Sorgens njutning

 Vad ger sorgen dess skönhet? Bilradion spelar Leonard Cohen.

”Story of Isac”.

Jag har hört den.
Kanske var det länge sen.
Aldrig lät den som nu.

Vad är det som ger sorgen dess skönhet?
Så ljuvligt.
Så bittert.

Att se
människans blindhet
människans blinda längtan
till en tro
till en bergfast punkt.

Och beredskapen att offra
allt levande
allt rörligt
för ett fäste

Och kan vi
Och kan jag
trösta mig i en värld
där fästet är så tillfälligt
som här
och nu

Är detta skönheten
så bittert
och sorgen
ljuvligt

spelar Isaks sång

Ellington.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.