Konstnärsparet Bäcklin bjuder in mig till sin villa i Finspång. Under mitt tredagars besök får jag rikligt tillfälle att både studera deras konst och att samtala och diskutera frågor som berör konsten och livet och – att själv begrunda vad begreppet renässans kan betyda idag. Dan Bäcklin var en gång min skolkamrat och vi umgicks mycket på den tiden. Även om vi inte helt tappat kontakten genom åren, så var det årtionden sedan vi träffades så här. Lotta Bäcklin har jag träffat en gång tidigare. Ändå känns det genast som att vi återföder en nära gemenskap. Det är väl sådana de är – stillsamt glada i närhet och goda samtal.
Vad gäller konsten berättar Dan att han tidigt hade tecknandet och målandet som ett intresse. Det har funnits kvar hela livet även om han yrkesmässigt gjorde helt andra ting. Lotta berättar att hon visserligen hade konsten omkring sig sen hon föddes. Båda föräldrarna var konstnärer, men egentligen har hon tagit fatt i sitt konstskapande på ett mer seriöst sätt först i vuxen ålder. För båda är det aktiva konstskapandet nu ett slags renässans av tidiga impulser.
Nu är makarna Bäcklin fångade av konsten. Deras ateljéer ryms i villan, och man ser tavlor överallt. Vi pratar ju inte enbart om konst. Vi har ju inte setts på mycket länge, så det är mycket som behöver avhandlas som har med livets gång att göra. Men konsten är en del av livet och det kräver ingen övertalning att komma in på detta ämne.
Jag upplever snart en spänning i makarnas olika sätt att utöva ett bildspråk.
