Smaken av ett ord – jul och rövkrok

Ända sen jag var liten har jag älskat ord. Alltså smaken. Ett ord som smörgås funderade jag mycket på. Jag hade ju smakat gås en gång och den fylliga fågelsmaken hade satt sig i minnet. Jag tänkte mig en gås som var så mättad med sitt aromatiska fett att den droppade av härligt smakande oljor.

Sen har jag fått reda på att ordet antagligen härrör från den tiden (min pappas mormors barndom kanske) då man kärnade smöret hemma. Att smöret flöt upp som små pluppar  när man kärnade grädden och flöt omkring där som små gässlingar. En sådan smörgås lade man på brödet och sen fick alltsammans heta smörgås. Någonstans ifrån – jag vet inte var – känner jag ett minne av den doften utav kärnmjölk och nykärnat smör.

Jag tror att ett ord har med sig smaker från sin historia. Ordet jul har ju en hel arsenal av smaker. En enda vill jag nämna för dig. Den smaken går långt tillbaka. Så långt tillbaka att jag nästan inte kunde känna den förrän jag av en händelse råkade hitta en koppling. Det var mellan ordet jul och det dalsländska dialektordet jål, som fortfarande används även av yngre. Det är när de vill berätta om när någon gjort bort sig eller fånat sig. ”Det var ett jävla jål alltså”. Massor av fånerier och löjliga skämt, kanske practical jokes – roligt kanhända, men fånigt.

Kopplingen kom till mig när jag kollade i gamla Eddan. De isländska sagorna – och jag läste om ordet Yule som ibland hade uttalats Jål. Då drog min fantasi iväg med mig och jag tänkte att julen hade – förstås – varit ett enda jävla jål. Med massor av jålerier och lekar och tokigheter. Och jag såg framför mig det som min farmors mor berättat att de hade firat julen med att dra in och fylla storstugan med halm. Hästen skulle också få komma in en runda och smaka på feststämningen. Och där i halmen hade de – de vuxna och inte bara barnen – lekt och dragit rövkrok och fingerkrok. Och dragit rim och ramsor och ätit och druckit och sjungit. Och alla rullade sig i halmen, och ingen behövde stå på benen. Detta är en av julens smaker som jag känner nu. Ett jål alltså, utan dess like.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: