Arletta lägger upp en rykande portion av löksoppan på min tallrik. Fyller sin egen rikligt. Vi har njutit under hela processen i köket. Känt den söta doften av lökringar som puttrar stilla i smör och lite brunt farin. Uppfyllts av sköna aromer när kryddor får steka med. Och de fylliga aromaterna har gett oss euforiska känslor när jag hällt på det röda vinet och det börjar sjuda.
Nu lyfter jag min sked. Låter läpparna sakta sörpla in och låta munnen fyllas med helheten av dessa aromer. Tungan känner hela kombinationen av smaker samtidigt som receptorerna bak i munhålan och i näsan tar till sig de första intrycken av aromerna i denna helt nya variant av löksoppan. Här befinner jag mig verkligen i en mellanvärld. Jag vet ännu inte. Jag urskiljer inte. Jag upplever bara skurar av odefinierad härlighet.
Snart börjar sinnena skilja ut smaker och aromer. Det första jag känner när jag låter tungan arbeta med dessa smaker och då jag drar luft sakta genom näsan – är doft av timjan. Jag känner igen den doften och minns. Bilder kommer upp av mamma i trädgården när hon klippte bergstimjan i stenpartiet. Hon gnuggade den lite mellan fingrarna och lät mig – tre år – känna och lära och minnas – för alltid.
En annan bild kommer upp. Bara som ett blixtminne helt kort. Det är den svaga men ändå tydliga kombinationen av sötma mitt i fondens sälta. Och jag associerar utan logik till smaken av tårar på min älskades kind. Lyckotårar vid ett tillfälle jag inte minns utom just smaken och lyckan. Och där – när jag låter den varma mjuka vätskan ta vägen ned längs strupen – där kommer en doftstöt. Det röda vinets sats för mig ett kort ögonblick till Italien. Till Italien när jag gick ut till kocken på tavernan i Milano just som han hällde vinet över en puttrande risotto.
Så tar sinnena emot alla intrycken. Så sätter minnena in dem i sammanhang. Men allra först – i mellanrummet mellan nu och då – just där, njuter jag bara av hela den förunderliga smakkombinationen av denna goda löksoppa. Att de ostgratinerade bröden, som blir lite skönt mjuka i sin krispighet – att de helt överraskande ger mig en ny dimension av julens dopp i grytan – det är kanske också en historia.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
