Vad Sankt Petersburg kan bjuda i december

Vad kan bli bättre i mörker och kyla än en tallrik fullmatad borscht … med vitlök och lite crème fraîche, säger jag. Och en bit fett fläsk, som gör det hela ännu rikare, tillägger min väninna. Vi går genom hela centrum av staden – Sankt Petersburg. Vi passerar Dvortsovaja och Atlanterna, sen Kulturakademin där vi studerade för rätt många år sedan.

Atlanterna i Sankt Petersburg
Atlanter – figurer vid Vinterpalatset, Sankt Petersburg

Den sagolika promenaden från Nevskii upp till Schtiglitzakademin. Där studerar väninnans son nu.

Dvortsovaja Naberezhnaja, Sankt Petersburg
Dvortsovaja Naberezhnaja, Sankt Petersburg

Vi flanerar förbi Sommargården, över flera broar i det mystiska kvällsljuset.

Bron över Moika, Sankt Petersburg
Bron över Moika, Sankt Petersburg
Dvortsovuj bron, Sankt Petersburg
Dvortsovujbron

Här i centrum låter den arkitektoniska ensemblen som högtidlig symfoni, utan trafik och folkmassor.

Gribojedov Kanal, Sankt Petersburg
Gribojedov Kanal

Allt är täckt med snö, så ren och fräsch som den sträckta vita duken på ett festbord, krispigt och snövitt.

Historisk dukning, Drottningens palats Sankt Petersburg
Historisk dukning, Drottningens palats

Där vi passerar hittar vi ingen lyxrestaurant där vi kunde sätta oss vid ett sådant bord. Dock – vi närmar oss en ”pelmennaya”, som man kan tolka som en enkel allmän plats där studenter kommer för att luncha billigt.

Översnöad caféskylt, Sankt Petersburg
Nedisad caféskylt, Sankt Petersburg

Vad ska man förvänta sig här? tänker jag innan jag öppnar dörren.

Här finns den mest underbara kvargbakelse och soljanka, svarar min väninna. Hon har fått det flera gånger här och har aldrig ångrat sig.

Själv fäster jag blicken vid några tallrikar med något som jag inte känner igen under tjocka lager av créme fraîche och lite dill ovanpå. Skylten säger mig att detta är levertårta.

Levertårta! Åh, dig har jag saknat sen mitt förra besök i Ryssland! Du fanns då på Metropolrestaurangen och frestade mig omedelbart med ditt utseende som ingen estet kan motstå. Lager av lever, färgad som mörk choklad. Sen ett till, ett morotslager, som var så ljust mellan två gula lager av passerad lök. Sen det krämiga potatislagret – grunden till det hela – berikat med mayonnäs. Med rödbets- och morotsrosor på toppen blev du min mest underbara gastronomiska njutningsupplevelse den gången.

Hur kan man hitta dig idag? Precis en sådan? Precis? Som jag fick då av en lycklig tillfällighet?

Jag  vågar ta risken och prövar på den här som nog ska kunna ersätta dig.

Den vita tjocka gräddfilen – visst är det smetana? – rinner inte utan täcker hela det tunna leverpartiet, som är lite krispigt på ytan med mjukt och saftigt inre. Därifrån rinner lite blodig saft som blandas med det vita.

Detalj av Atlanterna vid Vinterpalatset, Sankt Petersburg
Detalj av Atlanterna vid Vinterpalatset

Åh, Gud! tänker jag nu. Här har jag hittat något ännu bättre än Metropol kunde bjuda mig! Ändå är detta bara det första lagret som jag nu smakar på. Vad blir nästa steg, tänker jag lite omtumlad och förvånad och blundar medan jag tuggar.

Synd att du inte tog soljanka, hör jag min väninnas röst och öppnar mina ögon.

Nu störde hon min rörelse mot full njutning, men jag ser med viss häpnad att hennes tallrik är tom. Hon slickar skeden, ser nöjd ut och blundar.

Jag tar mig nu djupare in i nästa parti. Där blandas lök med morot och rödbetssaft, som har droppat in i det vita. Saftigt och krämigt. Det som jag tuggar och det som jag slickar kommer in samtidigt i min mun. Jag blundar.

Då kommer hon med en tallrik soljanka till. Jag känner doften  av soppan, en blandning av rökt korv, saltiga oliver och köttbuljong. Jag öppnar ögonen och ser hur hon njuter. Levertårtan har jag avnjutit. En ny bit ligger på väninnans tallrik. På min tallrik ligger en stor bit kvargbakelse med russin. Helt oväntad kombination, får jag säga. Det finns inga regler för sådant. Bara det ger mig njutning i detta mörker och denna kyla.

Spas na krovi, Gribojedov Kanal, Sankt Petersburg
Vy över Spas na krovi från Gribojedov Kanal

Nu går vi ut och fortsätter tillbaka mot Nevski, förbi  en rund paviljong, som ser ut som en tårta med sockerpulver på toppen. Läckra smakliga timmar i ett vintrigt Sankt Petersburg.

Spas na krovi, Gribojedov Kanal, Sankt Petersburg
Vy över  Spas na krovi, från Gribojedov Kanal

Sen kväll i december. Hungriga och lyckliga, som studenter.

Arletta

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

En kommentar till “Vad Sankt Petersburg kan bjuda i december”

Alla dina kommentarer är välkomna