”Köp aldrig billiga varor! Det är alltid nåt lurt med det,” utbrister Thomas. Han påstår samtidigt att det är aldrig för sent att göra något som man inte hunnit med när man var ung. ”Jag var klokare när jag var yngre” säger David. ”Då var jag försiktig; nu vågar jag mycket mer.” Så var det denna kväll i Kungälv. På lördagen, tjugondedag Knut, samlades samtalsaktivister hemma hos Bengt Lagerholm på Östra Gatan i ljuset av GRÖNA LAMPAN för att tala öppet om vad de hade på hjärtat.
“Det var planerat så att vi som träffas ska representera olika generationer”, säger Tatiana Pismenskaya, som initierade projektet. För jag är övertygad om att det finns mycket att lära när man samtalar över generationsgränser”. Hon bor i Älvängen och studerar på Kulturverkstan i Göteborg. “Det var synd att de ungdomar som vi bjöd in blev upptagna med sitt arbete. Då blev det ju nästan bara pensionärer kvar”, säger hon med ett litet skratt. “Samtalet fick en annan riktning, vilket var jättespännande!”
Gröna Lampan har påbörjats i Dals Långed och fortsatte nu i Kungälv. I Dalsland blir det en fortsättning i Nössemark. Sen är Falkenberg näst i tur. Idén är att på olika orter samla personer från olika generationer och olika erfarenhetsområden kring frågor som ligger deltagarna varmt om hjärtat. “Gröna Lampan innebär grönt ljus för alla frågor och samtalsämnen”, säger Tatiana. ”När vi samlar Gröna Lampan”, säger hon, ”så har alla med sig var sin liten lampa att ge till någon i sällskapet som en symbol för samtal som ljusspridare”.
Samtalet denna kväll kom att röra både existentiella och praktiska frågor.
“Finns det något som du ångrar att du inte gjorde när du var ung och hade ork och förmåga?”
“Jag ångrar att jag aldrig provat på någon extrem idrottsaktivitet. Särskilt att jag aldrig hoppade fallskärm, fast jag hade chansen och ville”, berättade en av deltagarna.
“Jag ångrar att jag vände i dörren när jag hade bestämt att lära mig spela cello”, berättade en annan.” Varför gjorde jag så? Jag var ju där för att hämta låneinstrumentet. Min lärare hade ordnat det. Min pappa hade kört mig dit. Men jag vände i dörren för där var en massa folk i begravningskläder. Och jag kom inte tillbaka. Jag var 11 då”.
“Ska du nöja dig med att ångra!” frågar Thomas. “Vad tror du om att testa att spela cello nu när du har tid?!
“Hur är det då att vara pensionerad?” Så föll frågorna denna kväll.
“Jag har ju mitt hopp och mina rädslor inför detta. Vi ska nog aldrig bli yngre, men vi ska säkert bli äldre. Betyder det att vi blir klokare?”
“Inte självklart. Kanske om vi lär oss lyssna på både yngre och äldre”.
”Det ska vi testa nästa gång”, säger Tatiana.
