Natten och jag

Tidigt i morse skrev Ellington ett mail till mig. Han hade varit ute hela natten. Hade åkt ut dit där det var stora, stora fält med gräs och säd. Där hade han stått länge. Flera timmar och lyssnat på nattfåglar som spelade. Så skrev han. Jag svarade:

Ser du på stjärnor också vid dina nattresor? Ser du massor av dom? Varför har jag inte en sådan möjlighet att åka ut på natten …

Jag tror att detta är den mest lyxiga chansen att känna sig som någon annan eller något annat som människa – att titta på himlen och lyssna på jorden i helt mörker och ensamhet.

Vilka känslor uppstår hos dig då?

När jag tittar på en natthimmel, med massor av stjärnor, då känner jag mig så liten så jag glömmer bort allt som är vardagligt. Jag känner hur liten jag är, inte bara mikroskopisk utan nästan noll. Att jag är inte i centrum i universum. Att jag har inga anledningar till att vara egoist, för jag existerar inte för dom som lyser. De liksom tittar på jorden där jag inte syns. Vad ser de då? Vem är de? Jag vet inte, inga av oss små varelser vet det heller. Allt som jag trodde att jag vet försvinner i sådana minuter.

Jag blir en pyttiliten del av något som är omätligt större. Hur många gånger större? Det kan man inte säga. Jo, vissa människor har ju räknat och det finns några som tror att de vet. De tror att de vet.

De tror det, naiva. Ju mer de tror desto mindre vet de.

Sen efter detta resonemang kommer jag till idén att jag själv är ett likadant universum. Hur många sådana stjärnor, dvs celler, har jag i mig? Vilka skapar mina tankegångar? Varför går alla processer i min hjärna dit som de går? Ju mer jag försöker förstå desto mindre förstår jag.

Jag står mellan himlen och jorden och försvinner för en stund. Nollställd, förskräckt, beundrande, tyst, icke existerande och levande på en gång.

Arletta

.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington