Något gick fel i kroppen. Så småningom började den återställa sig och gjorde mig optimistisk igen.
Efter 9 dagar där jag har varit duktig och lyckades att lägga mig i supta virasana, vilket var helt omöjligt förut, fick jag så ont så jag kunde knappt sova på nätterna. Då bestämde jag att avbryta i ett par dagar och börja om mjukt och långsamt. Idag blev det ”5 tibetanska”. 15 minuter var tillräckligt. Nu känner jag inget dåligt efter detta, men vi får se.
Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
Visa alla inlägg av Arletta Ellington
2 reaktioner till “Dag 12 Arlettas dagbok”
Tack, Xantippa! Precis som du sa – det tar ju tid…
Tack, Xantippa! Precis som du sa – det tar ju tid…
Så rätt så Arletta … lyssna på kroppen och låt den styra.