Kära Ellington!
Just nu är klockan 02:50 här. Jag sitter på min terrass i djunglen. Det är enormt varmt, även för mig, trots att det är mulet. Vi ska iväg senare, till en ö, där jag har varit för 9 år sen. Ön heter Samet, och det ska ta 40 minuter härifrån med båt. De säger att den har förändrats mycket sedan dess. Jag är nyfiken. Fördelen med denna ö var att jag vet precis var man kunde bada naken där – det var en ganska vild ö, med skog och skrymslen, dit det inte var så lätt att ta sig. Jag badade där då helt ensam, och det är det jag vill göra nu – bara jag och oceanen. Kärleksupplevelse.
Jag vaknade nyss och lyssnade på tystnad. Vattnet i de båda sjöarna inom resorten var stilla. Ingen blåst, inga rörelser i palmträden. Jag promenerade kring hela området, barfota på gräset som var vått och lite kyligt i motsats till luften. Månen var högt uppe och liten. Du kanske ser samma måne? Det känns inga dofter i luften nu. Inget ljud utom en fågel på jätteavstånd.
Det är det här som jag har saknat: värme och frånvaro av alla andra sinnesupplevelser. Jag la mig på trägolvet till terrassen vid ett av trähusen som var tomt. Låg och lyssnade på fisk som plaskar i värmen, nästan naken.
Fråga mig inte vad jag finns nu. Adressen till platsen (namnet på byn) vet inte personalen själv. De vet bara namnet på den resort där de jobbar. Ingen adress, bara närvaro. Så är det för mig också nu.
Jag är i Asien eller Asien är i mig?
Jag har märkt att i varje land där jag befinner mig, upptäcker jag olika sidor av min personlighet. Nu kommer jag närmare förståelse av varför jag dras till asiatiska länder. Här upptäcker jag min asiatiska sida. Mitt sätt att vara och tänka här är inte samma som när jag är i Sverige.
Med asiatisk personlighet menar jag: mer känslig och sensuell än tänkande, mer avslappnad än koncentrerad, mer betraktande än analyserande, mer naiv än uträknande. Fast allt det finns redan i mitt blod. ”Ja, vi är sphinxer och asiater med sneda och hungriga ögon” – det står ju i en rysk dikt.
Min drömda ö
Idag bestämde vi oss att åka till Koh Samet. Den har det torraste klimatet av alla thailändska öarna. Fast där finns trots allt en skog som blivit naturreservat. Sanden på ön är vit, och detta ger ett mycket speciellt uttryck åt det hela.
I hamnen i Ban Phe står det en skylt, som pekar mot ön. Dit ska vi såklart, så snart som möjligt. Det regnade lite på vägen dit – men inte på ön när vi kom.
På Samet möttes vi av en staty som står med ryggen mot de ankommande. Jag blev fundersam. För 9 år sedan fanns det inget sånt här…. Eller fanns det? Ingen kunde förklara, så det får jag ta reda på själv, om jag verkligen vill veta det.
———
Här i Thailand upplever jag tiden på olika sätt, som jag har berättat för dig. Jag får en känsla att allt som har hänt och allt som händer mig, händer samtidigt. Det finns inte det förflutna och ingen framtid i mitt nuvarande läge. Jag tappade kontroll över tiden och lägger bara märke till om det är mörkt eller ljust efter några dagar sedan ankomsten.
———
Nu går man genom en tunnel som ska leda till paradiset, men inte genast. En annan figur – en levande – hälsar med ansiktet mot oss.
Sedan får man promenera ca 1 km mellan småbutiker och även ett tempel, som också blivit en affär.
Bra att det finns såna gudomliga affärer som säljer medicin dock.
Templet befinner sig vid en liten sjö.
Efter några minuter ser vi stranden med massor av glada människor av olika sorter.
Om man saknar lite färg i det hela, då kan man lägga frisyr. Det är faktiskt manliga frisyrer, skall du veta.
Jag kände inte igen någonting, och även katten blev fundersam.
Här – bland olika sorts musik och grilldofter, mitt emellan olika frestelser och munkar som bjuder ut sina hantverksprodukter – är det inte så lätt att hitta något ställe att bara vara ensam. Det som jag kom hit för. Att bara vara. Med oceanen.
Mot kvällen sätter man sig på restaurangen som öppnar efter kl 16. Man sitter med fötterna direkt i vattnet och äter havets färska gåvor, som båtar hämtar ur oceanen varje dag. De som inte har använts, släpps tillbaka. I morgon kommer de att servera nya skaldjur och andra havsvarelser – räkor, krabbor, bläckfisk …
Tystnaden har vi inte hittat dock. Det är ju svårt att hitta tystnad i en affär, även om den är så stor som en ö … Tystnaden kom senare på kvällen, när hamnen blev helt tom. Den sista båten lämnar Samet kl 18. Då mötte vi solnedgången på båten.
Hoppas att det inte blir brist på tystnad hos dig i kväll.
Med varmaste hälsningar,
Arletta
Vet inte, om jag är överkänslig . . . men jag gillar texten men ogillar skarpt ena bilden. Har faktiskt haft ont i magen, sen jag såg den i går.
Det handlar om ”gudabilden” med en svasticka/hakkors i handen. Är mycket medveten om, att den är en symbol för solen i Asien, men dess innebörd i fram för allt Europa är en helt annan. Att då publicera bilden på åminnelsedagen av förintelsen tycks mig ganska förringande, för ni känner väl till symbolens betydelse i Europa . . . eller har ni glömt ? ? ?
Xantippa! Vi har inte glömt förintelsen. Dess fasor får inte förringas. Vi förstår också att vår bild kan uppfattas som en provokation mot dem som utsattes för detta brott mot mänskligheten. Vi vet inte om du kan acceptera följande tanke, men nazismens stöld av den asiatiska solsymbolen är också ett brott. Vår publicering av denna bild är en markering som synliggör den stölden. Därför kunde vi acceptera den bilden.
Ledsen men er förklaring har jag väldigt svårt att köpa, eftersom nazismen föga troligt har stulit symbolen från Asien … snarare togs den från det så kallade ariska folket, som lär ha kommit från Iran. Svastikan har ju som solsymbol eller liknande funnits över det mesta av vårat klot och var oxå en del av vår egen asatro.
Eftersom eran blogg främst läses av folk i Sverige, Norge och Danmark borde
ni nog ha funderat lite extra över bilden, eftersom svastikan väcker en så avsky i båda våra grannländer, men svenskar har nog ganska svårt att fatta/inse styrkan i denna avsky.
Jag förstår att det är svårt att se detta från samma perspektiv som vi. Du har ju rätt på så vis att solsymbolen (svastikan) tillhörde flera kulturer. Och nazismen stal alltså och förvrängde betydelsen – inte bara av svastikan, utan även av hela den nordiska asatron. När jag är i Thailand blir det så tydligt att svastikans betydelse blev stulen. Jag bara konstaterade det som jag såg, folk på stranden eller blommor och människornas många olika tecken. Jag med mitt ursprung är mer än väl medveten om svastikan, och du vet att jag vet hur nazismen plågade mitt folk. Men detta är mitt sätt att vara här: utan bedömning, utan ontolgiska/ historiska tankar. Jag bara ser och beskriver det som jag ser. Det är väl lämpligt att notera att det kan vara så också?
Arletta
Дорогая Арлетта! Огромное спасибо за это вкусное описание начала путешествия. Я почувствовала местный колорит этой экзотической страны, тепло, запах моря, заманчивые пляжи. Фотографии замечательные, хочется внимательно рассматривать детали . Надеюсь, будет продолжение рассказа, буду с нетерпением ждать.
översättning:
Kära Arletta! Många tack för denna läckra beskrivning av början på din resa. Jag kunde känna den lokala smaken av detta exotiska land, värme, doften av havet, attraktiva stränder. De stora bilderna – jag ska noga studera detaljerna. Jag hoppas det blir en fortsättning av historien. Jag ser fram emot det.
Thanks! We’re happy to hear you like what we do. This is produced wholly by ourselves – Arletta and Ellington – and, so far, without any sponsorship or payment from anyone.