Östersund och dess goda restaurangkultur

Det är 4 grader minus ute fast det snart är mitt i mars. Ja, solen skiner genom grådiset ibland. Barmarksfrosten över det gråvissna betet i hästhagen glittrar till då och då, men lyckas ändå inte annat än att förstärka gråheten i det redan grå. Jag väntar med att lämna stugvärmen. Och låter i stället tankarna vandra. Efter helgen ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut. Städade den igår och hittade en parkeringsbiljett från Östersund mellan sätena.

I Östersund. Där mellanlandade jag helt kort i somras. Jag hade kört från Stockholm och skulle till  Steinkjer i Norge.

I Östersund var det lagom att övernatta. När jag installerat mig på vandrarhemmet kollade jag efter nån stans att äta. Det fanns rätt många ställen att välja på, men det närmaste tycktes vara en restaurang på Prästgatan. Jazzköket hette den.

Jazzköket blev en upplevelse av ovanligt positivt slag. Jag fick plats i ett hörn i en myssoffa med ett lågt soffbord, vilket var lite udda och strax kom en av servitriserna och satte sig hos mig. Hon inledde ett samtal och frågade lite om vart jag var på väg, och satt och pratade en stund innan hon tog fram menyn och orienterade mig om smaker och prislägen. Detta var också udda.

Jag fick en matig fisksoppa som jag tog mig god tid med, och en av de andra servitriserna kom som brukligt efter en stund och frågade om maten smakade. Jag blev lite förvånad när hon satte sig ner på golvet invid mitt bord. Hon såg vad jag hade på bordet och berättade lite om råvarorna, och jag blev intresserad och vi kom att prata om recept och ingredienser. Hon stannade inte för länge, utan sa ”hej så länge” till mig när en kollega svepte förbi. De utbytte lite snabb information, vidrörde varandra lätt med handen och svepte vidare åt var sitt håll.

När jag njutit färdigt av maten vinkade jag på en servitör för att beställa dessert. Jag trivdes i den här miljön, och jag såg att servicepersonalen hade en metod att skapa trevnad. Oftast när man är på restaurang och ska beställa så står kyparen eller servitrisen och jag sitter ner. I vissa lägen känner jag en viss press i den situationen – om jag upplever stress från den personen eller om jag är lite osäker på vad menyns termer innebär. Här neutraliserade man all sådan känsla. När servitrisen skulle ta beställning, började hon med att gå ner på knä vid bordet, en nästan biblisk position av tjänande som signalerade avspändhet och ro.

Servitören som jag vinkat på satte sig bredvid mig i soffan och jag visade vilken dessertkombination jag valt. Till detta protesterade han milt och föreslog en annan kombination av smaker som han trodde skulle passa bättre. Också med tanke på eftersmaken av fisksoppan jag ätit. Jag uppfattade det som omtänksamt när han tillade att detta dessutom blev ordentligt mycket billigare. Förutom att vara omtänksamt var detta också smart och eftersom jag kände mig väl till mods beställde jag en kaffe med konjak till desserten, vilket jag nog inte skulle gjort annars.

När jag skulle betala frågade jag servitrisen om hur hon upplevde sitt arbete. Jag hade sett att de jobbade intensivt hela tiden med ständig kontakt sig emellan och utan några synliga vilopauser samtidigt som de utstrålade vänlighet och dessutom såg ut att ha roligt tillsammans. ”Ja,” sa hon, ”du vet det är otroligt stressigt, och vi har långa och sena arbetspass – för att kunna jobba så behöver vi stötta varandra och se till att vi har roligt. Och det ser du kanske att vi har.” Sa hon och såg allvarligt på mig. Jag gick därifrån 600 kronor fattigare, och en njutningsfull erfarenhet rikare.

Nu faller snön i stora täta flingor utanför mitt fönster. Luften är fortsatt grå, grå, grå – men marken blir vit. Om ett par dar ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut.

Ellington

Länk till Jazzkökets hemsida hittar du här.

Jazzköket prisbelönt som Årets Hjärtekrog.

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington