Ellington: Jag läste att John Jonasson menar att kameran ser på ett sätt och det mänskliga ögat på ett annat.
Arletta: Jag läste det också. Det är därför han vill redigera sina naturbilder så att de visar verkligheten så som det mänskliga ögat ser den.
Ellington: Men på vad sätt ser det mänskliga ögat annorlunda jämfört med kameran? Fortsätt läsa ”Kameran registrerar och ögat ser?”
Vi har frågat er läsare vad fusk inom fotografering är. John Jonasson på Fotobloggarna har sin åsikt klar, och den definierar ju ganska tydligt vad han räknar som fusk:
”Med fusk menar jag att man photoshoppar fotot utöver ”normal” redigering och påstår att det inte är manipulerat.”
För John betyder fusk detsamma som bedrägeri. Och kan det vara något annat?
Ja, det verkar det kunna! För några av våra läsare är fusk inte nödvändigtvis liktydigt med bedrägeri. Signaturen Åsa, som är pressfotograf skrev, något överraskande, så här:
”Vad fusk är? Tja, att gravt förändra sin bild, det anser i alla fall jag. Men jag tror att det är viktigt att inte fastna i en negativ tolkning av ordet fusk, fusk kan bli skitbra!”
Signaturen Hanneles bokparadis är inne på något liknande när hon säger att ”fuska får man – om man berättar det.”
Arletta blev helt entusiastisk och gick igång på alla fyra när hon läste detta. Ellington tänkte över hur det kunde finnas någon skillnad mellan de två begreppen.
Fortsätt läsa ”Fusk och konst från ett överraskande perspektiv”
Nu står jag mitt i stan, som är helt täckt med vita fläckar.
Man kan undra om det är snö, med tanke på att det är nästan frostigt i luften. Fortsätt läsa ”Sakura i Stockholm”
När jag ställer frågan till en pålitlig naturfotograf som John Jonasson på Fotobloggarna, så svarar han ganska självklart att naturligtvis är det ok att redigera. Och han tillägger att det som han gör är oftast att korrigera kamerans sätt att se, så att bilden blir som det mänskliga ögat uppfattar verkligheten.
Alltså, kameran ser på ett sätt och det mänskliga ögat på ett annat. Och detta ska jag återkomma till. Men nu vill jag titta på ett exempel där en fotograf faktiskt överbevisats om fusk och även bett om ursäkt för det.
Fallet gäller Terje Hellesö, som 2010 fick utmärkelsen Årets Naturfotograf av Naturvårdsverket. Fortsätt läsa ”Finns fusk i fotovärlden idag?”
Storskogen. En alldeles speciell sorts njutning. Ganska långt från civilisationen känner man sig. Höga rakvuxna furor med luft emellan och undervegetation av lingonris och blåbär. Skägglav i de gamla granarna.
En och annan stormlega och en ännu stående trädruin här och där. I en rasbrant på en hylla sitter två korpar, och en spillkråka spelar från en torraka. Där går en körväg som inte använts på bra länge. I mittremsan växer tioåriga granplantor eller äldre. Vi är ute på en powerwalk och när vi kommer runt kröken öppnar sig skogen. Vi ser öppna gärden, stängselstolpar med isolatorer och eltråd. Fortsätt läsa ”Civilisationen nära och långt borta”
Vet du att det finns en plats som heter Killebro? Jag frågade min vän Cissi vad det namnet kunde betyda. Såna där omöjliga frågor brukar jag få i huvudet. Ofta är det ju omöjligt att veta vad ett ortnamn betyder. Som Ödskölt eller Okome eller Göinge. Men Cissi visste svaret. Hon har bott i Killebro, och nu på väg till Åhus tog vi svängen förbi. Hon kunde berätta att där en gång fanns en bro. Ja, det finns det än i dag, men den gamla stenbron ser man inte, fast den var tydligen så väl byggd att när man byggde den nya, fick den gamla vara kvar som fundament.
Under bron har det alltid funnits en källa, och därför heter platsen Killebro. Och när jag fick veta det, behövde jag inte heller undra om namnet skulle uttalas med ”k-” eller ”tje-ljud”.
Under min Skåneresa nyligen hade jag många järn i elden. Fortsätt läsa ”Åhus var målet och vägen dit”
När jag lämnade Suan Son, och då ville jag bara ha i minnet det bästa som jag har upplevt under våra nästan 2 månader där. Den stranden som är närmast huset, det är så klart Suan Son strand. Den ligger så nära trafiken, så för mig var det helt meningslöst att vara där. Det gäller hela kusten – alla stränder mellan Rayong och Suan Son är samma typ. Vattnet är dessutom lågt, så om man vill njuta riktigt av att simma, då får man upptäcka den andra sidan av kusten, vilken är helt annorlunda. Det tog oss ca 25 min att nå dit med mc, men det var det värt.
Vi brukade åka mot Mae Phim, och så snart vi såg den enda läsbara skylten (där står Cabana någonting) då åkte vi rakt fram. Det var Thida på Bite ’n Bike som tipsade om detta. Fortsätt läsa ”Stranden i mitt minne, en bit från Suan Son”
Ellington: Vad är Lycka?
Arletta: Knappt att jag vet! Fast jag känner det ju.
Ellington: Känner du dig lycklig någon gång?
Arletta: Ja. Nu!
Ellington: Å!!
Arletta: Varför säger du ”Å” och låter så förvånad? Ser du inte? Titta på de här blommorna!
Ellington: Eller på dessa krukor, kanske! Fortsätt läsa ”Vad är lycka när man besöker Vellinge?”
Vad har du för minnen från när du var 6. Nu är jag 69 och jag har väl några minnesbilder men de är ju lite vaga tycker jag. Ett märkligt avlägset minne dök upp häromdagen när jag var på väg till Fotografiska Museet i Stockholm. Vi promenerade uppe på höjden när jag fick se namnet på den båt som ligger förtöjd vid kajen. På ett ögonblick öppnades mitt medvetande för en flod av minnen från min barndom. Birger Jarl hette fartyget.
Vi åkte med Birger Jarl från Stockholm till Helsingfors. Det var denna båten. Jag var 6 år. Det var ett äventyr. Min pappa hade fått ett stipendium på 900 kronor för att träffa den finlandssvenske poeten, dadaisten Gunnar Björling. Fortsätt läsa ”Birger Jarl: ett skepp lastat med Ellingtons minnen”
I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.
Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.
Abysmal – ordet betyder bottenlös eller ofattbar. Den var en utmaning. Fortsätt läsa ”Läst och oläst första året med Arletta”
