Mari Juslin – Skönhet mellan lidande och njutning

Ellington: Någon sa att man går på konstutställningar för att se det sköna och känna sig helad. Jag såg en utställning av Konstnären Mari Juslin. Här upplevde jag skönhet i den obehagliga överraskningen, den oväntade grimasen, den groteska kroppen. Hon är minsann ingen liten sockersötnos i sin konstnärliga framtoning. Hon bearbetar färg och form med största känsla för materialet. Hon bearbetar också min, åskådarens, publikens förutfattade meningar om konst.

Arletta: Här vill jag lägga till att i det jag ser, finns det inte så mycket groteskt, för i verkligheten kan kroppar vara ännu mer bisarra, spröda, mjöliga som bröd eller feta som moln. Det känns ibland att de verkar väga ett ton men samtidigt är det så otroligt när jag får en känsla att en sådan kropp är lätt och ovägbar.

Juslin "en dag som alla andra"
”En dag som alla andra” – Marie Juslin

Ellington: För mig är detta en ovanlig njutning. En spegel avslöjar ångesten bakom en lustfyllt formad kvinnofigur. Manshuvuden i textil skulptur uttrycker en avbruten längtan och för mig tillbaka till bilder av avrättade pariskommunarder från 1871 eller garroterade frihetskämpar från Baskien 1975.  De krossade skönhetsförväntningarna och de överrraskande bilder som penetrerar mitt skyddsnät får också skrattet att bubbla gång på gång. Nästan lite otäckt. Någon annan kanske bara vänder och går.

Arletta: Att vända och gå är det lättaste att göra om man inte vill tillfredställa sin nyfikenhet. Jag brukar fråga mig i sådana fall: vad är det som jag ogillar i det stycket? Jag kom ju till den här utställningen, vilket betyder att jag har förväntat mig något. Stämmer det som jag ser med mina förväntningar? Varför fick jag de känslorna som jag har nu?

Juslin "att inte glömma"
Textila skulpturer – Att inte glömma I o II – Mari Juslin

Ellington: Mari Juslins konst  får mig att på nytt och på allvar ställa frågan ”vad är konst?”Omöjligt att besvara en gång för alla. Men här är konst något helt annat än att visa det som publiken vill ha. Här fokuseras det som vi annars helst vänder bort blicken från. Och publiken blir överraskad av lustkänslan i att få det som den inte visste att den ville ha. Varje bild som konstnaren visar skapar en berättelse. Fågellika former och vaksamma blickar lockar fram något djuriskt i hennes människobilder.

Arletta: Jag lägger märke till att  djuret som figurerar ofta är en ko. Kvinnons kroppar påminner om en kokropp. I ”Resan till lyckans land” ser jag ett mytologiskt citat av Europas Bortförande. Dit åker hon till paradiset. Vi ser kroppsöppningar i bildens centrum. Där anar vi njutning. Men njutningen i sig finns inte på deras väg. Där är mörkt och kaos, där finns också små kroppar som fångas av turbulent vind. De två små kropparna har förlorat riktningen till sin njutning. Vägen till njutning är svår. Lätt att fara vilse. Så läser jag bildens budskap.

Juslin "Resan till lyckans land"
”Resan till lyckans land” – Mari Juslin

Ellington: Jag fastnar vid huvudskulpturerna. Det tovade materialet med inlagda hårslingor skapar en närhet som man vill fingra på och smeka för att känna gränsen mellan fiktion och vad som är på riktigt i dessa ansikten och deras berättelser. Se dem. Vilka berättelser ser DU?

Juslin "Äktenskapet"
Äktenskapet – Mari Juslin

Arletta: Det känns så att det finns två ledande helt olika motiv i hennes konst: lidande och njutning, som är i motsats till varandra. Som kvinna, känner jag väl vad det handlar om. Vägen till njutning kan vara jobbigt, vad än det kan vara: hårt arbete, smärta, missförståelse, ensamhet, rädsla eller kroppens obehagliga tillstånd helt enkelt.

Ellington: I ett helt annat sammanhang skrev Mari Juslin: ”Min avsikt var snarare att uttrycka nån slags förvirring och ångest över en situation man inte bemästrar”. Ungefär så upplever jag flera av hennes bilder. Starkast kanske i bilden ”Åskådare”. Åskådare till vad? En avgrund öppnar sig där. Vad ser du att de ser?

Arletta: Jag ser ångest inför något okänt, ont som man känner när man ser på andras lidande. Deras händer som är på magen (hjärtat) pekar på att det rör dem mycket känslomässigt, för magen är symbol för livet. Det som de ser är livsfarligt. Vad kan det vara ? Det kan man bara gissa och utveckla enligt deras egna värderingar. Kanske våld, mord, sjukdom, någons galenskap. Kläderna är från det förflutna. Då kanske det handlar om pest. Vem är de själva? Munkar? Eller medborgare som står på Stortorget och ser hur en häxa brinner i centrum?

Ellington: Och jag får impulsen att projicera min egen erfarenhet på det jag tror de ser: Jag är tillbaka till pariskommunens fall, exekutionsplutonen i ett koncentrationsläger, Guernica eller Oradour.

Juslin "Åskådare"
Åskådare – Mari Juslin

Ellington: Och skrattet? Ibland, ett avgrundsskratt. Ibland ett pillemariskt och lurigt.

Juslin "Sista dansen"
Sista dansen – Mari Juslin

Arletta: Till sist: Kände du dig hel?

Ellington: Ja, kanske. Fast på ett ovanllgt sätt. Den sockersöta harmonin sprack. Och det som jag inte ville se kröp fram. Lustkänslor som jag inte visste jag hade. Men som är en del av mig – av det som är hela mig alltså. Ovanligt. Lite kusligt. Men fint.

UTSTÄLLNING Mari Juslin PÅ FINSPÅNGS KULTURFÖRENING hade sista visningsdag 3/12 2016

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.