Oj! Nu är jag trött. Efter att hela morgonen och förmiddagen vandrat i så gott som oframkomlig terräng på jakt efter en bortglömd gruva i en avkrok i Dalsland. Stora Strand.
Tillsammans med min kompis Roy från operakören är dock ingenting omöjligt. Försiktigt och tålmodigt guidade han mig. Både till de historiska spåren av gruvdriften, det bottenlösa gruvschaktet i skogen och till slut också till de smått sensationella youtubefilmerna från 2015, då filmaren som kallar sig Micke Saumraj gick ner i den övergivna gruvan.
Ett av Roy Andreassons intressen är att lägga upp vandringsleder till intressanta platser i hemtrakterna. Detta var dock ingen vandringsled. Vi letade oss fram i branter och moras.
Där fanns spår efter rävar och ekorrar, men naturligt nog inte efter några människor. Vi fick gång på gång leta efter ställen där vi kunde korsa bäcken som forsar genom ravinen eftersom det inte gick att komma fram på den sidan vi gick. Det låter enkelt att korsa en bäck, men det var det inte i denna vilda terräng.
Utan brådska banade vi oss i alla fall fram. Vi njöt av att studera bergarternas skiftningar och växter som sökte näring i sprickor och prång.
Och vi såg flerfaldiga spår efter den gamla gruvdriften.
Roy, som alltid är påläst, passade på att berätta när vi allt som oftast fick stanna för att pusta. 300 man jobbade här i Stora Strand som mest. Koppar var det man sökte utvinna. Sökte utvinna, poängterade han. Gruvan var i drift till fram på 1940-talet, säger Roy, men produktionen av den ädla metallen var alltid mycket låg.
I ravinen där vi tråcklade oss fram hittade vi flera rester efter dammbyggnader där man förstås tagit vara på vattenkraften. De vi såg gav intryck att ha varit byggda långt före den moderna gruvdriften, som infördes här i slutet av 1800-talet. Ett par nedrasade schaktingångar i berget hittade vi. Liksom räls från den bana på vilken man drog vagnarna med malm till anrikningsverket.
Två och en halv timme tog det oss att klättra den två kilometer långa sträckan upp till huvudschaktet. Där såg vi industrianläggningen i hela dess omfattning. Idag är det vildmark bortom all ära och redlighet.
Men här hittade vi anrikningsverket, transformatorstationen, det bottenlösa huvudschaktet och en mängd byggnader och ruiner som visade att här hade man arbetat.
Här hade pengar satsats. Här hade verksamhet bedrivits i hopp om att tjäna förmögenheter. Till Stora Strand hade människor kommit för att tjäna sitt levebröd. Arbetare hade dött, berättar Roy, av att syret tog slut nere i gruvgångarna 160 meter ner i berget.
Till huvudschaktet kan man komma med bil. Men nere i den vilda bäckravinen där vi tagit oss fram finns de bortglömda spåren. Nu satt vi och tog igen oss och fikade. Det kändes som belöning efter väl förrättat värv när molnen drog undan så att solen kunde värma oss. Vi satt en stund extra och njöt.
När du kommer hem, sa Roy, då ska du leta reda på Micke Samurajs filmer på youtube. Han var här för några år sen och dom firade sig ner i schaktet och letade sig fram genom alla de vindlande gångarna. Och där finns ju allting kvar nere i berget! Räls och vagnar och pumpmaskiner och rörledningar. Rätt kul att se, sa Roy när vi reste oss och gick genvägen ner dit som vi parkerat bilen.
Sensationella bilder, skulle jag själv vilja påstå!
Ellington
Se T-norums blogg med inlägg om Stora Strand och bilder från gruvdriften från 1914.
Se del 1 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2014) i Stora Strand
Se del 2 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2015) i Stora Strand.
Om du vill se hela Micke Samurajs filmlista på youtube så klicka här (klicka sen på videor så får du hela listan med massor av filmer från unika platser).
Allan Brangstads fina bok Stora Strands gruvor på Dal innehåller all information för den som vill veta mer.
.
Hej angående Stora Strands koppargruva ,så finns det totalt 12 schakt, varav 4 är vattenfyllda. Gruvan består av 4 orter, den övre således framkommlig som Micke visar på filmerna
jag avstår, men sönerna både bergs- och isklättrar.
Jag uppskattar en inre, mental upplevelse lika mycket som en fysisk, Hannele. En läsupplevelse lika mycket som en skogsvandring. Det som jag gillade särskilt med denna exkursionen var att vi tog det så lugnt, så även om det var svårframkomligt över stock och sten så tog vi oss tid att ta in alla intryck av stort och smått. Vi fick inga direkta adrenalinkickar som jag föreställer sig man kan få när man klättrar som dina söner. De kanske också saktar ner ibland. 🙂
Ellington
Intressant! Låter lite kusligt att utforska gamla gruvgånger men underbart att man kan se nu vad som finns kvar där inne. Bra gjort av er att klättra så långt i det vädret.
Jag är glad, Kristallina, att vi slapp gå ner i gruvgångarna. Det var fint nog att se vad som fanns i markplanet. Och vandringen i den vilda ravinen var en upplevelse. Jag hade nog aldrig heller klarat detta ensam. Min kompis hade varit där förut så han kunde guida.
Så härligt, att vara på upptäcktsfärd. Där skulle jag trivas. Visst sådana ställen ligger alltid i oländig terräng, men det är värt att slita lite när man väl är framme vid målet. Jag tycker gamla stenbrott är fascinerande, och har besökt flera. Tyvärr har vi inga gamla, eller inga nya heller för den delen, gruvor.
Men visst har du en gammal kolgruva i Höganäs. Jag har inte varit där. Har du?
Hade inte en aning om det! Kunde aldrig tro att det fanns gruvor i Skåne. 😀 Tack för tipset. 🙂
Förresten, John – Limhamns kalkbrott. Där kunde du kanske även fota uven.
Glöm inte Sveriges största kolgruva utanför Åstorp. Än i dag vittnar det stor slaggberget lite väster om E4´an Stockholm-Helsingborg om forna tiders gruvdrift (fram till 1966). Sen förra året ägs området av Åstorps kommun, som har planer på ett rekreationsområde där.
I Ignaberga har vi oxå det gamla kalkbrottet, som från början var under jord.