en del män är så slaviskt bundna till recepten. Nu skulle jag laga middagen, och min gäst har jobbat många år som hushållslärare och kursledare för matlagningscirklar. Jag bad henne ta sig en eftermiddagslur medan jag alltså hade en idé i mitt huvud om en marockansk kyckling med saffran.

Jag hade inget recept. Det jag hade var ett avlägset minne. Det måste ha varit 15 år sedan, som min älskade hustru och jag lagade något som jag minns som kyckling i marockansk tappning. Min fru är död. Jag hade ingen att fråga. Bara att jag mindes att vi smort in den färska kycklingen med en marinad som i vart fall innehöll saffran och att det blev gudomligt gott.

Nu ville jag servera något gudomligt gott. En annan sak jag mindes var att vi hade serverat rostade mandlar till. Ovanligt nog kände jag varken prestationsångest eller oro för resultatet. Därför blev det givet att jag skulle ta två påsar saffran, olivolja, kinesisk soya, svartpeppar och – spiskummin.

marockansk kyckling penslad med saffran

Detta blandade jag och penslade lårfiléerna som jag köpt. Det såg vackert ut i mina ögon, och de fick stå och dra till sig medan jag förberedde övriga ingredienser.

 

 

 

 

 

 

Nu vattnas det förtillbehör till marockansk kycklinghoppningsvis i munnen på dig. Det jag tänkt mig som tillbehör till detta var rotsaker glaserade i ugnen. Det har ju du och jag gjort med gott resultat, och nu vågade jag chansa på majrova, som varken jag eller min gäst ätit förut. Palsternacka kändes lämpligt eftersom jag vet att det är en av hennes favoriter, och morötter och gul lök. Allt skivat och lagt i oljad form. Jag fick en ingivelse om vitlök också som jag följde och lade en hel näve kluvna klyftor i formen.

Nu var det ju viktigt tänkte jag, att kycklingen inte blev överkokt. Torra lårfiléer är ingen höjdare. Och rotsakerna tar ju tid, så jag satte in rotsakerna i ugnen och gjorde en kalkyl i mitt huvud som sa mig att jag skulle hinna med både att göra sallad och att förbereda mandlarna för rostning.

Rostade mandlar till marockansk kycklingHur många mandlar tog jag? En dryg kaffekopp med mandlar blev det som jag sen delade på längden. Jag frågade mig om jag bara skulle rosta dem i stekpannan rätt av eller … Nej, jag vill ju alltid experimentera som du vet, så jag la dem i den skålen där jag gjort marinaden för kycklingbitarna. Där var lite kvar så jag ringlade över lite olivolja och la till lite salt och lät det stå medan jag gjorde salladen alltså.

Oavsett om det är marockansk kyckling eller inte så får den ju inte vara rå inuti när den är färdig. Och den får alltså inte vara överkokt. Så jag tog det lugnt med mandlar och sallad. Kände på rotsakerna. De var fortfarande inte mjuka, men inte helt råhårda heller, så nu tyckte jag att jag kunde börja med kycklingdelarna. Smör i stekpannan. Full värme. Smör tar jag rätt mycket, men om man är rädd för fettet skulle man nog kunna nöja sig med den oljan som jag penslat in i kycklingköttet. Samtidigt hettar jag upp en torr stekpanna och lägger i mandlarna.

Se nu detta framför dig att medan kycklingen steker, dryper den av sig av olja och eget fett. Det doftar nu av saffran. Jag tänker på min svåger från Marocko och de gånger han lagat sitt hemlands specialiteter åt oss. Jag grips av hågkomster och jag undrar ett ögonblick om jag skulle våga bjuda honom på detta.

Jag skakar runt mandlarna. När jag vänder på kycklingbitarna är de helt underbart vackert guldbruna. Mandlarna är snart färdiga, och jag fattar att jag kunde väntat med dem till sista stund. Två deciliter vispgrädde häller jag över i kycklingpannan. Det som händer är att en skön doft av saffran frigörs och vackert, vackert färgas grädden gul. Nu både ser jag och känner på doften att detta blir marockansk kyckling.

marockansk kyckling

Det kokar. Jag känner på köttet om det börjar bli fast. Jag öppnar ugnen och känner att majrova och morot fortfarande är för hårda. Innan de är färdiga får jag stänga av värmen under kycklingpannan. Detta är första gången under processen som jag känner lite manlig oro. Ska köttet ha kallnat innan rotsakerna är färdiga? Eller ska jag sätta upp värmen igen med risk att de blir överkokta trots allt?

När jag känner att majrovebitarna är nästan mjuka sätter jag på lite värme igen under kycklingen. När allt är färdigt är köttet fortfarande härligt saftigt och rotsakerna är mjuka med ett litet, litet tuggmotstånd. Processen är klar. Du fattar att jag njöt fullt ut hela vägen (med en liten liten svacka just före slutet), och min gäst strålar förnöjd när hon avnjuter anrättningen. För henne som varit ansvarig för så mycket matlagning är det en njutning att bara bli serverad.

Experimentell marockansk kyckling med saffran à la Ellington

1 paket kycklingfiléer (vi hade 700 g lårfilé)

2 pkt saffran

1,5 msk olivolja

salt

1 knivsudd spiskummin

2 tsk kinesisk soya

2 dl vispgrädde

1 majrova

2 morötter

1 palsternacka

3 potatisar

1 gul lök

6 hela vitlöksklyftor

en fräsch sallad

Det blev resturangkvalité på denna rätt enligt min middagsvän. Vi kom på att samma recept med stor fördel skulle kunna användas för både fisk och lamm. Eller varför inte göra det ännu mer marockanskt – du vet med killingkött från Näsböns Gård i Rölanda utanför Dals Ed som jag berättade för dig att jag besökte för ett tag sen.

Eftersom du befinner dig i tropisk värme ger jag dig en lite sval marockansk youghurtkram (*ler* – om något sådant existerar)

Med mina varmaste hälsningar

Ellington

P.S. Länk till Näsböns Gård

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

2 reaktioner till “Experimentellt med marockansk kyckling och saffran”

  1. Inte alla män får prestationsångest i köket … tänk bara på alla våra internationellt berömda kockar – dom flesta män – som helt obehindrat rör sig i köksregionerna, som vilken kvinna/husmor som helst.

    1. Ja, jag vet att det är så. Det är en sällsynt lycka att kunna förena prestation och njutning på högsta nivå. Flow, du vet. Då presterar man njutningsfullt utan att ens tänka på prestation eller resultat.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.