Smaken av mitt språk

Smaken 1
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Jag har alltid varit nyfiken på alla sorts kreativa processer, hur de går till. Hos vissa verkar det vara helt naturligt. Jag hörde av flera, som skriver dikter: ”det är bara min hand som skriver, som om någon leder den på pappret”. I mitt fall är det ibland ungefär så, utom en sak. Jag är tvungen ibland att leta efter rätt ord, rätt stavning, rätt ordförråd. Då är det ett hinder för s k flow hela tiden. Hjärnan hinner inte uttala allt på en gång och dessutom försvinner smaken, som språket ska förmedla. För svenska är ju inte mitt modersmål och detta innebär både nackdelar och fördelar.

smaken 2
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Problemet är att om jag skriver på mitt modersmål, då känner jag mig helt obegränsad. Då leder mig min fantasi in på saker som jag inte har tänkt mig från början. Så snart jag betraktar en halv sida, som jag tänkt skulle handla om ett visst tema, då visar det sig att det jag skrivit är långt ifrån temat. Associationerna ledde till ett annat tema, ett fristående, som visst kan vara lika mycket värt som det ursprungliga, som jag tappade.

När jag skriver på svenska då är det lättare för mig att hålla mig inom gränserna. Meningarna byggs kortare och själva språksystemet och reglerna gör att det inte längre är så lätt att tappa det rätta spåret.

Pratar jag om spåret, då gäller det också den svenska grammatikmodellen. I engelska är det samma sak: man har ju en viss ordning i en mening, samma som vagnarna i ett tåg. Varje vagn står i sin ordning och hela tåget står på spåret. Så länge tåget står säkert på spåret, så finns det möjlighet att det ska gå framåt.

Byter man ordningen i en mening då låter det helt obegripligt. Det är inte samma sak i det ryska språket: meningen byggs där precis hur man vill.

Jag är medveten om att  jag ska fortsätta bryta, både muntligt och skriftligt, resten av mitt liv. Det känns dock inte längre skadligt, för jag  tror att jag hittade det spåret där jag kan uttrycka mig så att det blev mer och mer klart för en mottagare.

Det som hänt mig det senaste året, har överraskat mig mycket och jag hoppas det ska fortsätta. Min fantasi producerar idéer, som jag aldrig har tänkt mig skulle komma i mitt huvud. Det händer mest tidigt på morgnarna, då jag inte kan sova längre utan jag måste gå upp och skriva ner det som jag har sett.

Jag brukar se de bilderna, inte med mina ögon, utan de finns nånstans i huvudet. Ibland hör jag musik, som associeras med händelser. Med andra ord, jag upplever något, som känns ganska realistiskt, fast att jag aldrig har varit där.

Problemet är att jag måste verbalisera det som har kommit i en synkretisk form. Det jag upplever kommer till mig genom alla mina sinnen, alltså, och det ska jag uttrycka med ord. Precis som när man berättar en dröm, så tappar jag några element eller ersätter dem med andra – återigen är det både nackdel och fördel. Man förstår tydligare genom att beskriva en upplevelse med ord, men smaken kan försvinna. ”En uttalad tanke blir lögn” – sa en av de ryska poeterna.

smaken 3
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Så vill jag ändå försöka skriva. Att uttrycka med ord det som alla mina sinnen producerar i mina fantasier.

Men det finns en speciell känsla när andra rättar till mitt språk, särskilt i skrivandet.

smaken 4
Foto: Ionut Z Circiu 2016 10 11

Det känns som att jag kokar en soppa och vet precis vilka ingredienser jag vill lägga till, för jag vet smaken den måste ha  i slutet. Ibland hittar jag en liknelse eller en metafor, som jag tror blir det bästa sättet att visa hur sakerna ser ut och känns. Det som kokas, gör det ju i mitt huvud, i den ryska avdelningen. Vilket inte alltid speglar realiteten för en annatspråktalande så tydligt som jag hade tänkt mig. Helt plötsligt byts ingredienserna och så försvinner smaken.

Ibland känns det så att, efter vissa korrigeringar, då blev det inte längre min text – samma tema men inte samma smak på språket. De som har försökt skriva något på ett annat språk än modersmålet, känner nog igen situationen. Vore intressant att veta hur det känns för er.

Arletta