”Varför är samtidskonsten så ful?” Ja – varför, varför? Och ÄR den det? Jörgen Svensson, konstprofessor och tidigare chef för Dalslands Konstmuseum skulle ge sin syn på ämnet. Ganska många intresserade var samlade, som ofta mest den kreativa och kulturellt aktiva gruppen 55+; bland dem också några av Kulturföreningen Strömmar i Dalslands medlemmar.
Att arrangören hade vissa problem med tekniken, där man via Internet skulle förmedla de bilder, som föredraget byggts på – det hanterade Jörgen Svensson elegant med att berätta om ett tillfälle i karriären då tekniska hinder bidragit till att förvandla hans noggranna upplägg till en kaotiskt fantasieggande performance.
Detta visade sig bli en talande ingress till det han hade att säga om samtidskonstens ”fulhet”. Samtidskonst har i de flesta tider lyckats med att skapa kaos i smakmedvetna konstkännarkretsar. Picassos utmanande kubistiska prostituerade kvinnokroppar. Van Goghs traditionsbrytande färg- och formspråk. Marcel Duchamps konstlösa installationer av onämnbara vardagsföremål. Fult – hopplöst oskönt – utbrast deras samtids konsttyckare. Och ändå – deras helgerån skakade om och gav liv åt diskussioner om konst och skönhet.
I dessa fotspår har den inhemska samtidskonsten nu fått klä skott för sin fulhet och sin upptagenhet med problem, lidande och elände. ”Gäddorna i Sundsta” av Therese Olsson är ett rykande färskt exempel. Anna Odells kontroversiella elevarbete på Konstfack 2009, där hon på performancemanér gestaltade sin egen inskrivning på psyket, var ett annat. Föredragshållaren beskrev även ett eget verk, där han lyckats med konststycket att störa kringboendes morgonbestyr med en banderoll vid Götaplatsen i Göteborg med texten ”Dra åt Helvete”. I diskussionen efteråt nämndes även bengtsforsbördiga Carolina Falkholts intima graffittikonst.
Allt detta och mycket annat var exempel på hur samtida konst kan uppfattas som ful och hur den samtidigt nästan undantagslöst skapar livgivande diskussioner där människor får tänka igenom vad konst är och innebär för dem. Men är detta svar på frågan ”Varför är samtidskonsten så ful?” I eftersnack på fiket i Mellerud efteråt tyckte vi oss inte ha fått svar på den frågan. Eller är det så att Van Gogh, Picasso, Duchamp m.fl. genomförde sitt konstnärliga nyskapande just i syfte att få allmänheten att diskutera och definiera sin relation till konsten? Är konstskapandet så instrumentellt? Ibland kan det säkert vara så. Men är det verkligen själva drivkraften? De frågorna berördes inte i föredraget på Dalslands Konstmuseum den 29 mars 2026. Men de väcktes, och det känns ju bra nog.
