Nu vill jag fråga dig som läser detta. Har du nånsin sett ett blåhjon? Jag tror att jag har sett ett, men jag är inte säker. För säkerhets skull bifogar jag en bild som jag tog ute på min vedbacke igår och om det när någon som vet, så är jag tacksam för bekräftelse om detta är ett blåhjon eller inte.
Är detta ett blåhjon?
Sen vill jag fråga en annan sak. Vad tänker du på när du läser eller hör ordet blåhjon? Själv har jag bara hört ordet en gång innan jag idag stötte på det nu igen. En enda gång i hela mitt liv, och ändå har det fastnat i mitt medvetande och lär inte utplånas därifrån så länge jag lever.
Hur är det egentligen med intryck, information och kunskap. Vad är det som fastnar? Ja den frågan ställer jag mig. Visst! Olycksfall och dramatiska händelser som när blixten slog ner. När affären i vägkorsningen hemma brann ner till grunden. Eller när mjölkskjutsens hästar kom i sken och kusken föll med huvudet före in i stengärdsgården och fick tas om hand och förbindas av min mamma och hela köket blev nerblodat. Sånt glömmer man ju aldrig.
Eller när Kennedy eller Palme blev mördad.
Men blåhjon då? En enda gång.
Döm själv när du lyssnar på den här visan av Povel Ramel, så förstår du varför. Eller så gör du inte det.
Om det nu var något helt annat kryp jag fotade – ge mig gärna en antydan om vad det egentligen var. Jag vill ju veta. Men förmodligen kommer jag genast att glömma det.
Just vid denna tiden har vi en faiblesse, som vi ger oss hän åt. Fullt ut! Vi vet att det är populärt med alla de slag av hälsokostidéer. Och visst läser vi recepten om hur man tar tillvara allt det nyttiga som växer nu.
Det blev en god nässelsoppa av detta. Jag fräste en hackad gul lök i smör tillsammans med en skalad grovriven potatis. 3 dl vetemjöl på detta och en liter vatten plus två buljongtärningar. Nässlorna sköljde jag genom att lägga dem i en stor gryta med vatten och sen fiska upp dem med hålslev. När den redda soppbasen kokat i tio minuter la jag i nässlorna som de var och klippte med en sax så att de skulle bli som hackade. Medan jag kokade äggen (hårdkokt), fick soppan koka klart.
Och visst har vi plockat de späda nässlorna och lagat inte bara nässelsoppa, utan nässelstuvning till den panerade fisken, nässlor i grytor och gratänger ungefär som man annars använder persilja, och de allra spädaste nya sköljer vi och hackar färska ner i salladen. Och när nässlorna skjuter i höjden, då går det bra att bara plocka toppskotten. För att inte tala om nässelté. Vi tar de stora nässlorna, som får hänga på tork och sen smular vi bladen när de är riktigt snustorra.
Nässelhässjan. Torkas tills de är snustorra.
Och vi fick vara snabba i år med att ta de späda björklöven till té. De slog ju ut så kvickt, och de ska ju tas medan de fortfarande är lite klibbiga.
Men nässlor och björklöv i all ära. Och recept och matlagning på vårens många goda nyttigheter tackar vi för när vi hittar dem. Men det finns en sak som vi båda frossat i sen vi var barn. Det kräver ingen tillagning, utan plockas och äts direkt.
Jag talar om de ljusgröna skotten i toppen av granens yttersta kvistar. Vi plockar. Vi gnager. Vi njuter av den syrliga smaken. Vi tuggar och äter som de djur vi är.
Det långa gröna tallskottet är saftigt och gott
Och sen upptäckte vi tallskotten. Detta är vår faiblesse. De är långa som små sparrisar och smakar fylligt. Det här var nytt för oss! Och tallens blommor vågade vi också smaka på. De smakar lite kryddigt, och det gör också de alldeles nya kottarna. De är mjuka nu när de är helt nya.
Är det nyttigt? Det tror vi. Det känner vi. Det är som ett behov. Som något som drar oss till de färska skotten av gran och tall. Som en magnet som leder oss till en alldeles särskilt njutning.
Även tallens blommor är vår faiblesse
Så vandrar vi glada i den varma vårkvällen och lyssnar till nästan glömda signaler som vi hör i våra kroppar. Vi är en sorts naturbarn.
Jag älskar staden på sommaren. Göteborg ångar och andas i sommarvärmen. Promenaden från Järntorget längs Linnégatan förbi Änggården tar en halvtimme i snabb takt.
Vi går nog fortast av alla denna dag. Stadsmänniskorna jäktar inte som de annars brukar denna försommarsöndagskväll. De släntrar längs trottoaren i par och grupper. Deras ansikten är avspända och röda av solen.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
En koltrast sätter sig på grusgången. Tittar på oss och sjunger en underbart vacker melodislinga där den sitter på marken. Gråsparvarna gnuggar ner sig i sanden och ’badar’ så dammet yr runt dem.
Det japanska körsbärsträdet är precis mitt emellan blom och fruktsättning.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
Vi fylls av nyfikenhet på vad som gömmer sig bak stigens nästa krök.
I Azaleadalen
Och nästa.
Näsduksträdet i blom
Och nästa.
När solens överkant tangerar hustaken och trädtopparna går vi dröjande tillbaka genom staden. Sent på kvällen strålar asfalt och stenlagda gator fortfarande dagens värme.
Nadja Itäsaari har just låtit sin djupa stämma ljuda ur botten av sin själ till dånet av hennes nåjdtrumma. Hennes skogs- och träd- och trolldomskultur är inte bara ett arv utan också ett verktyg som ger henne fri tillgång till undermedvetna och annars fördolda strömmar i kropp och själ.
Louise och Henke
Louise Halvardsson och Henke Mimerson tar upp tråden från en annan ände. Mitt i all kulturarvssträvan känner de hur kulturen inte bara ger energi åt deras kreativitet. Kultur är också kontroll. Du är en av oss och du ska hålla dig till det. Här följer vi vårt! Här är vi som vi! Bara så du vet! Allt jag ser och allt jag gör styrs av ett mönster som kulturarvet bestämmer. Hur kan jag ta mig ut ur kulturarvet och hur kan jag se utanför boxen? Hur får jag tillgång till en röst som är min?
Så satte Poesiwerken frågan om kulturarv under luppen denna sommarkväll. I föreställningen Det våras för kulturarvet bjöds på en palett av aktuell göteborgspoesi där Nadja Itäsaari och Louise & Henke angav tonen. Poesiwerken i Göteborg ger poesin en plats i vardagslivet, och idag på Litteraturhuset demonstrerade de möjligheter och frågor. Louise och hennes rosa hårkalufs förkroppsligar frågan om hemmahörande, social kontroll och frihet. Eller hur! Och Nadja. Hon ÄR!
Utanför Litteraturhuset, i den ljuva sommarkvällen, hade någon smyckat en av stadens arbetarhjältar i violett och rosa. Också en kommentar till vårt kulturarv.
En dag i april gjorde vi ett besök hos arkeologen Tommy Andersson. Han bor vid Högsbyn i orten med det poetiskt klingande namnet Tisselskog. Just där finns Dalslands största hällristningsfält, och Tommy är en framstående hällristningsforskare. Tidigare har vi deltagit i de guidade vandringar som han leder i vid hällristningarna i Tisselskog.
Diskussionens vågor hemma hos Tommy Andersson, arkeolog.
När det gäller vad hällristningarna har haft för funktion och vad de föreställer, så är Tommy noga med att vi egentligen vet väldigt lite. Ristningarna här i Tisselskog är ca 2500 – 3000 år gamla. Det är svårt att veta hur den tidens samhällen här i trakten såg ut. Ett grundantagande är, säger Tommy, att om de har ristat in fötter, så är detta en plats där människor har gått eller stigit i land. Om man har avbildat en procession med vagnar eller båtar så är detta en plats där sådana processioner ägt rum.
Skostorlek 35 verkar det som att de hade de som landsteg här vid hällristningarna i Tisselskog för 3000 år sedan.
Det finns bilder på fötter och det finns bilder på processioner. Så det är troligt att man kan anta, menar Tommy, att detta har varit en samlingsplats. Hit har människor kommit vid speciella tillfällen av någon, för oss förborgad anledning.
Om vi försöker oss på att säga mer om detta, så ägnar vi oss åt spekulationer. Och spekulationer är, kommer vi överens om, ett tillåtet och nödvändigt sätt bygga vidare på den kunskap vi faktiskt har. Tillåtet och nödvändigt, så länge vi är tydliga med att det faktiskt är spekulationer.
Efter samtalet lämnade vi Tommy, som skulle få ytterligare besök denna dag. Och vi tog en tur på egen hand i hällristningsområdet. Det var spännande att låta fantasin flöda. Vi såg ju spåren av de människor som samlats här för tusentals år sedan.
För 3000 år sedan, hävdar historieforskaren Hans H Lundqvist, fanns det redan väl utbyggda handelsförbindelser där Dalsland ingick som en länk i en lång kedja av utbyte av varor och kulturella influenser. Detta låter som en helt tillåten spekulation. Lundqvist ser tecken som tyder på att detta ingick i den sk Sidenvägen, som ända sedan forntiden förbundit Asien och Europa.
Procession i Tisselskog
Hur det nu var med detta mer exakt kan vara svårt att fastställa, men det är tydligt att människor samlats här i det vi nu kallar Dalsland, kanske långväga ifrån. Och att de inte bara samlades och uträttade vad ärende de haft, utan att de också hade vilja och förmåga att låta eftervärlden se att de varit här.
Så gick en del av våra tankar denna dag när vi besökte arkeologen Tommy Andersson och hällristningarna i Tisselskog.
Nämnd källa: Hans H. Lundqvist: Vikingarnas ursprung: Beowulf sprider nytt ljus. Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige, 2017.
De smidda gravkorsen har en symbolik. Är detta den kristna treenigheten, eller är det samtidigt de tre asagudarna Oden, Tor och Freja med dess dyrkan av fruktbarheten?
”Mest anmärkningsvärt är de smidda gravkorsen, som är rikligt företrädda i hela landskapet. I olika trakter utvecklades olika former varav de flesta saknar motsvarighet i andra delar av landet.”
Vi gjorde en utflykt en dag. Vi var intresserade av Jättegrytorna vid Stenebyälven, som vi skrev om häromdagen. Det var hedniska stämningar inne bland de dramatiska naturformationerna i berget. Som ofta är fallet när det hedniska gör sig påmint, så ligger kyrkan inte långt borta.
”Livsträd” kallas de också, de smidda gravkorsen
Vi pratade lite om detta att de hedniska kultplatserna inte sällan verkar ha tagits över av kyrkan när landet kristnades. Detta är ett kapitel för sig, där vi nyligen stötte på begreppet ”arianskt kristna,” som under vikingatiden tydligen tillbad både asagudarna och den kristna treenigheten. ”Häftigt” sa vi och vandrade in på kyrkogården.
Häftigt med fantasi och formgivning i de dödas vilorumÄr detta ens ett kors? Vilka symboler ser du här?
Det var skönt att komma ut i solen från de mörka bergsskrevorna och det blev en upplevelse att ta en promenad runt på kyrkogården vid Steneby kyrka. Liksom flera andra kyrkogårdar i Dalsland är detta en utställning för dalsändsk folkkonst. De smidda järnkorsen pryder många av gravarna. De flesta är nog gamla, men några är av senare datum. De tål att titta på, och vi fick ytterligare tankar kring kombinationen av kristet och hedniskt.
Stenebyälven är inte världens längsta älv. Den rinner mot norr. Den börjar vid Taxviken i Ivägsjön och rinner ut i Laxsjön tio kilometer norrut, lite utanför Billingsfors. Endast ett fåtal älvar i Sverige rinner åt norr. Kanske finns här sagor om Näckens farligheter, för det var just i norrgående vattendrag som Näckens kraft var starkast enligt gammal folktro.
Kvarnar och sågar i Stenebyälven vid Taxviken (copyright Monika Åhlund)
I början av sitt lopp hade Stenebyälven ett flertal fall och forsar. Där finns ännu resterna efter de kvarnar och sågar som anlades där.
Så här ser det ut nu.
Idag är där en kulvert ner till kraftverket.
Här lämnar Stenebyälven sin kraft genom denna rörledning vid Taxviken
Längre ner i sitt lopp rinner Stenebyälven fritt. Dit vågade vi oss. Ja, vågade! Just vid kyrkan är en dramatisk dalgäng. Med branta bergskrevor och stup, där man får gå i slingrande trappor ner till älven som rinner där nere. På vägen ner stannade vi och häpnade.
I dunklet under uråldriga granar hittade vi den första jättegrytan.
I berget, mejslade och slipade av inlandsisens våldsamma smältvatten, hittade vi jättegrytorna. Runda, djupa, just som grytor. Några små. Bara en meters diameter. Några jättestora, sju meter tvärs över sägs det.
En av de mindre jättegrytornaDen största grottan kallas Ingegärds kammare efter en dramatisk händelse med en av traktens döttrar
Väl nere i botten av bergsskrevorna var det bekvämt att promenera. Här har anlagts en vandringsled helt i trä längs älven. Det blev en fin promenad, och vi såg både forsärlor och en strömstare. Det var den dagen när de första videkissarna började komma.
Stenebyälven är inte världens längsta älv, men den gav oss en upplevelse. Jättegrytorna – de satte sig i minnet.
Mikael Odén. Om du frågar mig vem han är, svarar jag att han är en rolöshetens poet, en betonggjuten drömmare, en artist vars musik klingar i färg. Det är en sak att läsa hans poesi, en annan att lyssna när han sjunger den. Han lever när han står på scen, och det är då han låter orden lysa.
Mikael Odén. Foto: Kim Ventura
Mikael Odén backar inte. Han backar inte för att skära med sanningens kniv, och kanske skriver han för att göra rent ett ärftligt sår och lindra en smärta. Han brinner för mötet med sin publik och han karakteriserar sig själv som ”En blandning av nattsvart humor och sprudlande allvar.”
Idag, den 4 maj 2018, släpper han en singel och i augusti kommer hans debutalbum ”Nånting Måste Ut”. Inför singelsläppet idag frågade vi Mikael om han ville berätta lite om hur han jobbar med musik och skrivande.
Vad inspirerar dig och vad innebär det för dig att vara artist?
Jag började för fyra år sedan med att stå på scen med Spokenwordpoesi på olika öppna scener i Stockholm. Mötet med publiken gjorde att jag började skriva väldigt mycket.
Jag älskar känslan av att kunna beröra människor på scen med ord och efter ett år insåg jag att om jag kombinerade orden med musik lyfte det ännu ett snäpp och det blev starkare.
Jag tror att den största drivkraften är att uttrycka mig, både inför mig själv men också inför en publik. Jag vill sätta ord på och ge bilder åt upplevelser och känslor. Musiken och skrivandet är för mig som en slags läkande bearbetningsprocess och ofta slår det mig att jag i skrivandet bearbetar saker som jag inte visste att jag behövde bearbeta. Skrivandet och skapandet kommer liksom direkt ur det undermedvetna så att det i efterhand kan kännas som en slags drömtydning att läsa de egna texterna. Plötsligt blir det tydligt, det som finns inuti och det som måste ut.
När jag jobbar med text och musik så ser det ut på lite olika sätt. Ibland börjar jag med en dikt som blir musik och ibland börjar det med en melodi. Oavsett så genomsyras processen alltid av rytmik och musikalitet. Jag upplever språket som musikaliskt och har ett väldigt musikaliskt förhållningssätt till ord. Ofta går det fort att skriva låtar när jag väl gör det. Grundbultarna brukar sitta redan efter några timmar, men som jag ser det skriver jag egentligen hela tiden.
Jag plockar upp saker i min omgivning som jag lagrar någonstans och när jag väl skriver får jag tillgång till arkivet. För mig funkar det inte att tvinga mig själv till att skriva eller sitta ner med pennan varje dag. Jag skriver konstant utan att jag själv vet om det. I vissa fall när en bra grund finns så kan det krävas arbete för att göra klart det eller hitta precis rätt infallsvinkel.
För mig att vara artist innebär det på ett sätt att vara sann mot mig själv. Jag älskar att stå på scenen och jag behöver skriva och dela med mig. Det är liksom något jag bara måste göra.
Vad ger dig energi till skapande? Vad ger mothugg?
Jag får energi av spännande samtal med människor, av böcker, av att se ut genom ett tågfönster och tänka och över att bara leka med ord och fjanta mig lite. Det är viktigt för mig att inte glömma bort lekfullheten. Mothugg känner jag när jag kör fast på en låt som har en väldigt bra grundidé men som inte riktigt hittar rätt. Jag avskyr att ha ofärdiga låtar. De hänger över mig och det känns som ett slöseri med bra rader som ligger och skräpar i en ofärdig låt. Då brukar jag sno raderna från mig själv och ha med i en annan låt istället. Då känns det bättre. Mothugg känner jag också när jag blir för pretentiös och tappar lekfullheten. Då blir allt skit och det är omöjligt att skapa.
Hur använder du dina låtar, hur vill du sprida det som i alla fall vi uppfattar som ditt budskap?
Jag vill nå ut med mina låtar. Jag vill att andra ska relatera och bli inspirerade precis som jag har blivit. Musik är så himla starkt och jag vet att musiken har räddat mitt liv. Jag vill hitta nya sätt att dela musik på. Jag vill utforska kreativ korsbefruktning i alla dess former. Video, foto, serietecknande. Vad händer när en kombinerar? Jag vill att folk ska bli berörda.
Har du fler låtar ute som man kan lyssna på?
Skivan släpps den 17:e augusti och kommer då finnas på alla digitala kanaler samt som vinyl och cd. Innan dess släpper jag minst två singlar på Spotify.
Vad kommer att finnas på ditt nya album?
Albumet heter ”Nånting Måste Ut” och består av 11 spår. Materialet är från 2015 till 2017 och innehåller några av mina allra första låtar. Det har varit ett utforskande från dikten till musiken men framförallt en känslomässig bearbetning. Jag skulle säga att skivan handlar om att använda skrivandet och musiken som ett sätt att läka och hitta en väg ut. Soundet är väldigt varmt och nära. Den är inspelad helt analogt på band i studion Root Rock Records i Stockholm.
Mikael Odén – ”Nånting måste ut.” Foto: Liselotte Persson Omslagsdesign: Mattias Zander och Malin Kemi
Och ditt liv? Har det någon betydelse för oss som lyssnar?
Jag tänker att det finns glimtar av allt jag varit med om i mina texter och min önskan är att andra människor ska kunna relatera. Allt från att vara ett maskrosbarn, psykisk ohälsa, ensamhet och utanförskap till att bara vara jävligt förbannad på samhället. Men också att finna försoning med sig själv, om tröst och att våga inleda ett samtal om det som skaver.
Att köra de 43 milen från Bengtsfors till Skåne och Lund är en härlig resa från skogsbygd till öppna landskap. Det tar omkring 5 timmar och enda svårigheten är när man kommer till Lund och ska krångla sig fram i stans virrvarr av enkelriktade gator. Den här gången lockades jag av Skissernas Museum. Jag var där när de invigde museet efter renovering 2017. Nu samlade de forskare och konstnärer till ett ovanligt möte. Arts Meet Science. Ett möte mellan konst och vetenskap. Ett möte där jag hoppades få se och höra något om hur tro och vetande, intellekt och känsla kunde hitta vägar till samarbete och samspel. Att få se något av det som alltid har varit så svårt, men alltid lika nödvändigt – att kunskap bara blir till i ett samspel där kropp, intellekt och känsla finns med.
Temat var klimatförändringar och hur vår kunskap om detta kan omsättas i handling för en hållbar framtid. Metoden var samspel mellan hjärna och hjärta. Aktörer var konstnärer och forskare. Arts Meet Science!
I den akademiska miljön blev flera av konstnärerna teoretiska. Bra, tänkte jag, och lyssnade efter hjärta och känsla hos forskarna. Jo, det fanns, samtidigt som mitt kritiska öra hörde lite för mycket av inbördes beundran och lite för lite av faktisk verkstad där konst och forskning befruktat varandra.
Ett inslag skilde sig från mängden. Emma Johansson, som är doktorand i naturgeografi och ekosystemvetenskap.Hon förenar konst och forskning på ett ovanligt sätt. Till dagens konferens kom hon med tre färgrika, naivistiska konstverk.
Hennes forskningsområde är miljöförändringar och människors möjligheter att påverka miljön i hållbar riktning. I det arbete hon presenterade är hon själv en kombination av vetenskaplig forskare och konstnärlig inspiratör. Aktörerna i hennes projekt är jordbrukare i två byar i Tanzania, där miljön påverkas dramatiskt. Storföretag lägger under sig den bästa jordbruksmarken och småbönderna tvingas flytta sina odlingar till sämre marker.
Det märks att Emma Johansson umgås med människor som vet hur man berättar. Själv berättar hon fängslande om sina möten med gamla och unga i de afrikanska landsortsbyarna. Och just berättandet är en nyckel i hennes metod.
I byarna har hon samlat grupper där människor berättar för henne och för varandra om hur det var förr. De berättar om händelser som visar hur livet har förändrats och de kommer in på vilka tankar och visioner de har för sin by i framtiden. Konflikter och meningsskiljaktigheter kommer till ytan. Det finns olika uppfattningar om de stora företagens ”land grabbing” och det svåraste är att komma överens om byns framtid.
Men att enbart berätta är inte ett mål i sig förstår jag. Emma tror på värdet i att gestalta det man berättar och hon ber jordbrukarna och byborna att måla. I processen möter hon både motstånd och entusiasm. Men det handfasta resultatet blir de tre tavlor hon har med sig och visar på denna konferens som heter Arts Meet Science.
En tavla visar byn som invånarna minns att den såg ut för 30 år sen. En tavla visar hur man upplever sin by idag. En tredje tavla visar hur man vill att byn ska vara om 10 år.
Emma Johansson är inte en person som framhäver sig själv. Men hon vet vad hennes metod kan åstadkomma. När bilderna var skapade, var det inte utan stolthet byborna visade dem för besökare. Viktigt i sig, men viktigare ändå är att de får föra sin talan inför företag och myndigheter när förändringar planeras. Detta är nytt och Emma Johansson arbetar vidare med sin forskning där hon inte bara registrerar hur verkligheten ser ut, utan också ger människor verktyg för att diskutera och tänka sig olika typer av framtidsutveckling. Så kan konst och vetenskap samverka.
Jag ger gärna den karamellen till utbildningsansvariga, skolplanerare och biståndsorganisationer att suga på. För mig sitter den goda smaken i under hela hemresan.
Botaniska trädgården är öppen. ”Öppet till solens nedgång” läser vi vid entrén. Vi tittar på solen och ser att den ännu står tre fingrar över hustak och trädtoppar.
Trädet lyser blommigt och täcker marken med drivor av rosa snö.
Nu är vi också fåglar.
Nu är vi också barn.
