Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Just nu är klockan 02:50 här. Jag sitter på min terrass i djunglen. Det är enormt varmt, även för mig, trots att det är mulet. Vi ska iväg senare, till en ö, där jag har varit för 9 år sen. Ön heter Samet, och det ska ta 40 minuter härifrån med båt. De säger att den har förändrats mycket sedan dess. Jag är nyfiken. Fördelen med denna ö var att jag vet precis var man kunde bada naken där – det var en ganska vild ö, med skog och skrymslen, dit det inte var så lätt att ta sig. Jag badade där då helt ensam, och det är det jag vill göra nu – bara jag och oceanen. Kärleksupplevelse.
Ikväll blev det solnedgången över Istanbul. Det var dumt av mig att inte ta bilder från flygplanet. Byarna utanför stan såg ut som de ska i januari – alla vägar och hustak vita av snö. Bakom oss finns Marmarasjön och Egeiska havet. Framför oss ligger det andra, det Svarta Havet. Istanbul är den enda stad i världen som ligger mellan tre hav. Fortsätt läsa ”Turkiskt kaffe på väg till Bangkok”
Arletta: När Ellington är ute och jobbar med veden, då står jag gärna i farstun och kikar på honom genom det lilla fönstret där. Jag mår så bra av att se en man i fysiskt arbete. Nu är det vinter, så han har mycket på sig, men när jag ser honom lyfta en stock eller såga av en gren, så föreställer jag mig ju muskler och senor hur de arbetar under huden.
Arletta: Har du märkt att jag är så himla inkonsekvent.
Ellington: Ja förstås. Men du har ju regler. Du har sagt att du brukar inte äta mat som är vit. Det har jag förresten aldrig fattat. Varför gör du inte det?
Arletta: Det är ju för jag har lätt att gå upp i vikt. Min mamma hade övervikt. Min pappa och mormor hade övervikt. Om detta går i arv, då ökar ju risken.
Teckningsmuseet är arenan. På totalt olika vägar går de. De har ett gemensamt. Genom lätt monsterliknande fantasier lockar båda fram små hemliga förnimmelser från själens botten. Siggas skepnader figurerar i svart och grått med enstaka färgklickar som av eld eller blod. Katja framhäver sina flickfigurer i ett hav av cerise och rosa.
Varifrån får en man en sådan kreativitet? Sådan att den bara speglar skönhet, glädje, lek, balans? Med lekfull photo-paintingteknik.
Dörrklockan är bortkopplad, för, som han säger med ett leende, han vill inte att vem som helst ska komma på besök. Oss tar han emot med öppna armar. Fortsätt läsa ”Jan Öberg: Make Art not War”
Konstnärsparet Bäcklin bjuder in mig till sin villa i Finspång. Under mitt tredagars besök får jag rikligt tillfälle att både studera deras konst och att samtala och diskutera frågor som berör konsten och livet och – att själv begrunda vad begreppet renässans kan betyda idag. Dan Bäcklin var en gång min skolkamrat och vi umgicks mycket på den tiden. Även om vi inte helt tappat kontakten genom åren, så var det årtionden sedan vi träffades så här. Lotta Bäcklin har jag träffat en gång tidigare. Ändå känns det genast som att vi återföder en nära gemenskap. Det är väl sådana de är – stillsamt glada i närhet och goda samtal.
Vad gäller konsten berättar Dan att han tidigt hade tecknandet och målandet som ett intresse. Det har funnits kvar hela livet även om han yrkesmässigt gjorde helt andra ting. Lotta berättar att hon visserligen hade konsten omkring sig sen hon föddes. Båda föräldrarna var konstnärer, men egentligen har hon tagit fatt i sitt konstskapande på ett mer seriöst sätt först i vuxen ålder. För båda är det aktiva konstskapandet nu ett slags renässans av tidiga impulser.
Nu är makarna Bäcklin fångade av konsten. Deras ateljéer ryms i villan, och man ser tavlor överallt. Vi pratar ju inte enbart om konst. Vi har ju inte setts på mycket länge, så det är mycket som behöver avhandlas som har med livets gång att göra. Men konsten är en del av livet och det kräver ingen övertalning att komma in på detta ämne.
Jag upplever snart en spänning i makarnas olika sätt att utöva ett bildspråk.
Det är två saker ingen av oss kan undvika: döden och det postmoderna – så länge vi lever. Båda smyger sig på oss nästan utan att vi märker det – med brutal effekt. Döden vet vi om, men försöker gärna krampaktigt eller nonchalant att icke-tänka på den. Det postmoderna vet vi knappt om, men det finns överallt. Fortsätt läsa ”Postmoderna versioner av det verkliga”
