En hög med sten

Idag såg jag en hög med sten. Kolla! Vad säger den stenhögen? ”Kilroy was here”? Någon har dumpat en hög med sten här.

I min hjärna händer det saker. I min hjärna finns allting. Allting som jag upplevt. Allting som jag sett och förnummit. Allt. I min hjärna finns mitt språk. I min hjärna strukturerar språket allt som finns där. Finns, ja. Där bakom den strukturen bubblar det och kokar av allt det som språket inte kunnat uttrycka. Så kan man säga att mitt medvetande ser ut. Mitt medvetande försöker förstå det det jag ser. Även en stenhög mitt ute i skogen.

Betyder det något att här syns en struktur? Min hjärna gillar när den ser strukturer. Då börjar den tänka. Vad tänker du när du ser detta?

Det börjar likna något. Då börjar min hjärna gissa. Letar den efter nya pusselbitar?

Här är en ingång. För mitt medvetande, som tror sig veta nu.

Nu lägger hjärnan ihop – inte bara ett plus ett, utan allt den ser och har sett och som den hittar i minnet, som associerar till sten och struktur . Och så ser den hur en mur verkar kringgärda hela detta som vi kom in i. Vad vill du tro om det här?

Någon har skissat en berättelse.

Så här: Ismanstorps borg. Att den byggdes och användes under 300 år. Tidigt under vår tideräkning. C:a 300 till 600 e. Kr. Man vill berätta om det man tror var de nio portarna. Man vill berätta om att portarna har en hednisk magisk symbolik. Man vill berätta att detta är en borg som byggts efter romerskt mönster. Att stenmurarna innanför den stora muren är husgrunder. Mycket mer finns inte som vi vet om detta.

Finns, ja. Där, bakom det vi ser, bubblar det och kokar av allt det som språket inte kunnat berätta. Våra medvetanden försöker förstå det vi ser. Även en stenhög mitt ute i skogen.

Idag, när jag var där, pryddes platsen av blommor.

Mitt medvetande tog en paus från allt vetande, och lät mig njuta av de försvinnande former som försommaren erbjuder.

Ellington

.

Länk till Länsstyrelsen – om Ismanstorp fornborg

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington