Hårresande, härligt, innerligt

Just idag, på Skype, utspelade sig denna dialogen oss emellan. Vintersolståndet, årets mörkaste dag, lockar fram hårresande, innerliga tankar.

Ellington: Vet du när håret reser sig av välbehag på hela min kropp?

Arletta: Du är ju en så speciell person, så jag kan tänka mig – jag minns du berättade en gång när din fru och du läste en dikt. Det var visst Pär Lagerkvist ”Det är vackrast när det skymmer”.

Ellington: Du är ganska nära. Det var ju en upplevelse där hon och jag delade en stark känsla tillsammans och jag såg hela henne så tydligt. När vi läste ”allt är mitt och allt ska tagas från mig” och hon berättade. Att hon hade älskat den raden ända sen hon var 12. Förstår du …

Arletta: Var det detta du menade?

Ellington: Nej, men något liknande.

Arletta: Jag kommer att tänka på i Lunds Domkyrka. Jag var med i kören och och vi sjöng Bach, Matteuspassionen. Där var ett ställe där jag kände hur jag lyfte och svävade tillsammans med de andra stämmorna.

Ellington: Det du talar om är absolut en av de mest härligt hårresande upplevelser jag har varit med om. Ja! När man kan sin stämma. När man kan lyssna till de andra stämmorna samtidigt. När baskillen intill mig lägger huvudet på min axel och vi sjunger rakt ut. Han sin bas. Jag min tenor. Då är det hårresande.

Arletta: Och du tänker på detta just idag?

Ellington: Jag sjöng ju idag med lärar- och elevkören på den skolan där jag jobbade förut. Och jag vet ju vad sorger, bekymmer och stress många av dem har. Och vi lyfte varandra och alla i publiken sjöng med och rockade med oss när vi blåste på.

Arletta: Är det det som är – att man lyfter varandra gemensamt?

Ellington: Jag vet inte. Men det är upplyftande och hårresande.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington