Teckningsmuseet är arenan. På totalt olika vägar går de. De har ett gemensamt. Genom lätt monsterliknande fantasier lockar båda fram små hemliga förnimmelser från själens botten. Siggas skepnader figurerar i svart och grått med enstaka färgklickar som av eld eller blod. Katja framhäver sina flickfigurer i ett hav av cerise och rosa.
Så enkelt att kvista ner till Teckningsmuseet. Frida Talik som är konstnärligt ansvarig berättar att detta är det enda museet med teckningskonst som specialitet i hela Norden.
Och jag, som höll på att bara svepa förbi på E6-an, men fick en ingivelse att pausa i Laholm. Det står en skylt om laxfiske vid åkanten. Några sångsvanar trumpetade nära. En skylt där det står Teckningsmuseet pekar upp mot stan. En backe upp mellan några hus i korsvirkesstil. Över gatstenlagda Hästtorget hittar man snart dit.
Det som möter mig först är dunkla bilder och skön utsikt över älv och åkermark. Bilderna är av djur i människohamn eller djurliknande människobilder.
Det är Sigga Björg Sigurdardottirs sagovärld. Den talar med mig om ett mellanrum mellan människa och djur. En lite skräckfylld humor mellan det äckligt huvudlösa och det skrattretande otäcka där jag inte helt kan skilja mellan mänskligt och odefinierbart djuriskt.
Det som sedan kommer i blickfånget är Katja Tukiainens gullesöta serieflickor. Dessa flickfigurer kombinerar en oskuldsfull sweetness med en tuff fantasi och ohämmad lekfullhet.
Och jag förstår Katja Tukiainens tanke att detta är en fantasivärld som flickorna har i sin makt. En grupp konststuderande från Löftadalens folkhögskola betraktar förstummade Katjas lite monsteraktiga PMS-docka.
Kanske uppmärksammar de serieteckningarna runt dockan och flickfigurernas överraskande omtolkning av begreppet PMS.
Sigga från Island och Katja från Finland fick residens på Teckningsmuseet, och under tre veckor arbetade de fram sin utställning samtidigt som de höll föredrag, hade master-classes och mötte sin publik på plats i Laholm. Deras utställning var en av flera som Teckningsmuseet ordnade under 2016 med temat Nordisk teckningskonst. ”Katja Tukiainen vs Sigga Björg Sigurdardottir” – den titeln låter som en boxningsmatch, och jag kan lätt föreställa mig en humorfylld lustmättad kamp när dessa två kvinnor gick löst på väggarna här under sitt treveckors residens.
Ellington skrev o fotade.
Bilderna publiceras med konstnärernas godkännande.
Sigga Björg Sigurdardottir hemsida
Sigga Bjorn has a style that reminds me of D. H. Lawrence. It is a different way of thinking and a different culture.
I’d be interested to know what it is in Sigga’s style that reminds you of D.H. Lawrence. In trying to think about it, I come to think of Lawrence’s short novel The Plumed Serpent where he writes about the Aztec Indian culture and their spiritual world. Yes, their magic and their gods are wonderfully monstrous in a way that seems akin to the world Sigga’s pictures suggest .
Perhaps I lump grotesque and bazaar together in my mind. Sigga’s drawings remind me of going to see paintings done by D.H. Lawrence that were hanging in a hotel office in Taos, New Mexico. The paintings left me shaking my head and other circumstances left me never wanting to return to Taos. Yes, it brought up a memory.
Yes, Taos, New Mexico is the place where D.H. Lawrence lived with his wife in 1924 and where he got inspired by the ancient Mexican Indian cultures. If the Taos paintings are at all as grotesque as his novel, I’d probably find ways of agreeing with you. Although there are clear fascist and misogynist undertones in his novel, I found it in many ways fascinating in the way it pictures these pre-Cristian cults. There’s more to read about this here.
Godisfärger, flickans färger, färger av soluppgångsljus!
mycket liv och glädje i det! Det gillar jag skarpt-:))