Man måste vara inkonsekvent!

 

Inkonsekvent att låta sig lockas

Arletta: Har du märkt att jag är så himla inkonsekvent.

Ellington: Ja förstås. Men du har ju regler. Du har sagt att du brukar inte äta mat som är vit. Det har jag förresten aldrig fattat. Varför gör du inte det?

Arletta: Det är ju för jag har lätt att gå upp i vikt. Min mamma hade övervikt. Min pappa och mormor hade övervikt. Om detta går i arv, då ökar ju risken.

Ellington: Men vad då – vit mat?

Arletta: Jag försöker att inte äta potatis, ris, socker. Och bullar – allt som är gjort av vetemjöl.

Hon är inkonsekvent och äter något vitt

Ellington: Och nu sitter du och äter du en bakelse som självklart innehåller både vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Hur stämmer det med dina idéer?

Arletta: Å, men tolka det inte så hemskt bokstavligt! Nu äter jag allt! Jag ska ju till Thailand snart. Sista dagarna innan resan kan jag ju unna mig att äta vad som helst, för där kommer jag så klart att gå ner i vikt. Det är ju svårt att gå upp i vikt där om jag övar yoga och simmar hela dan.

Ellington: Men har du varit tjock någon gång?

Arletta: Jo du. Det var tufft. Jag var överviktig när jag gick i skolan. Då fick jag ett öknamn … Vilket vill jag inte avslöja. Jag var mobbad på grund av övervikt.

Ellington: Hur ser du nu på de som är överviktiga?

Arletta: Jag gillar kvinnor med stora kurviga former. Jag tycker att de ser smakliga ut – och söta. Välvårdade kvinnor tycker jag alltid är smakliga. En vacker dag tänker jag fota en sådan dam. Som ett moln eller en bakelse. Och hennes man. Han kommer att vilja smaka henne!

Ellington: …. och du, du äter ju som ett djur – kålrötter och fläsk och musslor och lever och grädde  … du tycker ju det är roligt att äta! En allätare! Och du tar stora portioner har jag noterat.

Arletta: Jag sa ju att jag är inkonsekvent. Inkonsekvent, det måste man vara om man ska ha nöje av livet, tänker jag. Men jag brukar inte äta mat som är vit.

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna