Sanning eller inte – Gröna Lampan satt på prov i Nössemark

Gröna Lampans samtalsträff i Nössemark blev ett samtal om sanning, och därmed ett annorlunda äventyr jämfört med de tidigare mötena. Diskussionen i Dals Långed rörde sig mycket om tro och vetande. I Kungälv rörde samtalet bland annat vilka val man gjort i livet. I båda dessa samtal bjöd deltagarna varandra på mycket personliga berättelser. Frågor ställdes och det blev tillfälle att reflektera tillsammans om hur tro och tidigare val inverkar på ens liv idag.

(Read this post in English)

Gröna Lampan är inte ett debattforum där man argumenterar för och emot. Idén är istället att gemensamt undersöka sina ställningstaganden. Och om det behövs, göra klart vad man har gemensamt och var viktiga skiljelinjer går. Ofta har det blivit förtroliga samtal, och det är mycket det Gröna Lampan eftersträvar.

I Nössemark ställdes en filosofisk och etisk fråga på sin spets. Det finns etablerade sanningar som samhället står för. Får man ifrågasätta dem och fortfarande bli tagen på allvar?

Det var något av ett examensprov för Gröna Lampans idé om det öppna samtalet. Ett samtal där alla frågor och ämnen är tillåtna. David Dickson, som var samtalsledare för mötet är entydig. ”Att en åsikt är tillåten betyder inte att den ska stå oemotsagd. Att lyssna och fråga är då en förutsättning för att kunna se var de verkliga skiljelinjerna går.”

David säger att det var intressant att det kom fram två olika sätt att förhålla sig till sanningen: ”Att ifrågasätta gällande sanningar med målet att hitta en slutgiltig sanning var det ena. Mot detta stod tanken att det är viktigt att ifrågasätta, och att ifrågasättandet också gäller de sanningar man själv kommer fram till.”

Samtalet i Nössemark synliggjorde några viktiga skiljelinjer. ”Vi blev långt ifrån färdiga med frågan om sanning och ifrågasättande” säger David. ”Gröna Lampan sattes på prov, och vi lärde oss något inför framtida samtal.”

sanning
”Detta ståtliga ljus fick jag av en av deltagarna, ” säger David Dickson. ”Själv gav jag bort en ganska enkel miniatyrlampa med ett värmeljus.”

På frågan vilka lärdomar som drogs, svarar han att han och Tatiana Pismenskaya tänker formulera några enkla regler. ”Alla ska ha med en lampa när de ska delta. Det är en symbol för samtalet som en möjlighet att belysa alla frågor. Att belysa innebär att fråga och låta andra ifrågasätta även ens egen tro och uppfattning.”

”Följ de reglerna, så är det Gröna Lampan, annars är det något annat,” avslutar David.

 

Läs om

Gröna Lampan i Dals Långed 20 dec 2017

Gröna Lampan i Kungälv 13 jan 2018

Vinterväglag

Jag ska bara berätta helt kort. I förra veckan skulle jag köra över skogen till Fengersfors. Det var lite halkigt på ditvägen. Vinterväglag.

(Read this post in English)

När jag skulle köra hem ett par timmar senare, började det med att jag halkade på trappen, vilket var en förvarning. Det var 1 grad minus. Det regnade. Det är ju inte så vanligt, men jag har varit med om det förr. Det brukar bli isbark. Marken täckt av en tunn skorpa av total blankis. Dessutom brukar det bli vackra genomskinliga islager på träd och kvistar, men det såg jag inte nu. Det var kväll.

Ungefär så här kan det se ut när det blir isbark på kvistar och grenar

På vägen kände jag genast att bromsarna inte tog. När jag tryckte lätt på bromsen kanade bilen helt motståndslöst. Jag noterade glatt att bromsarna tog jämnt, för bilen kanade rakt fram. Det kändes ändå lite osäkert, så jag lade mig i ca 20 km/tim och var glad att jag lyckades ta mig upp för den första backen. Femmans växel lät lite ansträngd, men när jag lade i trean började hjulen spinna.

Vägen över skogen är smal och krokig och med isbark på vägbanan kände jag ibland hur det släppte även på raksträckorna. Jag bävade lite för den krokiga nedförsbacken vid avtagsvägen mot Liane. När jag kom dit växlade jag ned till tvåan för att inte få så hög fart i backen att jag skulle åka av i kurvan. Genast blev det reaktion på motorns bromsverkan. Bilen ställde sig på tvären och kanade så på tvärs ett gott stycke nedför backen innan jag fick rätat upp den. Jag var glad att jag inte fick något möte just då. Nu återstod några besvärliga uppförsbackar, som jag inte var säker på att jag kunde ta mig uppför, och det flög en tanke genom mitt huvud att jag gärna skulle stanna bilen här och invänta våren.

Men stanna kunde jag inte, för då hade jag aldrig tagit mig ur fläcken sen, så jag gjorde det enda möjliga och fortsatte och hoppades innerligt att inte få möte. För då skulle jag helt säkert hamna i diket.

När jag körde uppför den sista backen vid Koppungen innan stora vägen, såg jag att det lyste från en bil som närmade sig från andra sidan krönet. Jag önskade att den skulle vänta däruppe eftersom där finns en bra mötesplats. Så jag blinkade med lyset och den föraren måtte ha förstått för bilen väntade uppe på toppen så att jag kunde krångla mig förbi. Sen kom jag ut på väg 164 – stora vägen. Där var också vinterväglag, men mer hanterbart.

vinterväglag 2
Vinterväglag på väg från Bengtsfors till Nössemark (foto Ellinor Karlsson)

Några dar senare gjorde jag en ny färd på smala krokiga vintervägar.  Denna väg åt motsatt håll – mot Nössemark nära norska gränsen. Den här gången var det snöföre. Packad snö på vägen. Lite kärvt underlag. Som slädföre där det inte var grusat. Det blev ju ingen hög fart nu heller, men i 50 och med gott väggrepp kändes det tryggare och jag kunde även glädjas åt utsikten.

vinterväglag 3
I kvällningen kom vi fram till färjeläget Sund – Jaren vid sjön Stora Le

Mitt ute i den vintriga ödemarken kom vi fram till ett färjeläge. Färjan Sund – Jaren över sjön Stora Le. Det var också en upplevelse.

 

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox: