En av våra läsare vill veta vad jag – som reser mycket i riket – har för intryck av vädret och klimatet i vårt land. Det var John Jonasson som frågade och han är ju stationerad i Skåne. Skåne, som också varit destinationen för de flesta av mina resor under åren 2016 och 2017.
Det är ju sen jag blev pensionerad 2014 som jag har kunnat resa runt så fritt så ofta. John menar att jag är väldigt berest, medan jag själv skulle säga att det finns oerhört många fler platser på min önskelista än på listan över platser jag faktiskt besökt eller bara passerat.
Jag har alltid tyckt om att köra långt. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta haft tur att råka på upplevelser som blivit oförglömliga för mig.
Som till exempel när jag 2010 körde de 30 milen till Vadstena efter en natt då jag av någon anledning inte fått en blund i ögonen. Det var då jag fick en härlig operaupplevelse på Vadstena Operaakademi och helt oväntat träffade filosofen Marcia Cavalcante, som ser livet och vår tro som en skiss och som sen blivit en av mina favorittänkare.
Detta har ju ingenting med vädret och klimatet att göra, och det har inte heller den korta spontanresa jag gjorde till Vänersborg och Aurorafestivalen i augusti 2013, där jag bland flera underbara musikupplevelser också fick en lång och djup kyss av en 89-årig dansande kvinna.
Mina resor till Skåne gav mig en levande bild av klimat- och vädervariationer inom de södra delarna av vårt land. Det är 43 mil för mig att köra, och ibland var det faktiskt samma väder i Bengtsfors och i Malmö.
Det mest spektakulära i väderhänseende var när jag körde till Hässleholm alldeles i slutet av januari 2016. Då var det isande kallt och snö och rimfrost hela vägen, genom Bohuslän, Göteborg, hela Halland och över Hallandsåsen. Det var unikt. Och jag kan aldrig glömma Skåne i total vinterskrud och blixtrande middagssol.
Andra gånger har jag upplevt att medan våren ännu ligger i sin linda uppe i Dalsland, så står forsythia, magnolia och vitsippsbackar i full blom på Söderåsen. Och på hösten 2016 minns jag att vädret var grått och höstligt hemma medan Lunds Botaniska bjöd på saftiga krikon och magnolia i en andra blomning.
Vid några tillfällen har Skåne bjudit mest på blåst. Under våren är det ofta så även hemma. Min iakttagelse är att de stilla vårdagarna är få och de blåsiga desto fler. Men hur mycket jag än har rest och iakttagit så blir det ändå min begränsade upplevelse. Att resa till Öland två gånger om året och sen påstå att där alltid är lugnt och varmt, det är helt klart ett resultat av ovanliga tillfälligheter. På Öland lyser solen och på Öland blåser det oavsett om jag har råkat vara där när det för ovanlighets skull var bara lätt bris.
Vädret är tillfälligheternas spel, precis som de två gånger jag varit i USA. 1994 och 2013 var jag där. Båda gångerna på östkusten. Och båda gångerna upplevde jag vädret som oerhört, nästan tropiskt hett. +40°C och närmast olidligt att komma ut utanför AC-kylda hus.
Vid senaste besöket, åter försmäktande i olidlig hetta, frågade jag min 88-åriga släkting i New Haven, Connecticut, om somrarna alltid är så tropiskt heta där. ”Nej,” svarade hon. ”Det är ganska sällan som det är så oerhört varmt. Senast vill jag minnas var 1994.”
Så man ska nog inte dra alltför generaliserande slutsatser om klimat och klimatförändringar baserat på sin egen begränsade erfarenhet. Men det gör inte upplevelserna mindre värdefulla. Det var rikt på upplevelser när jag körde från Stockholm och norrut en tidig augustimorgon 2016 i växlande sommarväder. Jag plockade upp ett par unga slovenska liftare som skylde sig mot störtregnet under en bro i Sundsvall vid middagstid. Första liftarna jag tagit upp på minst tio år.
Jag gick på restaurang Jazzköket i Östersund den här kvällen och promenerade till vandrarhemmet allena i kvällssol.
Att stanna upp en stund vid Åreskutan var också en upplevelse en vecka senare på hemväg när jag varit en tur till norska Steinkjer. Hörde på bilradion att man noterat årets första snöfall på Åreskutans topp.
Och hela vägen från dessa fjäll, 321:an väster om Storsjön och öst om Oviksfjället, sen E45:an ner genom i bokstavlig bemärkelse stenrika Härjedalen i ösregn.
Undan för undan genom Orsa Finnmark såg jag hur vädret klarnade upp. Och när landskapet öppnade sig grönt och doftande genom min öppna sidoruta, lyste också solen inbjudande från klar himmel. Då kändes det som att jag var nästan hemma, fast jag hade drygt 30 mil kvar.
Men vädret? Det är väl med det som med hela livet. Visst kan jag dra slutsatser och gissa mig till de stora sammanhangen. Men, säger min filosofiska vän som jag mötte i Vetlanda, Allt du tror på är en skiss. Ett försök. Ja, ett gott försök att förstå. Förstå hur världen hänger ihop och hur du kan leva, men ändå ett försök och just det är kanske det viktigaste att förstå.
Så jag fortsätter mina resor tills vidare. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta tur att råka på upplevelser som blir oförglömliga för mig. Och just nu är det uppehållsväder. Jag ska gå ut och få lite frisk luft.
Ellington