Vad kan bli bättre i mörker och kyla än en tallrik fullmatad borscht … med vitlök och lite crème fraîche, säger jag. Och en bit fett fläsk, som gör det hela ännu rikare, tillägger min väninna. Vi går genom hela centrum av staden – Sankt Petersburg. Vi passerar Dvortsovaja och Atlanterna, sen Kulturakademin där vi studerade för rätt många år sedan.
Den sagolika promenaden från Nevskii upp till Schtiglitzakademin. Där studerar väninnans son nu.
Vi flanerar förbi Sommargården, över flera broar i det mystiska kvällsljuset.
Här i centrum låter den arkitektoniska ensemblen som högtidlig symfoni, utan trafik och folkmassor.
Allt är täckt med snö, så ren och fräsch som den sträckta vita duken på ett festbord, krispigt och snövitt.
Där vi passerar hittar vi ingen lyxrestaurant där vi kunde sätta oss vid ett sådant bord. Dock – vi närmar oss en ”pelmennaya”, som man kan tolka som en enkel allmän plats där studenter kommer för att luncha billigt.
Vad ska man förvänta sig här? tänker jag innan jag öppnar dörren.
Här finns den mest underbara kvargbakelse och soljanka, svarar min väninna. Hon har fått det flera gånger här och har aldrig ångrat sig.
Själv fäster jag blicken vid några tallrikar med något som jag inte känner igen under tjocka lager av créme fraîche och lite dill ovanpå. Skylten säger mig att detta är levertårta.
Levertårta! Åh, dig har jag saknat sen mitt förra besök i Ryssland! Du fanns då på Metropolrestaurangen och frestade mig omedelbart med ditt utseende som ingen estet kan motstå. Lager av lever, färgad som mörk choklad. Sen ett till, ett morotslager, som var så ljust mellan två gula lager av passerad lök. Sen det krämiga potatislagret – grunden till det hela – berikat med mayonnäs. Med rödbets- och morotsrosor på toppen blev du min mest underbara gastronomiska njutningsupplevelse den gången.
Hur kan man hitta dig idag? Precis en sådan? Precis? Som jag fick då av en lycklig tillfällighet?
Jag vågar ta risken och prövar på den här som nog ska kunna ersätta dig.
Den vita tjocka gräddfilen – visst är det smetana? – rinner inte utan täcker hela det tunna leverpartiet, som är lite krispigt på ytan med mjukt och saftigt inre. Därifrån rinner lite blodig saft som blandas med det vita.
Åh, Gud! tänker jag nu. Här har jag hittat något ännu bättre än Metropol kunde bjuda mig! Ändå är detta bara det första lagret som jag nu smakar på. Vad blir nästa steg, tänker jag lite omtumlad och förvånad och blundar medan jag tuggar.
Synd att du inte tog soljanka, hör jag min väninnas röst och öppnar mina ögon.
Nu störde hon min rörelse mot full njutning, men jag ser med viss häpnad att hennes tallrik är tom. Hon slickar skeden, ser nöjd ut och blundar.
Jag tar mig nu djupare in i nästa parti. Där blandas lök med morot och rödbetssaft, som har droppat in i det vita. Saftigt och krämigt. Det som jag tuggar och det som jag slickar kommer in samtidigt i min mun. Jag blundar.
Då kommer hon med en tallrik soljanka till. Jag känner doften av soppan, en blandning av rökt korv, saltiga oliver och köttbuljong. Jag öppnar ögonen och ser hur hon njuter. Levertårtan har jag avnjutit. En ny bit ligger på väninnans tallrik. På min tallrik ligger en stor bit kvargbakelse med russin. Helt oväntad kombination, får jag säga. Det finns inga regler för sådant. Bara det ger mig njutning i detta mörker och denna kyla.
Nu går vi ut och fortsätter tillbaka mot Nevski, förbi en rund paviljong, som ser ut som en tårta med sockerpulver på toppen. Läckra smakliga timmar i ett vintrigt Sankt Petersburg.
Sen kväll i december. Hungriga och lyckliga, som studenter.
Arletta
Underbara bilder 🙂 Ryssland är fullt av gamla vackra byggnader med historia bakom sig.