Så här välkomnas man i Hotell Gästis rum 121. En propagandaaffisch med ett feministiskt budskap från en tid när begreppet feminism ännu inte slagit igenom och där kvinnokampen var en del av det socialistiska samhällsbygget. Bilden av en kvinnlig svetsare som tar arbetsorder via telefon i en tid då telefonen var ungefär lika ny och revolutionerande som Internet var 1993. Hon tar order, men det som dominerar bilden är hennes lugn och fysiska kraft. Hon är knappast avsexualiserad, men hennes fokus på uppgiften gör henne till ett subjekt och i relation till den manlige svetsarkamratens skuggfigur har hon en påtaglig integritet.
Så skulle man kunna uppleva den tidsanda man bjuds in till i den historiska miljön på Hotell Gästis i Varberg. En bild av kamratlig målmedvetenhet med en lugn glädje över en reell möjlighet till framsteg och mänsklig utveckling.
När man så lyfter blicken får man skåda en annan sida.
Jag läser inte ryska, men jag tror mig ha sett denna affisch förut och fått förklarat för mig att de rödklädda arbetarsoldaterna har ett potent piller att ge den bleke herremannen som darrar i bakgrunden. En fallossymbolik, som ger fritt fram åt våldet vilket ju var en av revolutionens avgörande metoder. En fallossymbolik, som också speglar sexualiteten som en del i utövandet av makt.
I detta spänningsfält uppsöker jag Leninbadet – hotellets dragplåster. Vägen dit går genom korridorer och salar. Ett ymnighetshorn av konst, litteratur och affischkonst som rikhaltigt fyller i och framhäver nyanser i de spänningar mellan humanitet och avhumanisering som revolutionens tidsepoker svämmar över av.
Leninbadet 2023, upplevt på det nya årets andra dag. Ett palats för njutning, välbefinnande och självreflektion.
