Pomo sapiens eller är vi huggna i sten?

hugget i stenIngenting är hugget i sten – Inte ens detta påstående.

För inte så längesen skrev vi om postmodernismen. Vi skrev bland annat att postmodernismen verkar vara en situation som vi har fastnat i. Eller kanske hellre, som vi blivit utsläppta i med obegränsad frihet utan bestämda normer.

Då var vi fångade i denna utsläppthet och vi skrev en kommentar i samma anda till en artikel av konstnären, konceptualisten, målaren och skulptören Lars Vilks. Typiskt nog i denna situation där ingenting är hugget i sten, så verkar hans svar till den kommentaren nu vara försvunnet. Och! Ja, då finns det ju ingen källa till det jag nu ska påstå. Nämligen att Vilks menade att det postmoderna inte alls är en situation vi har fastnat i. Tvärtom, finns det idag rikliga exempel på återgång till fasta normer.

Påstod han verkligen detta? Ingen källa, och dessutom sviker mig kanske mitt minne. Men oavsett om detta skedde eller ej, så reagerade vi på hans anmärkning. Därför denna dialog om hur det kan vara när man försöker tänka något nytt:

Arletta: Ordet Postmodernism vill jag inte använda hur som helst. Jag tycker det gör att man identifierar det postmoderna som en riktning. Inom konsten.

Ellington: Ja. Men inte bara. Det finns postmodernism inom litteraturen.

Arletta:  Ja och inom filosofin.

Ellington: Jag vet om att det är fel att se det postmoderna som en riktning.

Arletta: Och det är det jag vill komma ifrån.

Ellington: Men samtidigt styr det svenska språket in oss på att se det så. Detta har jag upplevt många gånger att språket i sig förutsätter ett visst sätt att tänka.

Arletta: Språket har ett visst sätt att strukturera kunskap.

Ellington: Så då om man vill signalera att det postmoderna inte är EN rörelse eller ens en RÖRELSE, så måste man antingen upprepa detta faktum alldeles för många gånger för att någon ska orka läsa det man skrivit …

Arletta: … jag ser ju att du gör omskrivningar. Du kan bli lite långrandig när du undviker och kringgår vissa begrepp (som postmodernism) och i stället använder längre, förklarande fraser som ”det postmoderna”.

Ellington: Som inte heller är helt bra eftersom ordet ”det” signalerar att det skulle finnas ETT postmodernt sätt att tänka. Så får man då i stället använda en lite omständligare förklaringsfras varje gång. Som tex ”de postmoderna tankeriktningarna”.

Arletta: Jag tycker det blir trögt men det blir ju mer med verkligheten överensstämmande.

Ellington: Så har nog språken alltid bildat nya begrepp och ord – med en liten berättelsestump som sedan efter en tid blir inarbetad och då kan förkortas undan för undan till ett ord som kanske knappast ens liknar den ursprungliga berättelsebiten.

Arletta:  Så kanske alla ord har blivit till.

Ellington: Kanske som ordet ”någon”. Det lär ha börjat i fornnordiskan som den lilla berättelsen ”ne veit ek varjir” (inte vet jag varje). När man vant sig vid vad den lilla berättelsen syftade på, nöjde man sig med ”nekvar” som blev ”nakor” och ”nakon” och ”någon”. Ungefär så.

Arletta: Vi kanske får ett ord utav din formulering ”de postmoderna tankeriktningarna”. Det kan ju bli ”depostnak” eller ”debsnack” – men det styr vi inte över tror jag.

Ellington: Nej, det är ju inte heller hugget i sten. Men en sak fattar jag i alla fall – att ordet postmodernism får jag inte använda hur som helst i ditt sällskap.

Länk till vårt tidigare inlägg om det postmoderna:

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna