Liv och död och andlighet

liv och död
Solnedgång vid havets rand (foto Ellington)

Ellington: Idag mötte jag en seriös och glad person. Vi talade om liv och död bland annat. Hon frågade mig

  • Tror du på liv efter detta?

Jag svarade:

  • Gör du?
  • Ja, absolut! Och du?
  • Nej!
  • Vad hemskt?
  • Varför då?
  • Jag vet ju att det finns nåt andligt. Jag har sådana upplevelser. Av existens utanför det jordiska.

Där kom vi in på upplevelser av överjordisk karaktär. Och jag berättade att jag haft upplevelser av den arten. Hon frågade:

  • Hur kan du då säga att du inte tror på livet efter detta?
  • Nej, svarade jag, jag tror att döden är som en strömbrytare som slås av. Det blir bara svart och det tar slut.
  • Men hur kan livet ha någon mening då?

Så utspann sig vårt samtal. Och jag sa:

  • Vi är väl olika, du och jag.
  • Ja, jag finner meningen i att det finns något mer än detta.
  • Ja, svarade jag. Och jag finner meningen i att detta livet är det enda jag kommer att få.

Hon frågade igen:

  • Men hur kan du ha haft andliga upplevelser och sen säga att att du inte tror.
  • Vi ser olika på andliga upplevelser du och jag.
  • Du menar att det finns en vetenskaplig förklaring att det är kemi och materiella processer och inte riktig andlighet? undrade hon.
  • Stopp, genmälde jag. Det menar jag inte alls! Den sortens vetenskap som försöker förklara bort våra upplevelser på det viset, den ger jag inte ett ruttet lingon för!
  • Så du menar att andliga upplevelser är på riktigt då?
  • Ja såklart, svarade jag.
  • Då fattar jag, sa hon. Men vi tror olika om vår ande. Du tror att en människas ande dör samtidigt som kroppen.
  • Ja, svarade jag då. Och du tror att andens liv fortsätter.

Där avbröt vi den delen av vårt samtal. Vi skulle äta lunch.

 

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer – Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande – sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst – som till exempel litteraturforskning – vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver – ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

10 reaktioner till “Liv och död och andlighet”

  1. Slik en interessant samtale. Hvem vet hva som er eller ikke er. Så når alt kommer til alt må hver enkel bestemme hva vi opplever som meningen med livet – og respekter andres standpunkter uten å avvise dem. Selv har jeg ikke noe svar, men tror at det finnes noe åndelig som gir mening – uten erkjennelse om vi som mennesker fortsetter eller ikke etter døden.

  2. Universum är så stort och så smart konstruerat att vi alla hänger ihop… genom energin… ingen början inget slut… och vi är alla skapta med alla resurser vi behöver, vi har bara glömt bort våra förmågor som finns i hjärtats skrymslen och i vår själ…. rädsla gör oxå sitt till… med kärlek och ljus kommer det fram igen… bara DU väljer det… sån är andligheten och tanken är fri!

    Underbara Ellington som är på upptäcksfärd haha cooling!!

    1. Oj! Universum! Smart konstruerat? Kanske. Eller var det Kant som menade att alla mönster är skapade av den mänskliga hjärnan. I så fall kanske det bara gäller att vara helt öppen (om det nu går). Då kanske universum inte är konstruerat alls. Bara kaos. Och vi är smarta nog att skapa mönster som gör att vi kan överleva. Men aktare’ för att fastna i ett sånt mönster. Då är det kört när du kommer till nästa vägskäl.
      Ellington spånar!

  3. Ellington,
    dina svar hade kunnat vara mina svar. Jag har också haft andliga upplevelser och liknande diskussioner och alltid samma fråga: ”Men hur kan livet ha någon mening då?”

    1. Detta är frågor som jag tror inte kan besvaras med rätt eller fel. Var och en har förhoppningsvis sitt sätt att finna mening med livet. Det som verkligen är sant för mig är inte alls nödvändigtvis sant för någon annan. Därför känns det inte meningsfullt att argumentera om livets mening. Att föra en dialog däremot kan kanske göra att man ser saker man inte såg förut.
      Ellington

      1. Nej, man kan absolut inte argumentera om livets mening. Det finns människor som ser en mening med livet, människor som behöver en tro för att kunna se en mening med livet och människor som inte behöver och/eller söker efter en mening med livet.

  4. Tron på ett liv efter detta uppkom genom att makthavarna för årtusende ville ha kontroll över folket. ”Gör si, var så, lev efter dessa regler och ni får ett underbart liv efter detta” Religionen har varit ett maktvapen i tusentals år. Men visst tror jag på att det finns nåt speciellt, kanske någon som styr vårt liv, hjälper till. Jag har ett bra exempel. Jag var omkring sju år, hade dagmamma, och vi åkte till Hällevik. En bit bort bodde min mammas väninna som hade en utvecklingsstörd pojke. Jag gick dit och ringde på. Hans mamma sa att han var uppe i skogen med en äldre pojke. Ja gick mot skogen, men vägen upp var en brant backe, egentligen inget som hindrar en aktiv pojke på sju år, men ja tänkte, jag går inte upp dit. I ungefär samma stund blev han mördad av den äldre pojken, som också var utvecklingsstörd. Vad hindrade mig från att gå upp i skogen? Hade jag gjort det hade jag säkerligen också varit död?

    1. Ett förfärligt minne! Och samtidigt en antydan om att det kan ha funnits någon slags intuition, var den nu kom ifrån, som sa dig att du skulle hålla dig borta. Man brukar säg: Tacka din lyckliga stjärna!
      Ellington

    2. Jag har nån sorts aning om det som hände dig då när du var ett barn. Alla barn har starkare intuition (magkänsla, förknippningen till Gud, universum, det omedvetna eller undermedvetna – vad helst det kallas och ligger i den högra sidan av hjärnan). Denna delen av hjärnan funkar sämre hos vissa när de blir vuxna. Som en vuxen person, hade du tänkt logiskt: att gå dit eller inte, varför osv. Men som barn känner man mer än tänker, för man har inte så mycket erfarenhet och har inget att jämföra med. Så har man ingen logisk förklaring till som vad ska hända ifall om man gör som man gör. Man följer bara magkänslan, och som regel blir det rätt.
      Arletta

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.