kom
att hela blomma
leva
kom barnatår i
strandsand
sjuder vattenfyllda marker
öppnat himlavalv
sjunger allt vårt
gräs
att dagslända
flyga
.
Walle Dickson
Kategori: Kropp & Själ
Nattens ljus
Precis nu är nätterna som ljusast. Precis nu vill jag sova på dagen och vara vaken på natten. Jag vill ge mig ut till sjöarna och känna de nattliga dofterna. Ut till de stora grässlätterna och lyssna på nattens ljud från kornknarr och vaktel. Ut på de magra tallmoarna och höra nattskärrans surrande. Ut till de små flodkrökarna och brofästena och höra kärrsångare och sumphönor. Från hålträd på den närbelägna kyrkogården hörs hornuggleungarnas jämmerliga skri efter mat.
En timme före midnatt går solen ner, men det blir knappast riktigt mörkt. Då vill jag sitta ute i min eka och höra plask och sug från öringar som fångar flugor i vattenytan och abborre som jagar.
Nu står jag på land vid en åkant och betraktar himlen och det mörknande landskapet. Bort över åsarna glöder nattljuset. Åkrar och fält lägger sig i skugga. Nu sänker sig natten. Nu sänker sig tystnaden. Det blir aldrig riktigt mörkt.
Jag sätter mig på en sten och väntar. Vid horisonten är himlen alltjämt ljus, även om glöden falnat.
Det går en timme. Vid halv två vaknar solglöden. Hela tiden hör jag ett fågelsurrande bortifrån åsen. Det kommer och går. Kommer och går. En stor nattfjäril svirrar tyst förbi.
Så går natten, och när jag går hemåt blir mina fötter våta av morgondaggen. Väl hemma i trädgården häller jag upp en kopp kaffe och sätter mig där solen redan värmer efter nattens svalka. Kaffet lyckas inte hålla mig vaken, utan jag somnar en stund innan jag väcks av barnbarnen som är på besök.
Isfritt – nu förtränger vi väl vintertankarna
Nu har isarna äntligen gått upp på sjön hemma. Den senaste veckan har det varit isfritt, och det är dags att sjösätta ekan. Ännu finns det dock ställen i skogen där det ligger lite snö kvar. Och i minnet dröjer bilderna av den vinter som nyss höll oss i ett grepp.
Mitt eget minne försöker nu förtränga vintertankarna. Det är ju vår! Men en sak med vintern är ändå skönt att erinra sig nu när våren tagit ordentlig fart.
Jag njuter lite extra av att minnas just de dagar när vintern vände till vår. Ibland tar våren jättekliv på bara några dagar, och jag vill gärna hålla kvar just själva övergången. Då, när kölden släpper, när de första råkarna går upp och några modiga flyttfåglar vågar ta vägen hitåt.
Just i den övergången var jag ute. Det var vid Tydjesjön vid E45-an strax söder om Tösse. Då kom där en ensam trana inflygande, gjorde några lovar över sjöisen och gick ner för landning.
Alldeles vid iskanten ställde den sig. Vid kanten av råken som nyligen öppnat sig där som strömmen är lite starkare där ån rinner ut under järnvägsbron.
Där tog den rast. Det var inte isfritt, men det fanns öppet vatten. Och jag föreställde mig att den hade en lång dagsresa bakom sig. Var hade den startat denna dags morgon? Helt nyligen hade den stått i Nordtyskland, väntande på sydliga vindar. Nu var den här.
Jag hade inte min kamera med mig. Men lyckades få några bilder med mobilen genom min tubkikare. Det kallas digiskopi. Det finns utrustning för det. Jag försökte på fri hand, och det var inte helt enkelt.
Utanför det invanda – en vårvintersaga
Fotografering är en konst. Själv räknar jag mig inte som konstnär på området. Ibland presenterar dock naturen själv motiv, som sätter fantasin i rörelse. Fantasin, ja! Fantasin, som gärna ger oss en skjuts att se utanför boxen. Utanför det invanda.
Vad är till exempel detta?
”Vad är … ?”
Fråga hellre ”Vad ser du här?” Beroende på vem du är, ser du kanske något som inte jag ser.
Jag skulle kunna berätta en liten saga om var jag ser här. Den sagan börjar med ett spår.
Och nu styr jag vad du ska se. Du kan föreställa dig var jag befinner mig. Tänk lite på vad du får reda på här. Det är en del information i den bilden. Och jag är på väg någonstans. Utanför det invanda.
På väg. Någonstans därborta, där inne, utanför mitt synfält. Jag vet inte vad som väntar. Jag tror jag vet, för jag har varit här förut. Men idag är verkligheten som en saga, och skogen har sina hemligheter.
En gång i tiden var människor övertygade om att skogen var en själ. Att skogen var som ett levande väsen. Inte som nu, en massa träd och stenar utan personlighet.
Bäcken där nere i dälden pratar och låter. Har den något att säga mig som kommer här på besök? Behöver jag fråga den? Om jag var markägare och ville räta ut den för att undvika översvämningar i snösmältningen. Översvämningar och vattensjuka områden, som dödar trädens rötter.
Bäcken pratar med mig. Just här sorlar den glatt, men längre fram hör jag att den viskar.
Här har den kastat sig ner. Den har fångats, men nu hör jag den sakta lirka sig loss ur vinterns järngrepp. Lirka, lirka låter det när den börjar droppa sig loss och släppa sin hårda omfamning av berget.
”Än håller jag dig fast!” säger berget
”Min kraft är större än din!” svarar bäcken och känner med droppande fingertoppskänsla längs sprickor den öppnat i berget. ”Där ska små träd få fäste med sina rötter och fortsätta spränga det jag har öppnat.” Och isens ande drömmer.
Här ska det snart krylla av liv, drömmer isen. Och känner sig förvandlas.
Känner sig förvandlas. Från materia till liv.
Och jag. Jag styr kosan längs ännu djupa drivor.
På sina ställen nödgas jag inte längre pulsa.
Längre fram bryts förtrollningen.
Eller gör den det?
”Det var längesen någon bodde här.”
Tänker jag, och fortsätter drömma.
Ellington
Visa mig ditt hus
Visa mig ditt hus, så ska jag säga vem du är!
”Little boxes”, sjöng Pete Seeger 1963 och raljerade med den amerikanska medelklassen och deras hus och liv och åsikter som alla var så hopplöst mainstream.
Så vackert, ja! Och så effektivt.
Vi människor har en tendens att anpassa oss till mängden. Anpassa oss, och utan att vi ens märker det har vi byggt in oss. Hur anpassar jag mig? Och du?
Människor bygger in sig i att vara som andra.
Några av oss bygger in sig i att vara annorlunda.
”Den moderna människan är fri. Föds utan smärta, av en positiv och välinformerad mor. Och är välplanerad i den personliga utvecklingen. Och ingår i samhällets tillväxt, som består av kvalité, service, och vetediet.” (Lina Ekdahl) *
Vad säger ditt hus, ditt hem om dig? Går det att helt enkelt vara fri?
Ellington
*) Lina Ekdahl: ”En fri människa”. Diktsamling. Wahlström & Widstrand, 2012.
Kajorna och tibastbusken har vårvinterkonversation
Den här vintern! Orkar vi vänta på att den ska ta slut? ”Vet ni vad!” säger kajan. ”Jag ger mig av!” De övriga kajorna konfererar. ”Ska vi också?” ”Nej, inte jag!” ”Varför inte? Jag tycker vi har väntat länge nog nu.” ”Men se! Jag hittade ett gammalt ekollon här i grenklykan!”
”Hör ni ni!” viskar tibastbusken knappt hörbart, ”jag får liksom stanna här jag.”
”Jag har sovit hela vintern – men idag kom en liten solstråle och väckte mig. Den var lite varm!”
”K´Ja, ja, ” svarar kajorna. ”Vi får väl ge det några dar till, men kommer inte våren snart, så drar vi!”
Ellington
Nadja Itäsaari: ”where my home ought to be”
När Nadja Itäsaari sjunger hör jag att hon är släkt med vargar och med flygplanen som drar sina vita streck genom luften.
När du sjunger som om ljuden kommer ifrån dina inälvor. När du ger ifrån dig ett läte från det undermedvetna. När du samtalar med träd. När din poesi och dina ord blir maskinljud. Vad är det då som händer? När naturljud, skogsljud, fågelljud och lockläten kommer ur din mun och ur din kropp. Vad innebär det?
Eller när sedan länge halvt glömda kulningstoner från sedan sekel övergivna fäbodar och skogsbeten blandas med Berthold-Brechttoner som väcker till liv associationer till den hämndlystna Sjörövar-Jenny. När energisk sorg flätar sig samman med dadaistisk ordglädje och samisk nåjdtrumma. Vad händer?
Du möter detta i Nadja Itäsaaris verk. Hon sjunger så. I den nya singeln Talking to Trees som släpps lördag 17 mars 2018 finns allt detta i botten. Naturen i hennes kropp. Naturen som hon lever i. Naturen i uråldrig kultur och i nutida konstuttryck. Dessa är samtalspartners i hennes sång.
Hon kallar det samtal med träd. Och samtalet med träd hjälper henne att söka något hon kan kalla hem.
Den nya singeln heter Talking to Trees. Från lördag 17 mars 2018 kommer den att ligga på alla kanaler från Spotify till Bandcamp! Där ligger redan nu Nadja Itäsaaris tidigare album Songs From the Woods of Inner Mind.
”Fan vad bra!”
Ellington
.
P.S. Läs gärna min recension av Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson – The Soft Revolution of Goth Punk Poetry – och deras performance på 13Festivalen på Konstepidemin i Göteborg på trettondagsafton 2018.
.
Kroppen
Ellington: Jag tänker på kroppen. Vad är min kropp?
Arletta: Min kropp är mitt bästa verktyg för att njuta av livet.
Ellington: Är kroppen bara ett verktyg?
Arletta: [ler] Nej! Förstås inte. Jag är ju min kropp. Och den tjänar mig. Lite komplext för den som inte tänker som jag, men så är det.
Ellington: Många vill göra skönhetsoperationer. Kan du tänka dig det?
Arletta: Nej!
Ellington: Varför inte?
Arletta: Tänk dig att jag skulle förstora mina bröst med silikon. Eller fylla mina läppar med botox. Många gör det. Av vilken orsak?
Ellington: För att behaga mannen.
Arletta: Vad är kroppen för dig? Om min man vill att jag opererar mina läppar för att han ska älska mig, då är det ju inte mig han älskar. Om min man inte behagas av mina bröst – vet du vad? – då byter jag hellre man.
Perfekt vinterestetik
Vinter! Snö! En riktig vinter. Det är perfekt.
Där jag bor hade vi en riktig vinter senast 2013, med halvmetertjock is på sjön, som låg långt in i april.
I år har vintern kommit sent, så isarna hinner nog inte bli så tjocka. Men snön har legat några veckor nu och de senaste dagarna har det kommit pudersnö, som har förvandlat landskapet.
Jag ville se den här förvandlingen och gav mig ut. Ställde bilen och lät ögat dricka de rena linjerna och formerna.
Och ja, sjön ligger.
Snön, kylan, vintern griper tag i livet. Det är skört så här års, och det estetiskt sköna gömmer liv som tyst och osynligt och desperat håller andan, väntar, söker. På ytan är det lugnt.
Det är detta som är det perfekta. Sen kommer regn och tö. Då vaknar livet. Då trampar kossorna upp djupa spår i hagens mull. Då hittar stararna och ärlorna sin föda i den sargade marken. Då bildar blommorna och bladen sina kaotiska mönster överallt. Men nu är det perfekt.
Se den mjukt släta rundningen längs kullens fot. Det är perfekt.
Se diset över sjön och isen, så som det höljer allt i dimmor och rundar alla skarpa kanter. Det är perfekt.
Se hagens vita lakan breda ut sig och skuggorna som den låga eftermiddagssolen ritar på snön.
Och se hur konturerna på träd och grenar blir skarpa.
Det är perfekt.
Snart kommer livet tillbaka. Livet, som rör till och blandar om, förändrar och blir till. Ogreppbart, intressant och obegripligt.
Men nu är det perfekt.
Ellington
Vad vill vi ha för väder?
Nu är det februari, och visst börjar det bli ljusare. Visst blir dagarna lite längre, och det kan bli härliga solstunder även de dagar kylan får för sig att bita till. Ja, kanske särskilt de dagarna, för med mildvädret denna vinter har det ofta kommit gråväder, i varje fall där jag bor. Och just de lite frostnupna dagarna är kanske den här årstidens glädjedagar. För mig är det så. Precis just nu är det sådana dagar som gör att jag kan känna mig stark och glad och inspirerad när jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser vad det blir för väder.
Om jag får bara en sådan dag just vid denna tiden så är det till och med så att jag kan möta nästa dags gråväder, slask, dis och mörker med ett öppet sinne och uppleva något skönt även i det.
Just precis nu tar kropp och själ till sig det glädjerika faktum att dagarna håller på att bli längre. Det värsta mörkret – det i december – börjar vika och det väcks hopp i kropp och huvudknopp. Dock kan ingen komma ifrån att dagarna alltjämt är korta. Jo. Visst. Jag noterar noggrant varje minut som dagen förlängts sen förra veckan Jag noterar och jag gläds och jag understödjer på detta sätt min tro på framtiden.
Men om jag ska leva i nuet, då kan jag inte annat än erkänna dagarnas faktiska korthet. Och det är då jag dricker den korta glädjens skönhet. Bort all tanke på framtiden. Bort alla förhoppningar, som ändå så lätt grusas av felslagna skördar, uruselt midsommarväder, frost i blåbärsblomningen och pinande blåst i syrénernas tid! Då öppnar jag ögonen och ser det som faktiskt finns.
Ellington