Läst och oläst första året med Arletta

I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.

Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.

En bok jag behöver läsa ett par gånger till

Abysmal – ordet betyder bottenlös eller ofattbar. Den var en utmaning. Fast jag var inte ensam om att ha läst den. Det var totalt överraskande, när jag satt på en fest med operakören som jag sjunger i. Jag satt och småpratade med Emilia, som jag inte kände så himla väl eftersom hon var rätt ny. Hon frågade, artigt som man gör, vad jag sysslade med. Och jag råkade nämna att jag just läst en vansinnigt tjock bok som handlade om hur människan förstår. ”Du menar Gunnar Olssons Abysmal” svarade hon direkt med sitt goaste leende.

Denna har jag läst
Här kan jag hämta idéer och inspiration

Det var ungefär som om vi pratat om senaste resereportaget   i Amelia, som alla hade läst. Det här blev ju en ingång till samtal som rörde lite djupa skikt i våra liv, så på det viset gav mig denna tegelstenen en nära vän. En av flera nya, detta händelsedigra år i mitt liv.

Boken Abysmal i sig kommer jag att återvända till. I dess marginaler har jag antecknat min labyrintiska väg till att förstå dess budskap. Detta blir en rik källa för mig att ösa ur och skriva om ifall jag får leva länge nog.

Jag läste fyra böcker år 2016. I februari var jag klar med Olsson och det var då – på den månadens sista dag – som Arletta och jag träffades. Det var på universitetets handskriftsarkiv, och eftersom våra själar kolliderade med kraft, så dröjde det inte länge innan hon såg behovet hos mig att förstå det obegripliga som ju var hon. Det passade bra för mig att just ha studerat vad det innebär att förstå hela Universum. Arletta frågade om jag läst Freuds Totem och Tabu, men Freud har jag alltid känt ett motstånd emot, så det fick vänta. Istället satte hon Clarissa Pinkola Estès Kvinnor som slår följe med vargar i min hand.

Det blev en resa. Arletta och jag blev ”Clarissa” med författarinnan. Vi lärde känna varandra på den resan. Och Clarissa har blivit en följeslagare som ständigt lär oss betydelsen av att förstå sin själ och dess behov. Hon talar om en koppling mellan kroppen och själen. Och att för varje människa blir denna inre kommunikation lika viktig som den yttre, där vi kan finna vänskap och kärlek.

En bok som Arletta gärna ville att jag skulle läsa var Irvin D. Yaloms roman When Nietzsche Wept. Om Nietzsches havererade kärleksliv i ett menage-à-trois med en 21-årig högintellektuell och oförutsägbart ansvarstagande kvinna och om den läkningsprocess hon initierar genom att hemligen sammanföra Nietzsche med Siegmund Freuds nära kollega Joseph Breuer.

Denna har jag inte läst än men ska
Nietzsche – bildkälla: omslaget till Martin Heideggers stora verk Nietzsche vol 3-4. Den har jag kvar att läsa.

Gråten som läkning var inte lätt att uppnå för en man med Nietzsches integritet och slutenhet. När den kommer innebär den ett tillfrisknande för såväl patient som läkare. Många läsare kommer att uppskatta boken nästan som en detektivroman med dess komplexa intrig kring Nietzsche, Breuer och den 21-åriga kvinnan. Ytterligare andra läsare kommer att dras med både i den mänskliga förståelsen av Nietzsches övermänniskoideal och i Freuds och Breuers diskussioner om psykoanalysens metoder. Själv fick jag genom denna boken en stark upplevelse av min egen möjlighet till förändring i livet.

Till slut läste jag så Freuds Totem och Tabu. Mitt motstånd mot att läsa Freud har nog mest berott på att jag har trott att han överdriver sexualitetens betydelse för hur psykisk sjukdom uppkommer. Nu hade jag i alla fall fått blodad tand genom att jag nosat på Freud i Yaloms roman. Det var roligt att läsa Freuds jämförelser mellan så kallade ”vildars” metoder att hantera instinkter och drifter och de sätt psykiskt sjuka hanterar liknande fenomen.

Jag fick också ett helt annat utbyte. Freuds beättelser om sorgearbete vid närståendes död fick mig att släppa vissa skuldkänsor jag haft efter min hustrus död för fyra år sedan. Han helt enkelt visade mig att det är mänskligt att ibland komma till korta i en döendes närhet. Och han fick mig att se styrkan i den kärlek vi haft. Det var ganska stort.

Dessa fyra böcker utgjorde årets läsning. Sammantaget bidrog de till det inre äventyr som året 2016 blev för mig. Äventyr, ja, och – som det känns – även utveckling. Det känns lite förmätet att säga om mig själv att jag utvecklats. Vissa som känner mig skulle kanske ställa sig frågande och se det jag kallar utveckling som något helt annat. Regression kanske? Men oavsett detta, så har dessa böckerna gett mig tillfälle att reflektera både över mig själv och mitt liv och över världen – och det finner jag stort nöje i.

Ellington

Två av dessa har jag läst
Litteratur, mat och en liten whiskey – Ellington firar ettårsdagen.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

6 reaktioner till “Läst och oläst första året med Arletta”

  1. Jag ser visst utveckling för dig som person – helt klart!! Livet bjuder alltid upp till dans, så klart att du ska fortsätta dansa 😉

    Frågan är om du vågar fortsätta och utforska universum och vilken kraft som finns där… såväl som inom dig…

    Tack för boktipsen och jag undrar vad du ska läsa under 2017?

    1. I år har jag redan 🙂 läst en bok. Elizabeth Gilbert Eat, Pray, Love, som jag fick av Arletta när hon skulle åka till Thailand. En mycket fin bok om att bryta upp från ett liv som bara begränsar – att bryta upp och den mödosamma vägen att hitta glädje, kreativitet och sig själv. Ja, Miss Ellie, jag får se vad jag vågar. Just nu ligger jag i sängen och drar mig. Det får man också göra.
      Ellington

  2. Vilken härlig berättelse! Man blir så glad för din (och er) skull. Grattis till årsdagen!
    Har själv funnit en nära vän när jag flyttade efter min mans död. Han är en granne och vi firade 1-års dagen den 29. februari. Hade jag aldrig trott var möjligt. Så jag förstår lite hur det känns.
    Böcker har alltid varit en del av mitt liv. De har gett mig väldigt mycket. Kommer inte ihåg vem som har sagt det och inte ordagrant heller men ungefär så här: Någon som läser har levt 1000 liv. Den som inte läser har levt ett liv.

    1. Tack Kristallina! Vad roligt att du tycker om den här berättelsen. Grattis själv till din (och er) ettårsdag! Och jag känner igen det där om läsandet!
      Ellington

  3. Grattis till årsdagen på er vänskap, och att den håller i måååånga år till 🙂 På tal om böcker så har jag inte läst många som vuxen. Tror det var tio år sedan jag köpte en bok, undantaget faktaböcker, djur och natur och fågelböcker. Det var Agenten med John Grisham. Jag har fortfarande inte öppnat den. 🙂

    1. Tack John för din hälsning! Apropå böcker, ja – jag hade också en sån period när jag inte läste nån litteratur alls. Det är ju så olika hur man upplever detta med läsande. För min del blev det en riktig wow-upplevelse när jag kom tillbaka till läsningen i vuxen ålder (ca 40 var jag då). Från att tidigare ha varit så där praktisk att jag tyckte det kunde vara bortkastad tid, så blev det att jag kände – jag kan ju inte uppleva allt, allt, allt själv. Då är det ju himla bra att det finns berättelser. Nu läser jag mer måttligt än jag gjorde då. Men gärna.
      Ellington

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.