Åhus var målet och vägen dit

Vet du att det finns en plats som heter Killebro? Jag frågade min vän Cissi vad det namnet kunde betyda. Såna där omöjliga frågor brukar jag få i huvudet. Ofta är det ju omöjligt att veta vad ett ortnamn betyder. Som Ödskölt eller Okome eller Göinge. Men Cissi visste svaret. Hon har bott i Killebro, och nu på väg till Åhus tog vi svängen förbi. Hon kunde berätta att där en gång fanns en bro. Ja, det finns det än i dag, men den gamla stenbron ser man inte, fast den var tydligen så väl byggd att när man byggde den nya, fick den gamla vara kvar som fundament.

Under bron har det alltid funnits en källa, och därför heter platsen Killebro. Och när jag fick veta det, behövde jag inte heller undra om namnet skulle uttalas med ”k-” eller ”tje-ljud”.

Under min Skåneresa nyligen hade jag många järn i elden. Detta var den 26:e mars och söndag, och det var nästan sommarväder. I östra Skåne har jag aldrig varit, men nu tog vi en färd genom Kristianstad, längs med vattenriket mot Hanöbukten och Åhus.

Vägen gick genom böljande kullar och milsvida slättmarker. Urgamla bondbyar med knotiga hålträd längs vindlande småvägar. Modern åkermark med täckodling, bortschaktade stengärdesgårdar, påkostade ekonomibyggnader. Vid Djurröds kyrka stannade vi. I luften seglade förstås en skånsk glada och tillsammans med den fyra ormvråkar. I en göl inte långt borta stack en nyanländ gravand upp sitt nyfikna huvud. Någonstans ifrån hördes flera tranor. När vi kört en bit fick vi stanna igen. Två fjällvråkar cirklade över en skogskant, vilket mitt fågelskådaröga inte ville missa. Inne i Kristianstad mötte oss vårens första blomsterprakt.

Målet, Äspetstranden vid Åhus bländade mig nästan. Visst, jag älskar Skrea Strand i Falkenberg där jag växte upp, med klitter, strandråg och kilometerlång sandstrand.

Men på stranden i Åhus fick jag en ny känsla. Sanden är ju helt vit! Och vi satte oss på en vindpackad sandhylla.

Och solen reflekterades av det spegelblanka vattnet, och av den vita sanden. I skydd för västanvinden med de vita klitterna bakom oss kunde vi sitta och dricka sol. Och kaffe.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington