Konstnärsparet Bäcklin bjuder in mig till sin villa i Finspång. Under mitt tredagars besök får jag rikligt tillfälle att både studera deras konst och att samtala och diskutera frågor som berör konsten och livet och – att själv begrunda vad begreppet renässans kan betyda idag. Dan Bäcklin var en gång min skolkamrat och vi umgicks mycket på den tiden. Även om vi inte helt tappat kontakten genom åren, så var det årtionden sedan vi träffades så här. Lotta Bäcklin har jag träffat en gång tidigare. Ändå känns det genast som att vi återföder en nära gemenskap. Det är väl sådana de är – stillsamt glada i närhet och goda samtal.
Vad gäller konsten berättar Dan att han tidigt hade tecknandet och målandet som ett intresse. Det har funnits kvar hela livet även om han yrkesmässigt gjorde helt andra ting. Lotta berättar att hon visserligen hade konsten omkring sig sen hon föddes. Båda föräldrarna var konstnärer, men egentligen har hon tagit fatt i sitt konstskapande på ett mer seriöst sätt först i vuxen ålder. För båda är det aktiva konstskapandet nu ett slags renässans av tidiga impulser.
Nu är makarna Bäcklin fångade av konsten. Deras ateljéer ryms i villan, och man ser tavlor överallt. Vi pratar ju inte enbart om konst. Vi har ju inte setts på mycket länge, så det är mycket som behöver avhandlas som har med livets gång att göra. Men konsten är en del av livet och det kräver ingen övertalning att komma in på detta ämne.
Jag upplever snart en spänning i makarnas olika sätt att utöva ett bildspråk.
Medan Lotta målar i snabba breda drag med pensel och ritstift uppfattar jag hos Dan en närmast minutiös noggrannhet i återgivandet av det han ser.
Hos Lotta återges upplevelser i starka färger. Rörelse och känslor får liv och saker händer. Hennes bilder berättar en historia medan den pågår.
Hos Dan finns en nedtonad färgskala, där små detaljer drar till sig blicken och känslan ligger i motivet och i det faktum att bilden berättar något som redan hänt.
Jag vill förmedla känslor och kärleken till livet, säger Lotta.
Jag vill nog också förmedla en känsla, säger Dan med eftertänksamhet, men jag gör det genom att avbilda verkligheten – som den är.
Detta får mig att minnas en biografi jag läste om renässansmålaren Sandro Botticelli. Renässans då var ju en brytningstid, och Botticelli influerades fortfarande av det ikonmåleri som Giotto brutit upp ifrån när han började utveckla perspektivmåleriet. Ikonen skulle inte avbilda. Den skulle frammana känslor av gudomlighet och helighet. Nu kom Giotto och sen Lionardo och ville avbilda och representera det de kallade verkligheten så exakt som möjligt. Sandro Botticelli förde en kamp som han var dömd att förlora för upplevelsens och känslans verklighet som konstens mål. Det var ännu ett stycke att gå till realismen inom måleriet. Det var inte Botticellis väg, men dörren dit var öppnad.
I den Bäcklinska villans renässans får denna kanske glömda kamp nytt liv. Men samtidigt som jag anar Sandro Botticellis känslomotiv i Lottas måleri och samtidigt som det vetenskapligt noggranna kan ses hos Dan, så finns det andra och kanske motsatta tendenser. Som när Lottas snabba penseldrag närmar sig impressionismens vetenskapliga syn på optik och perception, och när Dans noggrannhet frammanar en berättelse som vågar vara sentimental.
Så gick våra diskussioner, och i praktiken – ja där hjälper makarna Bäcklin varandra att förverkliga olikheter och likheter i de spår de råkar följa.
av Ellington/granskning och synpunkter av Arletta
