Nu och då – Juldagen på Södermalm

Nu är det juldagen, den 25:e dec. Solen har nått sin högsta punkt för dagen. Den står så att man får den rakt i ögat – gör ögonen blinda, men själen börjar tro på solens värme. Jag vill dock vänta lite och gå ut precis i solnedgången. Idag vill jag betrakta hela Stockholms panorama i decembersolens mystiska skandinaviska akvarellfärg. Jag åker till Södermalm, där kan man se hela staden från höjderna.

Jag har alltid uppfattat Stockholm som ett sagolikt ställe. Som barn. Där bodde Karlsson på taket och gjorde besök då och då … nej inte hos mig personligen, men hos mina grannar. Jag följde honom när han flög ut genom ett av fönstren – kanske precis det där borta. Man visste aldrig hur många besök han gjorde.

Sedan jag lärt känna denna sagofigur i min barndom, blev jag förtjust i Stockholm, i dess  landskap och stadsbild, som aldrig är tråkig. Höga berg och mindre höjder gör att jag kan se på samma saker utifrån många olika perspektiv. Idag siktar jag på Monteliusvägen, och vägen till denna vägen är en resa i sig själv. På Södermalm får man impulser att använda fantasin och tänka sig hur det har varit ett par hundra år tillbaka.

En brygga leder från ett hus till ett annat. Det känns helt sagolikt i detta ljuset i solens sista strålar på juldagen. Var det här Carl Mikael Bellman gick på väg mot Tantolunden där man brände kungens brännvin i det gamla sockerbruket.

Och i det perspektivet var det ju helt nyss som Ivar Lo-Johansson promenerade runt här på Södermalm och hämtade sin inspiration. 1934 kom han hit och stannade på Bastugatan 21 livet ut. Statarna, Jordproletärerna, Bara en mor skrev han ju här. Hur skilde sig det liv som han såg ifrån det Bellman sjöng om?

Här har vi också en tavla med lite historia. Gösta Friberg. Han är 80 år nu. Det han beskriver ser jag i min fantasi ikväll. Det fanns då. Spårvagnen som kvider nere på Hornsngatan. Kvällslamporna som tänds. Morbror som kommer in, regnblöt och lite halvfull och samtidigt släpper in ljus och ljud från gatan. Det kunde vara Bellman eller Movitz. Och Gösta Friberg talar om Gunder Hägg – löparen, världsnamnet – jag tänker att i alla tider hoppas man på framgåmg eller lycka. Allt detta blandas i min fantasi.

Mina ben bär mig nu närmare Monteliusvägen. Jag ser ut över det stilla vattnet som idag inte störs av några båtar. Tåg ilar snabbt fram och tillbaks – det enda som påminner om storstadsdynamiken under denna den lugnaste dagen på året.

Jag minns i somras. Mannen som berättade för mig om den strandlinjen jag ser nu i skymningen på andra sidan. Borta på Kungsholmen ser jag Ulrika Eleonora kyrka från 1688. Då – i sekelskiftet 17-1800 var storstadsdynamiken en annan. Jakob Westin dominerade då  bilden med sitt garveri, berättade han. Lundin kom några år senare och blev den nye Kungsholmskungen. Hudar låg i blöt i strandvattnet och Lundin bjöd in kungen på middag uppe på det som idag heter Garvar Lundins gränd. Kungsholmskungen var visst morfars farfar till den mannen som berättade detta tror jag.

Nu har vi bilden precis framför våra ögon. Bortanför Centralbron gick han och jag i somras. Längs Norr Mälarstrand kom vi in på Jakob Westins och Garvar Lundins gränder. Det var här som de tävlade om att vara störst på Kungsholmen på 1800-talet.
Nu möts det förflutna och det moderna och det ser tillsammas ut som leksakshus på avstånd. Himlen byter nyanser till mer grått och lila. Staden försvinner gradvis i dimmans akvarellnyaser. Ingen blåst från något håll. Inga fåglar. Helt tyst. Tystnad och frid.

I det elektriska ljuset hittar man vägen tillbaka: så många mil till Nordpolen. Bra att veta! Nu blev himlen koboltblå. De mörka siluetterna blir riktigt svarta och grafiskt tryckta, tydligt mot den blå bakgrunden. En liten pojke springer längs trottoaren och slinker in genom en port. Det kanske växer upp ett nytt släkte här.

Arletta

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington