Den passionerade Bitterfittan

bitterfittanMaria Sveland skrev sin roman Bitterfittan 2007. Jag läser den nu. Att det tagit mig 11 år!! Vad det dröjsmålet inte beror på kunde jag skriva spaltmeter om. Men det beror på en enda enkel sak. Jag har låst mig i ett ointresse för Maria Sveland. Och varför då?

(Read this post in English)

Ingen minns väl intervjun som Hanna Hellqvist  gjorde med henne i TV-serien Jakten på lyckan. Det var 2011, så du är förlåten om du har glömt vad Maria sa den gången. De pratade om relationer mellan man och kvinna, när Maria Sveland sa att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här etsade sig fast. För jag tänkte att ”vad fan säger du!” Jag förväntade mig kanske att hon skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter hon istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken. Är det detta livet går ut på, tänkte jag upprört den gången. Att inte bli besviken!

Det är därför jag inte har läst Bitterfittan förrän nu. Jag hade detta intrycket av en kvinna som inte ville eller vågade satsa helhjärtat.

Det var poeten Louise Halvardsson som fick mig på andra tankar. I en diskussion vi hade om just Bitterfittan vaknade jag till när Louise sa: ”I böckerna framstår huvudpersonen som att hon är väldigt passionerad och vill älska och också gör det, men sen … har hon väl blivit sviken alltför många gånger …”

Precis detta med passionen hade jag ju saknat hos Maria Sveland den gången. Och jag litade på Louise när hon såg passionen hos romanens huvudperson. Därför läste jag boken. Och blev glad!

Det är väl inte alltid man kan uttrycka precis vad man tänker och känner när man sitter i en TV-studio. Men i romanen Bitterfittan är Maria Sveland tydlig. Huvudpersonen Sara söker verkligen vägar för att kunna leva, med sin passion för livet i behåll. Det är precis det romanen handlar om. En kvinnas försök att bejaka passionen i sitt liv och inte alltid bara anpassa sig till andra.

Jag har inte läst Bitterfittan 2 än. Men det ska jag.

Ellington

Vad gör en bild?

vad gör en bild 1Vad gör en bild? René Magritte målade en pipa och ställde ut den målningen med texten ”Ceci n’est pas une pipe” – ”detta är inte en pipa”. Vilket ju är helt logiskt. Det var ju ingen pipa utan en bild.

(Read this post in English)

Nu lägger jag alltså upp en bild där jag fotograferat en trädstam. Då gör jag ju det, inte för att jag vill visa dig en trädstam. Jag vill visa dig, min läsare, någonting som jag såg när jag betraktade den. Jag fick associationer till stelnad lava som jag sett en gång, och jag blev också nyfiken på vad som kunde gömma sig i springorna i barken.

Kanske ser du något annat än jag. Här är ju inte bara ett träd. Här lever djur och lavar och mikroorganismer – hela världar som vi kan se om vi får en påminnelse om det.

vad gör en bild 2

Eftersom jag inte har något vidvinkelobjektiv, så kom jag inte in i de minsta barkspringorna, och kunde inte ta dig med in i de världarna. Kanske är det läge att komplettera min utrustning.

Oavsett utrustning får trädet, barken och dess struktur mig att se och tänka. Det får säkert mig och dig att associera till helt olika saker. Beroende på vad vi har varit med om i våra liv. Det tänkte jag på, och jag ville bjuda in dig till en liten associationsfest. Om vad du faktiskt ser och om vad du kommer att tänka på.

Kanske är det detta min favvo-filosof MarciaCavalcante Schuback menar när hon säger att en bild avbildar inte ett objekt. Den synliggör en rörelse.

vad gör en bild 3Detta är en bild som jag tog  när jag först gick förbi trädet. Visst uppstod en rörelse när jag fick för mig att fotografera det. Rörelsen då, som bilden skapar i din eller min hjärna.

Eller hur! Är det ett svar på min fråga ”vad gör en bild”?

Ellington

Strömmande vatten i bild och verklighet

Vi fortsätter idag med vattentemat. Sist läste vi en roman på temat vattenkatastrof. Idag besökte vi en fors. Hur, frågar vi idag. Hur fotar man strömmande vatten? Jag vill ju på något sätt spegla min upplevelse av forsen. Hur gör jag det?

(Read this post in English)

Det är hög vattenföring nu. Det är ju snövinter. Men oftast inte så många minusgrader, utan istället dagar med blötsnö, någon plusgrad. Snön lägger sig, men eftersom marken är ofrusen under, smälter snötäcket sakta underifrån. Rätt som det är kommer det en dag med ordentligt töväder. Kanske regn också. Sen smäller det till och blir minus några dar och isarna lägger sig.

Det har de gjort, men på många sjöar är det högst osäkert att gå ut på isen. Vattendragen är isfria. Det är en vinter med hög vattenföring i älv och fors.

Så vi gjorde en tur till Höljerudsforsarna uppströms från Billingsfors räknat. Det var riktigt gråväder. Lite snöflingor i luften. Temperaturen strax kring noll. Vi parkerade bilen  och promenerade genom skogen längs höljen.

Det var överraskande när vi kom fram till forsarna vid 18:e slussen. Där möttes vi av ett kraftfullt skummande strömmande vatten.

strömmande vatten 1Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.

strömmande vatten 2Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.

Det var en sån fullkomlig glädjekänsla.

strömmande vatten 3Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.

strömmande vatten 4Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.

strömmande vatten 5Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.

Ellington

Vatten i Mikael Niemis norrländska katastrofscenario

Ellington:Hur mycket vatten finns det?

Arletta: 78 procent.

Ellington: Är 78 procent av Jordens yta täckt av vatten?

Arletta: 70 procent av Jorden täcks av vatten. Människokroppen består till 78 procent av vatten.

(Read this post in English)

Ellington: Vet du hur mycket vatten det finns i Suorvadammen?

Arletta: Jag vet bara att Vänern är Sveriges största sjö.

Ellington: Precis. Och sen kommer Suorvadammen som Sveriges största vattenmagasin.

Arletta: Det är väl i Norrland

6 000 000 kubikkilometer vatten finns i Suorvamagasinet

vatten 1
Mikael Niemi 2012

”Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här, i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad. En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finns sveper undan allt i sin väg.”

Så presenteras Mikael Niemis roman Fallvatten på omslagets baksida. Berättelsen har nio huvudpersoner. Deras möten med vattenmassorna följs i berättelsen var för sig. Några av dem möts i de virvelströmmar av känslor, tankar och försök att möta faran och undkomma med livet som alla dras in i.

Och det är inte några vackra skildringar av människans godhet i krissituationer som Niemi skildrar. Du som läst till exempel Åsa Larssons Solstorm känner igen de rovdjursbesläktade primalreaktionerna hos några av dessa norrlandskaraktärer. Men visst – visst gestaltas det mänskliga livets skönhet vid dödens stupkant där de alla befinner sig. Lovisa Laurins aldrig sviktande fokus på livet hon bär i sin livmoder. Vincent, när han i sin totala livströtthet ändå gör allt han kan för att rädda den kvinna som svikit hans kärlek. Och Lena Sundh, när hon i sin impuls att ge liv åt den döende unge Laban, smeker honom till stånd och älskar honom in i döden. Det är vackert, samtidigt som det riktigt fula och mentalt förvridna brister fram. Som värst i Barney och hans  i grunden asociala liv.

Adolf Pavval

Vincent Laurin

Lovisa Laurin

Henny Laurin

Barney Lundmark

Lena Sundh och Laban

Gunnar Larsson

Sofia Pellebro

Carsten Azon

Dessa får vi följa i deras dans med naturkrafterna. Några lyckas överleva. Några av dem dör i det vattenvidunder som bryter upp Suorvadammens portar och i ett drag tvättar bort människans försök att bemästra naturkrafterna. Någonstans anar man en hämnd. Naturens, samejojkarnas och trolltrummornas hämnd på dem som trodde att de kunde stjäla landet från folket. Samtidigt känns aningen av en stereotyp igen i skildringen av det råa norrländska kynnet. Det känns igen från andra nutida norrlandsskildrare. De som inte har till exempel Sara Lidmans andliga rotfasthet i skog, sjö, berg och strömmande vatten.

Men som en skildring av människa och vatten är romanen Fallvatten också en ögonöppnare till skörheten i en relation som inte alls är så stabil som människan periodvis inbillar sig.

Ellington

Phantom of the Opera i Göteborg

Ensemble – foto: Mats Bäcker

Vi var på Göteborgsoperan och såg dess uppsättning av The Phantom of the Opera. Jag har varit där några gånger förut. Såg Operan Goya 2009 som var en helt nyskriven opera om den spanske målaren Francesco Goya. Helt nyskriven av kompositören Daniel Börtz.

(Read this post in English)

Där slog man på stort med en scenografi som gav full rättvisa åt den spanske konstnärens specifika färgkänsla men där musik och handling inte nådde samma fulla uttryck. Jag såg Alcina, våren  2011, där scenografin var oerhört sparsmakad, vilket gav utrymme åt musiken och dramaturgin att skapa en helhetsberättelse som berörde. Hösten 2012 såg jag Antonin Dvoraks opera Rusalka. I Göteborgsoperans version av denna en saga om två kvinnors olika attraktionskraft fanns en obalans i hur körstyckenas dramaturgiska effekt utnyttjades, vilket gjorde att huvudpersonen Rusalka aldrig nådde samma trovärdighet i sin stillsamma attraktionskraft som hennes blodfulla rival Furstinnan.

The Phantom of the Opera är en musikal. Den blandar operakonstens specifika uttrycksmedel som solo-arior och mäktiga körpassager med visor av närmast schlagerkaraktär. Låt mig först av allt säga att vi blev berörda. I första akten såg vi båda Christine som huvudperson. Christine som var romanförfattarens porträtt av den unga fattiga svenska statarflickan och gatusångerskan Christina Nilsson och hennes sagolika karriär på världens operascener med början i Paris.

Fred Johanson och Frida Engström (Fantomen och Christine) – foto: Mats Bäcker
John Martin Bengtsson (Raoul) – foto: Mats Bäcker

Genom hennes karaktär såg vi The Phantom.  Det var passionen, sexualiteten, kreativiteten. Samtidigt som han inspirerade hennes sång och konstnärliga skapande fanns där en hotande galenskap i hans dragningskraft. Detta medan hennes älskare Raoul representerade hennes önskan om ett  ordnat liv som firad sångerska med familj och karriär. I ett sådant liv fanns hopp om vardaglig glädje, men också hotet om att förlora kreativitetens källflöden. Det som berörde oss var konflikten mellan dessa båda drivkrafter i hennes liv och hennes kamp att bejaka båda.

Musikalen The Phantom of the Opera producerades i slutet av 1980-talet för Londons West End. Den spelades på Broadway med 10 000 föreställningar mellan 1988 0ch 2012. Med denna oerhörda publikframgång i åtanke, med en publik på 130 millioner i föreställningar över hela världen, är det intressant att se det konstnärliga innehåll som fängslat så många moderna männniskor.

I andra akten byter föreställningen fokus totalt. Om huvudpersonen i första akten var karaktären Christine, om temat i första akten var var hennes kamp där hon måste förena två till synes oförenliga drivkrafter i sitt konstnärskap och liv, så ser vi en annan huvudperson och ett annat tema i akt två.

I akt två blir Fantomen huvudperson. I första akten representerade han en av sångerskans  inre drivkrafter. Nu är han en person, visserligen ovanlig som sådan, men ändå en person med rätt vanliga passioner och önskningar. En ensam figur, som längtar efter kärlek, som får smaka den ett ögonblick och då ger upp sitt hatiska projekt att hämnas på sin rival och på mänskligheten.

Joa Helgeson (Fantomen) – foto: Mats Bäcker

Från att ha gestaltat konflikten mellan dionysisk kreativitet och appolonisk ordning i första akten, gestaltar andra akten en konflikt mellan kärlekens godhet och hämndens ondska. Från att ha fokuserat på Christine och konstens försök att förena kreativitet och ordning, fokuseras istället motsättningen mellan gott och ont.

Detta är kanske en av framgångsfaktorerna i denna föreställnings historia. Att visa upp en seriös konflikt och att släppa detta för att istället fokusera på något mycket enklare. Och vi frågar oss – är detta en styrka eller en svaghet? Ekonomiskt är det en styrka helt klart. Konstnärligt – ja, då vill jag fråga Aristoteles.

Upplevde vi katarsis? Katarsis – den känslomässiga rening som gör att man i tragedins upplösning kan se något nytt, som förut var dolt.

Jag kan bara svara för mig själv. För mig bekräftade The Phantom of the Opera en redan välkänd sanning – att kärleken kan övervinna ondskan. Musikalen förbereder en tragedi med sikte på att öppna upp en viktig konflikt i människosjälen. En konflikt där ont och gott inte är svart och vitt utan griper in i varandra på ett sätt som kräver öppna sinnen. Musikalen sidesteppar detta och avleder oss till en enkel bekräftelse av att allt ändå står rätt till. Är fenomenet The Phantom of the Opera ett sätt att stryka den moderna publiken medhårs och avleda våra tankar från en konflikt vi borde försöka förstå? Eller säger den oss ändå något som är viktigt för oss att veta?

Du som läser detta och har sett The Phantom of the Opera i någon av dess uppsättningar – ge gärna ditt svar på den frågan.

Ellington

Kyrkspiror och andra landmärken

Häromdagen tog vi en promenad i Göteborg. Det var en kall och skön dag. Ingen blåst. Blå himmel. Jag hade just kommit ner till stan. Kört i drygt två timmar. Landat vid Järntorget. Knappt hade jag satt mig på mitt stamfik när det kom ett sms. ”Är du framme redan. Jag kommer nu. Var är du?”

(Read this post in English)

Arletta hade haft en härlig morgon. Berättade för mig om allt som hänt. Nu ville hon gärna promenera innan vi skulle ta lunch. Inte förrän klockan tre hade hon ett arbetsmöte.

Vi gick genom stan i centrum. Det var mycket att avhandla, men vi skojade mest och roades av varandras olika möten med människor.

Plötsligt visste vi inte var vi var. Vi hade gått och pratat utan att kolla var vi var någonstans. Men Göteborg är fullt av landmärken. Rakt framför oss låg ett sådant. En kyrka.

landmärken 1
Så många spiror. Så många hörn och vinklar.

Ellington: Varför bygger människor på detta viset? Jag tycker att den här kyrkan ser ut som om den egentligen låg i ett annat land.

Arletta: Ser du djurfigurerna där uppe.

Hon pekar bland alla tinnar och torn och vinklar och hörn.

Ellington: Djurfigurer?

Arletta: Ser ut som något jag såg i London. Gargoyles!

landmärken 2
En demonstration av arkitektonisk ingenjörskonst

Ellington: Jag ser dem nu. De som sticker ut där i nederkanten av den stora spiran. Men vet du! Varför bygger man så här?

Arletta: Men titta! Det är ju hundra torn! Stora och små. Ser du vart de sträcker sig?

Ellington: Ja. Mot himlen.

Arletta: Kan du föreställa dig hur det är att tro på en Gud, Ellington?

Ellington: Ja. Jag är ju liten och ensam och rätt hjälplös i världsalltet. Och många blir rädda när de ser att de är ensamma i universum.

Arletta: Många? Inte du då?

Ellington: Ärligt talat, jag vet inte. Jo, jag känner mig ensam ibland. Och det är tråkigt att jag ska dö.

Arletta: Kan du föreställa dig då hur det är att ha en Gud som du tror på?

Ellington: JA! Men … vad har det med den här enorma kyrkan att göra?

landmärken 3
Pekar mot himlen

Arletta: Det är kanske alla människorna som hjälper varann att sträcka sig mot sin Gud.

Ellington: Det känns som en lögn.

Arletta: Menar du att människor inte kan hjälpa varandra.

Ellington: Det är klart att vi kan. Men när jag ska dö, då är jag ensam.

Arletta: Även om jag håller dig i handen?

Ellington: Ja! Missförstå mig inte nu. Det är skönt och bra att i den stunden veta att du finns och att du klarar ditt liv och har det bra. Då kan jag gå ensam och möta döden.

Arletta: Mår du inte bra, Ellington?

Ellington: Jo, jag mår bra, men den här kyrkan …

Arletta: Den är vacker!

Ellington: Ja … men den skrämmer mig också.

landmärken 4
Ett av våra landmärken

Arletta: Ser du var vi är nu?

Ellington: Ja, därborta ser jag Sjömanshustrun. Ett av våra landmärken. Då hittar vi.

Mail om Australien

Jag fick ett mail. Det var från en facebookvän. Det hör till historien att han heter Wallin i efternamn. Han hade varit i Australien. Det var helt nyss. Han hade varit och hälsat på sin 92-årige farbror där. Han bodde i Laurieton i New South Wales.

(Read this post in English)

Det lät lite som Evert Taubes visa Himlajord om den australiske bonden John Löfgren, när min facebookvän berättade att hans farbror var född i Falkenberg. Intressant var också att 92-åringen hade plockat fram en bok. För mig väckte detta en mängd minnen och associationer, eftersom boken var skriven av min pappa.

Tillsammans med detta inhöll mailet också en tecknad bild av det hus där den 92-årige farbrodern bott som barn. Jag kände genast igen huset. Det var byggt i den stil som min farfar, byggmästare, inspirerats att bygga när han var i USA på tidigt 1900-tal.

Australien 1
Familjen Wallins Solgård, byggt 1922

Att det var min farfar som byggt huset bekräftades i mailet.

Dessutom innehöll detta mail en sida ur den bok min pappa skrivit och som min vän australienresenären fått läsa i vid besöket hos farbrodern. Där stod följande lilla betraktelse, som kopplade ihop nu med då på ett överraskande vis. Det är min pappa, författaren som 1962 beskriver sina tankar under en promenad i Falkenbergstrakten:

”Varför tar inte falkenbergare som förr, ännu under 30-talet, och går Tröingebergsrundan? Jag står där och ser för mig de gamla borgarfamiljerna från Falkenberg på söndagspromenad. Jag är med ens tillbaka i min ungdom – ser jag inte postexpeditör Wallin med sin fru och sin barnarad komma där promenerandes under den gode postmannens iakttagande landskapskommentar.”

Och där ser jag – i denna dag – både fadern till min facebookvän Wallin och den nu 92-årige farbrodern, dessutom nu också farbrodern Gunnar som senare gjorde den bifogade teckningen. Tre piltar i den falkenbergska barnaraden.

I Laurieton i New South Wales i Australien finns denne farbroder. Där finns hans bok, hans minne, och här finns den teckning av hans barndomshem i Falkenberg som hans bror Gunnar alltså tecknat för rätt längesen.

Australien 2
Min pappas barndomshem på Östra Gärdet i Falkenberg, byggt 1921

I Falkenberg kunde jag för inte så längesen fotografera. Inte samma hus, för det var innan jag visste något om dessa australiska anknytningar. Det huset jag fotade var min pappas barndomshem och min farmors och farfars hem när jag själv var barn. Men jag ser ju att det är samma byggmästare, samma byggstil.

Ellington

Kråkor i stan

På Café Materían vid Pusterviksgatan mitt emot biograf Draken i Göteborg. där har jag mitt stamlokus. När jag besöker Göteborg, går jag nästan alltid dit. Där sitter jag och skriver, och där händer det att jag träffar folk jag känner. Där kan jag sitta och dricka min ingefärsshot eller min cappuccino. Där kan jag prata ett par ord med personalen, som numera vet vem jag är och frågar hur det varit sen sist om jag inte varit där på en vecka. Jag  tittar ut genom fönstret, ofta med oseende ögon medan tankarna går. Ibland fångas min blick av någon förbipasserande. Ibland dras den till kråkor och trutar som svischar förbi och ibland landar, när de hittar något ätbart.

Utblick mot Järntorget med gatstensmönster i förgrunden

Idag har de visst hittat något. Ofta är den nån varmkorv eller liknande som någon råkat tappa. De plockar upp det mesta, och ibland kan det bli gräl om en brödkant. Men vad är det de har hittat nu då?

Gråtruten har skrämts bort av någon förbipasserande och det är kråkan som avvaktar . Visst är det en fjäder sm sticker upp där.
Kråkan är modig och närmar sig. Antagligen hungrig som bara den.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Något har hänt. Det är en duva. Den är helt död.

Här hävdar kråkan äganderätten
Passar på att smörja kråset medan man får vara i fred

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu blir den mat.

Nu får de försöka samsas

Snart återstår det inte så mycket. Stadens kråkor håller staden ren.

Ellington

 

.

 

 

 

 

 

Vad vill vi ha för väder?

En sådan här februaridag väcker livsandarna till liv

Nu är det februari, och visst börjar det bli ljusare. Visst blir dagarna lite längre, och det kan bli härliga solstunder även de dagar kylan får för sig att bita till. Ja, kanske särskilt de dagarna, för med mildvädret denna vinter har det ofta kommit gråväder, i varje fall där jag bor. Och just de lite frostnupna dagarna är kanske den här årstidens glädjedagar. För mig är det så. Precis just nu är det sådana dagar som gör att jag kan känna mig stark och glad och inspirerad när jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser vad det blir för väder.

Om jag får bara en sådan dag just vid denna tiden så är det till och med så att jag kan möta nästa dags gråväder, slask, dis och mörker med ett öppet sinne och uppleva något skönt även i det.

Genom fönstret kommer den bleka grådagern en mulen februaridag

Just precis nu tar kropp och själ till sig det glädjerika faktum att dagarna håller på att bli längre. Det värsta mörkret – det i december – börjar vika och det väcks hopp i kropp och huvudknopp. Dock kan ingen komma ifrån att dagarna alltjämt är korta. Jo. Visst. Jag noterar noggrant varje minut som dagen förlängts sen förra veckan Jag noterar och jag gläds och jag understödjer på detta sätt min tro på framtiden.

Men om jag ska leva i nuet, då kan jag inte annat än erkänna dagarnas faktiska korthet. Och det är då jag dricker den korta glädjens skönhet. Bort all tanke på framtiden. Bort alla förhoppningar, som ändå så lätt grusas av felslagna skördar, uruselt midsommarväder, frost i blåbärsblomningen och pinande blåst i syrénernas tid! Då öppnar jag ögonen och ser det som faktiskt finns.

Ett tunt molntäcke räcker för att göra dagern blek och skum, men ändå en kärv skönhet.
”Dagen är kort och obesviken – den räcker…” (ur Bengt Emil Johnson ”Fågeldikter”)
Vad blir det för väder i morgon?
Detta ser jag idag

Ellington

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox: