Vad har du för minnen från när du var 6. Nu är jag 69 och jag har väl några minnesbilder men de är ju lite vaga tycker jag. Ett märkligt avlägset minne dök upp häromdagen när jag var på väg till Fotografiska Museet i Stockholm. Vi promenerade uppe på höjden när jag fick se namnet på den båt som ligger förtöjd vid kajen. På ett ögonblick öppnades mitt medvetande för en flod av minnen från min barndom. Birger Jarl hette fartyget.
Vi åkte med Birger Jarl från Stockholm till Helsingfors. Det var denna båten. Jag var 6 år. Det var ett äventyr. Min pappa hade fått ett stipendium på 900 kronor för att träffa den finlandssvenske poeten, dadaisten Gunnar Björling.
Plötsligt ser jag det skummande vita vattnet som rivs upp av propellern i båtens kölvatten. Den minnesbilden är så klar som om det var helt nyss. Och sen kommer bilden av min äldsta syster, som dog när hon var 31. Här sitter hon på min sängkant. Vi är tillbaka hemma. Hon skriver och jag – 6 år – dikterar. ”Vattnet skummade, det var som grädde …” Den dikten hittade jag i min pappas arkiv för ett tag sen tillsammans med ett brev från Gunnar Björling, som tackade mig för den fina dikten.
Namnet Birger Jarl öppnar portarna för mina minnen från denna resan.
Att vi bodde på Mauritzgatan neljä, att vi köpte små lillfingersmå rökta fiskar på torget som vi tuggade som godis. Att jag fick äta glass för första gången i mitt liv. Att vi inte åkte taxi utan hästdroska i Helsingfors. Att det fanns en väldigt hög byggnad som hette Torni. Och att Gunnar Björling bjöd på jordgubbar i sin lilla lägenhet som hade ett fönster på toaletten där man hade fin utsikt över staden.
Varje dag – nej kanske inte, men så minns jag det – att varje dag åkte vi ut till Högholmen. Där fanns djurparken, med björnen Tasso i en liten bur och med lamadjuren, som spottade på pappas hatt. ”Vad är detta?” frågade jag min pappa när vi gick förbi en hög med järnskrot i djurparken. ”Det är ett jellon!” påstod han. Och jag minns att min mamma frågade på morgonen vad vi skulle göra idag, och att jag svarade ”Högholmen”.
Detta var 1953, och det var alltså bara åtta år sen kriget, tänker jag nu. Åtta år. Och jag minns att vi såg flera stora husruiner i staden. Antingen då, eller senare när vi talade om resan, så sa pappa att det var efter bombningarna under kriget, och att man inte hade hunnit reparera allt än. 1953 – året innan hade Helsingfors varit värd för de olympiska spelen.
Ytterligare en sak som är förknippad med kriget dök upp i mitt minne nere vid kajen när jag såg båten Birger Jarl. Vi gick på den judiska kyrkogården, och gravarna verkade bortglömda ser jag i min minnesbild. De var överväxta med gräs och jag ser min mammas skor och en liten mur av tegelstenar och tunna gräsvippor i en tuva vid en av gravarna. Jag vet inte varför vi var där.
Vi var vid Sveaborg. Vi var där tillsammans med Gunnar. Och jag minns att jag tyckte det var obehagligt när han ville gå in med oss i de trånga underjordiska gångarna under fästningen. Jag minns inte om vi gick in där eller inte. Men jag minns obehagskänslan och att Gunnar, som jag annars tyckte var så snäll, nu kändes lite opålitlig och hotfull när han ville locka ner oss i de gångarna.
Och vi åkte med tåg från Helsingfors till Borgå. Det var stekande hett på tåget. När vi åkt ett tag sa pappa att nu kommer de att dra ner gardiner för fönstrena så att man inte kan se ut. Vi kommer att åka över ryskt område sa han. Ryskt militärområde efter kriget. Det var lite obehagligt med vagnarna mörklagda, och några barn skrek minns jag. Och pappa sa att ”kom, vi ska titta på rysk mark”. Vi gick till toaletten. Där tittade vi ner genom hålet i tolettstolen. Där såg vi marken. Vi gick tillbaka till vår plats och pappa sa ”Vi har sett rysk mark”.
I Borgå minns jag att vi skulle besöka ett hus där en författare som hette Johan Ludvig Runeberg hade bott (Finlands nationalskald, vet jag nu). Jag har ett vagt minne av ett rum i det huset och jag vet att min mamma och pappa brukade läsa ett rim som den författaren hade skrivit om en rysk general som hette Kulneff. De såg alltid glada ut när de sa ”han älskade och slog ihjäl, med samma varma själ.”
Och i Borgå fick vi åka bil med någon. Jag tror det var en ung kille som hette Jörn Donner. Vi skulle hälsa på någon som hette Tito Colliander. När vi skulle gå ur bilen slog någon igen bildörren så mina fingrar fastnade där. Det måste ha gjort jävligt ont för jag minns att fingrarna var alldeles krokiga. Alla andra minnen är så klara, men den smärtan måste jag ha förträngt, för jag minns bara att någon kom med en salva. Och jag ser att fingrarna är alldeles nedsmetade. Tjockt, som med smör nästan.
Jag har inget minne av hur vi åkte tillbaka till Helsingfors den kvällen, men innan vi åkte skulle vi i alla fall gå på ett tivoli. Kanske var det som plåster på mina sår. Jag var så glad att jag hoppade och nästan flög och mamma och pappa höll mig i var sin hand och jag tror att vi skuttade tillsammans. På tivolit var det nästan inga människor. Jag minns inte att jag såg en enda en. Vi hade kommit sent och de skulle just stänga. Jag minns inte om vi hann åka nån kausell eller några radiobilar innan de stängde. Men det började regna och vi var lite besvikna när vi gick därifrån. Det minns jag.
När vi åkte hem till Sverige åkte vi med en annan båt än Birger Jarl. Den båten minns jag inte vad den hette. Jag hade för mig att den kunde ha hetat Bore, men det stämmer inte. Det roligaste på resan var Högholmen. Och det skummande gräddiga vattnet som jag såg på ditresan i kölvattnet efter Birger Jarl. Och jordgubbarna hos farbror Gunnar.
Ellington
Fakta om passagerarfartyget Birger Jarl hittar du här.
Fakta om Högholmens djurpark: här och här.
Gunnar Björling – fakta på BLF (Biografiskt Lexikon för Finland)
Borgå: Johan Ludvig Runebergs hemmuseum
Tito Colliander fakta
Info om Hotell Torni i Helsingfors.
Fakta om passagerarfartyget Bore: här.
.
Fantastiska minnen du har när du var så ung. Jag har bara sporadiska minnen, mest sådana man inte vill komma ihåg. Det är en härlig och fantastisk båt, som ju även gjorde sin jungfruresa samma år som du åkte med den. Tack för länkar, fakta är alltid uppskattat, det får fotografierna att bli mer ”levande”. 🙂