Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Jaaaaa!!! Idag avslutade jag det sista steget som tog mig närmare Thai! Thailand! Åter får jag besöka landet. Jag har bokat en bungalow vid havet vid den norra kusten.
Här ska jag bo
Där ska jag tillbringa första veckan med syftet att få min kropp att fungera. I värme, som den brukade göra. I värme och i havet. Snälla! Ge min trötta kropp styrka och smidighet!
Arletta lägger upp en rykande portion av löksoppan på min tallrik. Fyller sin egen rikligt. Vi har njutit under hela processen i köket. Känt den söta doften av lökringar som puttrar stilla i smör och lite brunt farin. Uppfyllts av sköna aromer när kryddor får steka med. Och de fylliga aromaterna har gett oss euforiska känslor när jag hällt på det röda vinet och det börjar sjuda.
Vi har våra livsstrategier, söker vårt sätt att vara. Vi undersöker tillvarons villkor. Idag inspirerades vi av Monets impressionism – en utställning på Galleri Ordrupgaard i Köpenhamn.Fortsätt läsa ”Impressionism som livsstil”
Jag bakar bröd. Min deg andas i sin bunke. Den skummande lena kroppen strävar efter att klättra ur skålen. Den kan inte vänta längre på att mina händer ska börja röra vid den. Snart tar jag ut den, vänder den och börjar massera som om den vore min älskades kropp.
Ellington: Någon sa att man går på konstutställningar för att se det sköna och känna sig helad. Jag såg en utställning av Konstnären Mari Juslin. Här upplevde jag skönhet i den obehagliga överraskningen, den oväntade grimasen, den groteska kroppen. Hon är minsann ingen liten sockersötnos i sin konstnärliga framtoning. Fortsätt läsa ”Mari Juslin – Skönhet mellan lidande och njutning”
Vad ska vi göra? Vi skulle haft ett halvt kilo persilja att mixa till den krämiga soppan med blåmusslor. Vi skulle haft två slätvarar på 700 gram vardera till huvudrätten och så finns det bara en enda liten kruka med bladpersilja och sen två skivor hälleflundra. Vad gör vi?
Arletta [11:34]: Oj, vad trevligt! Idag har jag ”seriös” sensuell fotosession. Vi tvivlar inte och konverterar lätt det kreativa till det fysiologiska eller tvärt om … och vi kör.
Mitt emot mig stod min kvinna sedan 40 år. Hon sa:
”Jag har fått mail från min gamla ungdomskärlek. Nick, du vet – han som var den förste som älskade med mig så att jag kände mig åtråvärd som kvinna.”
Jag tittade på henne som förhäxad.
Framför mig stod en helt ny människa. Jag som trott att jag kände denna kvinna som jag levt med i 40 år. Hon utstrålade en magisk kraft. Jag såg att där stod ju den kvinna jag älskade. Inte på många år hade jag sett henne så. Det var inte bara den kvinna jag en gång blivit förälskad i för att hon den gången var spännande, mystisk, kreativ och härligt galen. Dessutom såg jag nu att hon var som ny. En själ med en avgrundsdjupt lockande visdom och en gäckande distans som jag ville ha, med hela min varelse.
Hon sa ”Jag åker till honom i morgon. Jag har flygbiljett till London och han hämtar mig och vi kör till hans hus i Cornwall. Jag blir borta i två veckor. Om du inte vill ha mig tillbaka så åker jag ändå.”
Vad hände nu i mig? I alla år hade jag känt svartsjuka mot allt hon ville göra där inte jag var med. Hon hade alltid fått känna att jag förminskade det hon gjort på egen hand. Måleri. Skrivande. Studier. Den lilla bokhandeln hon velat starta. Hon hade blivit så liten i mina ögon att jag inte längre såg något att älska hos henne.
Och nu. Hon stod där formidabel, härskande över sig själv och sitt liv. Och jag? Hon gav mig valet: ”Vill du, så kommer jag tillbaka!”
I det ögonblicket bestämde jag mig.
Jag sa: ”Aldrig har jag älskat dig som nu! Gör det du måste för att leva. Jag kommer att älska dig desto mer för det.”
Ellington
..
Lyssnartips: Esther Perel ”Desire in long-term relationships”