Vädret i vårt rike från mitt perspektiv

En av våra läsare vill veta vad jag – som reser mycket i riket – har för intryck av vädret och klimatet i vårt land. Det var John Jonasson som frågade och han är ju stationerad i Skåne. Skåne, som också varit destinationen för de flesta av mina resor under åren 2016 och 2017.

(Read this post in English)

Det är ju sen jag blev pensionerad 2014 som jag har kunnat resa runt så fritt så ofta. John menar att jag är väldigt berest, medan jag själv skulle säga att det finns oerhört många fler platser på min önskelista än på listan över platser jag faktiskt besökt eller bara passerat.

Jag har alltid tyckt om att köra långt. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta haft tur att råka på upplevelser som blivit oförglömliga för mig.

Som till exempel när jag 2010 körde de 30 milen till Vadstena efter en natt då jag av någon anledning inte fått en blund i ögonen. Det var då jag fick en härlig operaupplevelse på Vadstena Operaakademi och helt oväntat träffade filosofen Marcia Cavalcante, som ser livet och vår tro som en skiss och som sen blivit en av mina favorittänkare.

Detta har ju ingenting med vädret och klimatet att göra, och det har inte heller den korta spontanresa jag gjorde till Vänersborg och Aurorafestivalen i augusti 2013, där jag bland flera underbara musikupplevelser också fick en lång och djup kyss av en 89-årig dansande kvinna.

Mina resor till Skåne gav mig en levande bild av klimat- och vädervariationer inom de södra delarna av vårt land. Det är 43 mil för mig att köra, och ibland var det faktiskt samma väder i Bengtsfors och i Malmö.

Det mest spektakulära i väderhänseende var när jag körde till Hässleholm alldeles i slutet av januari 2016. Då var det isande kallt och snö och rimfrost hela vägen, genom Bohuslän, Göteborg, hela Halland och över Hallandsåsen. Det var unikt. Och jag kan aldrig glömma Skåne i total vinterskrud och blixtrande middagssol.

vädret 1
Så här såg vintern ut i Halland den 21 jan 2016. Bilden är tagen när jag åt lunch hemma hos min 93-åriga släkting Vivan som bor i Falkenberg.
vädret 2
Finjasjön 24 jan 2016. Det var den 21:e jag körde till Skåne i blixtrande vinterväder. Här har tövädret och grådiset tagit sitt grepp om landskapet igen.
vädret 3
Magnolian blommar vid Lunds Domkyrka. April 2016

Andra gånger har jag upplevt att medan våren ännu ligger i sin linda uppe i Dalsland, så står forsythia, magnolia och vitsippsbackar i full blom på Söderåsen. Och på hösten 2016 minns jag att vädret var grått och höstligt hemma medan Lunds Botaniska bjöd på saftiga krikon och magnolia i en andra blomning.

vädret 4
Magnolian i sin andra blomning. Lund i början av september 2016
vädret 5
Saftiga krikon i Lund en sen kväll i månadsskiftet september/oktober 2016

Vid några tillfällen har Skåne bjudit mest på blåst. Under våren är det ofta så även hemma. Min iakttagelse är att de stilla vårdagarna är få och de blåsiga desto fler. Men hur mycket jag än har rest och iakttagit så blir det ändå min begränsade upplevelse. Att resa till Öland två gånger om året och sen påstå att där alltid är lugnt och varmt, det är helt klart ett resultat av ovanliga tillfälligheter. På Öland lyser solen och på Öland blåser det oavsett om jag har råkat vara där när det för ovanlighets skull var bara lätt bris.

vädret 6
Här var det ingen blåst! Till och med så varmt att man gärna sitter i skuggan. Öland, midsommarafton 2017
vädret 7
Annars kunde det vara mer dramatiskt i lufthavet på solens och vindarnas ö. Seby läge på Öland 25 juni 2017

Vädret är tillfälligheternas spel, precis som de två gånger jag varit i USA. 1994 och 2013 var jag där. Båda gångerna på östkusten. Och båda gångerna upplevde jag vädret som oerhört, nästan tropiskt hett. +40°C och närmast olidligt att komma ut utanför AC-kylda hus.

vädret 8
Här gäller det att hitta en plats i skuggan. Fyrtio grader varmt i parken vid the Cornwall Bridge nära Lichfield, Connecticut, juli 2013

Vid senaste besöket, åter försmäktande i olidlig hetta, frågade jag min 88-åriga släkting i New Haven, Connecticut, om somrarna alltid är så tropiskt heta där. ”Nej,” svarade hon. ”Det är ganska sällan som det är så oerhört varmt. Senast vill jag minnas var 1994.”

Så man ska nog  inte dra alltför generaliserande slutsatser om klimat och klimatförändringar baserat på sin egen begränsade erfarenhet. Men det gör inte upplevelserna mindre värdefulla. Det var rikt på upplevelser när jag körde från Stockholm och norrut en tidig augustimorgon 2016 i växlande sommarväder. Jag plockade upp ett par unga slovenska liftare som skylde sig mot störtregnet under en bro i Sundsvall vid middagstid. Första liftarna jag tagit upp på minst tio år.

vädret 9
Kvällssol i Östersund 5 augusti 2016. Det har klarnat upp efter regnet tidigare på dan

Jag gick på restaurang Jazzköket i Östersund den här kvällen och promenerade till vandrarhemmet allena i  kvällssol.

vädret 10
Så här ser det ut i Steinkjer, norr om Trondheim. Tio minuters bilfärd västerut, så kan du bada i i Atlantens salta vatten. En kvart åt öster, så är du uppe vid fjällmyrarna och kan fiska röding. Däremellan dessa böljande sädesfält. 6 aug 2016

Att stanna upp en stund vid Åreskutan var också en upplevelse en vecka senare på hemväg när jag varit en tur till norska Steinkjer. Hörde på bilradion att man noterat årets första snöfall på Åreskutans topp.

Och hela vägen från dessa fjäll, 321:an väster om Storsjön och öst om Oviksfjället, sen E45:an ner genom i bokstavlig bemärkelse stenrika Härjedalen i ösregn.

vädret 11
Stenrika Härjedalen. Här kan väl inte ens renarna hitta nån mat. Bilden tagen från Inlandsbanan 4 aug 2014
vädret 12
Häradsbygden i Dalarna där landskapet börjar öppna sig. Bilden tagen från Inlandsbanan 4 aug 2014. Den skarpögde anar något som ser ut som grått dis till höger. Det är brandrök från den stora skogsbranden i Sala, 15 mil bort.

Undan för undan genom Orsa Finnmark såg jag hur vädret klarnade upp. Och när landskapet öppnade sig grönt och doftande genom min öppna sidoruta, lyste också solen inbjudande från klar himmel. Då kändes det som att jag var nästan hemma, fast jag hade drygt 30 mil kvar.

Men vädret? Det är väl med det som med hela livet. Visst kan jag dra slutsatser och gissa mig till de stora sammanhangen. Men, säger min filosofiska vän som jag mötte i Vetlanda, Allt du tror på är en skiss. Ett försök. Ja, ett gott försök att förstå. Förstå hur världen hänger ihop och hur du kan leva, men ändå ett försök och just det är kanske det viktigaste att förstå.

vädret 13
Vad ska det bli för väder? Utsikt över Kattegatt från Skrea Strand i Falkenberg 2 januari 2018

Så jag fortsätter mina resor tills vidare. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta tur att råka på upplevelser som blir oförglömliga för mig. Och just nu är det uppehållsväder. Jag ska gå ut och få lite frisk luft.

Ellington

Januarivinter i bilder

Det är en konstig januarivinter har jag hört folk säga. Det är ju nu det ska vara riktig vinter. Men vädret är fram och tillbaka, och ena dagen är det snö och kyla och vinter, den andra är det snösmältning och regn och när solen kommer fram tror man nästan att det ska bli vår. Och så vaknar man nästa morgon och allt är vitt och kallt igen.

(Read this post in English)

Om det blir som det brukat de senaste 15 åren, så lär vi få slut på själva vintern i början av mars senast. Sen lär det vara kallt och blåsigt i stort sett hela tiden fram till första veckan i juni. Ifall det sen blir sommar får vi se. Midsommar brukar i alla fall vara regnig och kall – ibland ungefär samma temperatur som julafton. 1986 var det i alla fall så enligt mina dagboksanteckningar.

Här står januarisolen lågt och lyser upp min vintriga syrénbuske

Men jag vill visa hur det var här hos mig när det blixtrade till och blev vinter i förra veckan. Det kom ganska ojämnt, så runt Bengtsfors, där jag bor, var det vitt men bara kanske 15 cm snö. I Edsleskog brukar det alltid bli mer snö när de tunga molmen tvingas upp över höjderna där. Jag tog en promenad där, vid det som kallas Bräcke Ängar häromdagen, och det hade varit lämpligt att ha skidor. Där fanns ett skidspår, som jag var noga med att inte trampa i och jag sjönk ner i snön till knäna på vissa ställen. Och den dagen vi körde till Nössemark låg snön riktigt djup i skogen så snart vi kom väster om Ärtemark.

Härligt vinterväglag på min framkörsväg. Slädföre skulle det ha dugt till förr i tiden. Det syns att solen står lågt och gör långa skuggor.

De bilder jag vill visa är tagna runt där som jag bor. Det blev januarivinter. Det var två dar innan det slog om till regn.

Grannens hus är vintrigt inbäddat
Uppe på Ekbacken kommer solen fortfarande åt bra, och en grannkatt stoppar upp i solen när den hör mig komma

Folk man pratar med tycker olika om snö. En standardreaktion man hör från många män är att ”detta var väl onödigt att det skulle komma, det blir bara en massa extra arbete och elände.” En annan reaktion, som är minst lika vanlig är den motsatta. ”Å. vad glad jag blir när det kommer snö! Det blir ju ljusare och då känner jag mig glad.” Det är nog en övervikt av kvinnor som uttrycker denna glädje över snön – och så jag själv!” Jag blir upprymd när jag ser riktig snöyra!

Ellington

Sanning eller inte – Gröna Lampan satt på prov i Nössemark

Gröna Lampans samtalsträff i Nössemark blev ett samtal om sanning, och därmed ett annorlunda äventyr jämfört med de tidigare mötena. Diskussionen i Dals Långed rörde sig mycket om tro och vetande. I Kungälv rörde samtalet bland annat vilka val man gjort i livet. I båda dessa samtal bjöd deltagarna varandra på mycket personliga berättelser. Frågor ställdes och det blev tillfälle att reflektera tillsammans om hur tro och tidigare val inverkar på ens liv idag.

(Read this post in English)

Gröna Lampan är inte ett debattforum där man argumenterar för och emot. Idén är istället att gemensamt undersöka sina ställningstaganden. Och om det behövs, göra klart vad man har gemensamt och var viktiga skiljelinjer går. Ofta har det blivit förtroliga samtal, och det är mycket det Gröna Lampan eftersträvar.

I Nössemark ställdes en filosofisk och etisk fråga på sin spets. Det finns etablerade sanningar som samhället står för. Får man ifrågasätta dem och fortfarande bli tagen på allvar?

Det var något av ett examensprov för Gröna Lampans idé om det öppna samtalet. Ett samtal där alla frågor och ämnen är tillåtna. David Dickson, som var samtalsledare för mötet är entydig. ”Att en åsikt är tillåten betyder inte att den ska stå oemotsagd. Att lyssna och fråga är då en förutsättning för att kunna se var de verkliga skiljelinjerna går.”

David säger att det var intressant att det kom fram två olika sätt att förhålla sig till sanningen: ”Att ifrågasätta gällande sanningar med målet att hitta en slutgiltig sanning var det ena. Mot detta stod tanken att det är viktigt att ifrågasätta, och att ifrågasättandet också gäller de sanningar man själv kommer fram till.”

Samtalet i Nössemark synliggjorde några viktiga skiljelinjer. ”Vi blev långt ifrån färdiga med frågan om sanning och ifrågasättande” säger David. ”Gröna Lampan sattes på prov, och vi lärde oss något inför framtida samtal.”

sanning
”Detta ståtliga ljus fick jag av en av deltagarna, ” säger David Dickson. ”Själv gav jag bort en ganska enkel miniatyrlampa med ett värmeljus.”

På frågan vilka lärdomar som drogs, svarar han att han och Tatiana Pismenskaya tänker formulera några enkla regler. ”Alla ska ha med en lampa när de ska delta. Det är en symbol för samtalet som en möjlighet att belysa alla frågor. Att belysa innebär att fråga och låta andra ifrågasätta även ens egen tro och uppfattning.”

”Följ de reglerna, så är det Gröna Lampan, annars är det något annat,” avslutar David.

 

Läs om

Gröna Lampan i Dals Långed 20 dec 2017

Gröna Lampan i Kungälv 13 jan 2018

Vinterväglag

Jag ska bara berätta helt kort. I förra veckan skulle jag köra över skogen till Fengersfors. Det var lite halkigt på ditvägen. Vinterväglag.

(Read this post in English)

När jag skulle köra hem ett par timmar senare, började det med att jag halkade på trappen, vilket var en förvarning. Det var 1 grad minus. Det regnade. Det är ju inte så vanligt, men jag har varit med om det förr. Det brukar bli isbark. Marken täckt av en tunn skorpa av total blankis. Dessutom brukar det bli vackra genomskinliga islager på träd och kvistar, men det såg jag inte nu. Det var kväll.

Ungefär så här kan det se ut när det blir isbark på kvistar och grenar

På vägen kände jag genast att bromsarna inte tog. När jag tryckte lätt på bromsen kanade bilen helt motståndslöst. Jag noterade glatt att bromsarna tog jämnt, för bilen kanade rakt fram. Det kändes ändå lite osäkert, så jag lade mig i ca 20 km/tim och var glad att jag lyckades ta mig upp för den första backen. Femmans växel lät lite ansträngd, men när jag lade i trean började hjulen spinna.

Vägen över skogen är smal och krokig och med isbark på vägbanan kände jag ibland hur det släppte även på raksträckorna. Jag bävade lite för den krokiga nedförsbacken vid avtagsvägen mot Liane. När jag kom dit växlade jag ned till tvåan för att inte få så hög fart i backen att jag skulle åka av i kurvan. Genast blev det reaktion på motorns bromsverkan. Bilen ställde sig på tvären och kanade så på tvärs ett gott stycke nedför backen innan jag fick rätat upp den. Jag var glad att jag inte fick något möte just då. Nu återstod några besvärliga uppförsbackar, som jag inte var säker på att jag kunde ta mig uppför, och det flög en tanke genom mitt huvud att jag gärna skulle stanna bilen här och invänta våren.

Men stanna kunde jag inte, för då hade jag aldrig tagit mig ur fläcken sen, så jag gjorde det enda möjliga och fortsatte och hoppades innerligt att inte få möte. För då skulle jag helt säkert hamna i diket.

När jag körde uppför den sista backen vid Koppungen innan stora vägen, såg jag att det lyste från en bil som närmade sig från andra sidan krönet. Jag önskade att den skulle vänta däruppe eftersom där finns en bra mötesplats. Så jag blinkade med lyset och den föraren måtte ha förstått för bilen väntade uppe på toppen så att jag kunde krångla mig förbi. Sen kom jag ut på väg 164 – stora vägen. Där var också vinterväglag, men mer hanterbart.

vinterväglag 2
Vinterväglag på väg från Bengtsfors till Nössemark (foto Ellinor Karlsson)

Några dar senare gjorde jag en ny färd på smala krokiga vintervägar.  Denna väg åt motsatt håll – mot Nössemark nära norska gränsen. Den här gången var det snöföre. Packad snö på vägen. Lite kärvt underlag. Som slädföre där det inte var grusat. Det blev ju ingen hög fart nu heller, men i 50 och med gott väggrepp kändes det tryggare och jag kunde även glädjas åt utsikten.

vinterväglag 3
I kvällningen kom vi fram till färjeläget Sund – Jaren vid sjön Stora Le

Mitt ute i den vintriga ödemarken kom vi fram till ett färjeläge. Färjan Sund – Jaren över sjön Stora Le. Det var också en upplevelse.

 

Gröna Lampans samtalsaktivister nu i Kungälv

samtalsaktivister
Thomas Söderberg var en av de samtalsaktivister som kom till  första Gröna-Lampanträffen i Kungälv

”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.

(Read this post in English)

“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade  projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”.  Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet  fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”

samtalsaktivister
Bengt Lagerholm var värd för Gröna Lampan i Kungälv

Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.

Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.

“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”

“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”,  berättade en av deltagarna.

“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.

“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!

samtalsaktivister
Samtalsaktivister

“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.

“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska  nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”

“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.

”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.

 

Trettondagsafton på Konstepidemin.

Det var kolsvart i bortre änden av Seminariegatan när jag skulle upp till Konstepidemin på kvällen på Trettondagsafton. Där stod ett par killar i en port. Det såg ut som en verkstad, och jag frågade dem om jag var på rätt väg. Jo, jag skulle bara gå längs slingan en bit upp mot berget, och sen var där en lång brant trappa upp till vänster och däruppe skulle jag hitta de olika stationerna i performanceutställningen 13Festivalen.

(Read this post in English)

trettondagsafton 1
Brinnande eldkorgar visade vägen till performancefestivalen denna trettondagsafton

Väl däruppe, såg jag små eldkorgar här och var. Jag såg inget folk Fortsätt läsa ”Trettondagsafton på Konstepidemin.”

Mitt barndomshem

Jag vill beskriva utsikten från mitt barndomshem.

(Read this post in English)

mitt barndomshem 1
Nattligt snölandskap. Smensgårdslyckan 22/1 1967. Bländare: 8, tid: 12 min. Foto Ellington ”från mitt sovrumsfönster kl 00:20 – 00:32”

De här bilderna tog jag från mitt sovrum på andra våningen det året jag fyllde 20. Fortsätt läsa ”Mitt barndomshem”

Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans

Rätt nyligen fick jag en slags tillrättavisning av min ena vuxna dotter. Det var när jag hade skrivit om en intressant föreställning som jag varit på. ”Pappa,” sa hon, ”hur går det när du hela tiden ska fotografera och dokumentera?” Där gjorde hon en kort paus för att poängen skulle ta bättre. ”Vill du inte uppleva också?” Vilket fick effekten att idag, när jag gick på performance på Konstepidemin i Göteborg så tillät jag mig att måla mina tånaglar rosa. Och jag fick uppleva – ensamhet tillsammans.

(Read this post in English)

Performance 1
Henric Mimerson och Nadja Häikiö Itäsaari i The Soft Revolution of Goth Punk Poetry

Det var The Soft Revolution of Goth Punk Poetry som drog mig till 13Festivalen för performance på Konst-epidemin. Louise Halvardsson, Nadja Häikiö Itäsaari och Henric Mimerson. Jag var upplagd för att uppleva och fick betalt för mödan. Fortsätt läsa ”Performance, rosa tånaglar och ensamhet tillsammans”

Tuggummifläckar och slånbärsbrännvin

tuggummifläckar 1
Slånbär har väl inget med tuggummifläckar att göra

Under en av mellandagarna inträffade något av en katastrof. Jag var ensam hemma. Jag vet att jag hade tuggat tuggummi, vilket jag nästan aldrig gör annars. Men jag hade hittat ett och var väl lite i behov av nån slags tidsfördriv när alla kära julgäster hade åkt hem.

(Read this post in English)

Jag är säker på att jag lade det uttuggade tuggummit på kanten till diskbänken. Fortsätt läsa ”Tuggummifläckar och slånbärsbrännvin”

Välkommen 2018, det går som tåget!

Hej och välkommen 2018, Du, vårt nya år! God fortsättning vill jag faktiskt ropa från Mecklenburg till Dig vårt nya år, och till Dig som läser det vi skriver! 2018 blir året då dimmorna skingras. Ska vi tro på det? Det gör jag!

(Read this post in English)

”Det går som tåget!” ”Det går som på räls!”  Vi jobbar! Vi kör!

Här kommer tåget Molli, som skapar dimfigurer. I kväll far jag hem.

Nyårsdagshälsningar

Arletta

Tåget Molli i Bad Doberan, Mecklenburg, Tyskland (foto Arletta)

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox: