Mord som jag initierade dag 46

Sista dan i Suan Son måste ju firas av flera anledningar: vi har upplevt mycket spännande dagar här. Vi blev väl lite trötta på stället där vi befunnit oss i nästan 2 månader så vi har nu några dagar framför oss i en helt ny omgivning, som inte liknar denna byn. Dagen avslutades dock ganska dramatiskt – med ett mord som jag blev skuld till.

Jag vet inte egentligen vad jag känner efteråt. Vi satt i en restaurant på stranden vid solnedgången. Helt tyst. Bara havet andades och det lät så mäktigt. Jag ville komma närmare för att vara lite mer inne ljudet.

Vägen till havet gick mellan gräsbuskar. Chris sa: där finns nog ormar. I samma sekund såg jag ett huvud, som stack ut i gräset.

Mord på en oskyldig orm 1Jag stoppade min vän och sa till honom att han inte skulle röra sig och inte gå framåt. Jag hade kameran med och ville fota ormen, som verkade fryst i sin pose.

Med kameran närmade jag mig så nära jag kunde – men fan! Ljuset, som kom ifrån lampan kolliderade med kameraljuset. Jag hade ingen tid att justera någonting och tog bilderna snabbt, innan personalen kom till platsen.

Mord på en oskyldig orm 2

Mord på en oskyldig orm 3

 

 

 

 

 

Tjejen som kom först fick se ormen på bilderna. Hon skrek och sprang till receptionen. Därifrån kom strax en kille med en stark lampa och en käpp, som var konstruerad på ett speciellt sätt. Han riktade lampan precis mot platsen där huvudet inte syntes längre. Han slog med sitt redskap på buskarna. Sen drog han ut hela kroppen. Ormen rörde sig i konvulsioner. Mord. Kroppen visade sig vara ca 80 cm lång.

Personalen blev jättetacksam. Tjejen kramade mig och och sa att det var en farlig orm. Själv har jag ingen aning vad det var för art.

Du som läser detta – kan du känna igen ormen?

Jag är mycket ledsen, dock.

Arletta

Här kan du läsa om mitt tidigare möte med ormar på den här platsen. 

Vill du se mer ormar? Johan Jonassons ormar på Fotobloggen ser du  här.

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

5 reaktioner till “Mord som jag initierade dag 46”

  1. Man kan avgöra om en orm är giftig eller ej på ögonen. Icke giftiga ormar har runda pupiller som denna orm har. Giftiga har avlånga diamantformade pupiller. Alla ormar har visserligen gift, i saliven, men det är för att bedöva bytesdjuren, och är inte farligt. Jag har haft en majsorm i flera år, och den bet mig bara två gånger och det var av rädsla. En gång när jag hade badat den, den gillade att simma runt och dyka i badkaret 🙂 så den reagerade på något, och jag såg att jag hade två små prickar på ena fingret där det kom blod. De flesta icke giftiga ormar är lugna, med undantag av anakondan, som man inte kan ha som husdjur eftersom de aldrig blir ”tama”. Våra snokar här i Sverige har dock inga huggtänder, utan en uppsättning rakbladsvassa små tänder längs hela käken. Den är mycket utsatt, både av predatorer och av att deras äggläggningsplatser blir färre. De har två ”försvar”. Det ena, att släppa ut ett mycket illaluktande sekret, och det luktar pyton! Jag brukar få tvätta händerna med alcogel. 😀 Det andra är att spela döda. Jag har aldrig träffat på en aggressiv snok, även att jag hört det finns dom som blivit bitna, men deras tänder är för små för att tränga igenom människohuden. Jag har dock hört en hel del av dem som varit irriterade, och då väser de. 🙂

    1. Tack Johan för utförlig information. Då är det ju bra att fota ormen och kolla dess ögon innan man vidtar några drastiska åtgärder. För man hinner kanske inte studera ögonen så noga när man stöter på den ute i gräset. Jag tycker dock att det är fel att döda även giftiga ormar. Har du hittat vad det är för art?

  2. Ja, det är för jäv-gt gjort. Kan inte riktigt se vad det kan vara för orm, men det är ingen giftorm iallafall. Det är en ”kramvänlig” orm. Ska kolla fotona noggrannare ikväll efter jobbet.

    1. Jag visade bilderna för grannarna och de sa att det var ingen giftig orm,
      medan de i restaurangen gestikulerade och sa att den var farlig och om man blev biten då behöver man ambulans. Själv var jag osäker och kunde inte argumentera vad som skulle göras.
      Arletta

Alla dina kommentarer är välkomna