Ellington: Jag läste att John Jonasson menar att kameran ser på ett sätt och det mänskliga ögat på ett annat.
Arletta: Jag läste det också. Det är därför han vill redigera sina naturbilder så att de visar verkligheten så som det mänskliga ögat ser den.
Ellington: Men på vad sätt ser det mänskliga ögat annorlunda jämfört med kameran?
Arletta: Det är hjärnan och medvetandet som är skillnaden. Kameran har inget medvetande.
Ellington: Precis detta diskuterade fotografen Gillis Häägg och jag ofta om i min ungdom.
Arletta: Är han känd? Jag har nog inte hört om honom.
Ellington: Ja, han är rätt känd, men inte som Lennart Nilsson. Jag ska visa dig en bok som Gillis Häägg gjorde tillsammans med min pappa.
Arletta: Nu minns jag. Jag har sett den i din bokhylla. Jag tror den heter nåt med sol.
Ellington: Ja, det är den. Solaglaning. Den visar ljuset vid den halländska sillakusten. Till exempel i kvällningen. När morsan stänger för hönsen och det nappar som bäst ute vid Lybäckarevet utanför Skrea i Falkenberg.
Arletta: Vad var det han sa om ögat och kameran?
Ellington: Han upprepade ofta att kameran ser verkligheten ”som den är” men det gör inte människans öga.
Arletta: Varför behövde han upprepa det?
Ellington: Det var vi som upprepat ifrågsatte hans syn på den saken. Hans bilder hade färger, som vi tyckte inte stämde.
Arletta: Kameran registrerar väl de impulser i form av ljusvågor som olika föremål avger.
Ellington: Men gör inte ögat det också?
Arletta: Jo, det gör ögat. Fast jag tänker att registreringsprocessen i kameran tar slut just med själva registreringen, men för ögat så är det bara början av den process som vi kallar att se.
Ellington: Du menar att när ögat registrerat de fysikaliska impulserna, så skickas de vidare genom synnerven till hjärnan. Och vad gör hjärnan med dessa impulser?
Arletta: Jo, det första hjärnan gör är att tolka dem. Hjärnan tar emot impulserna och scannar igenom sitt minnesförråd för att hitta liknande minnesintryck. Om de mottagna impulserna är väl kända sedan tidigare så skapar medvetandet en bild.
Ellington: Hur lång tid tar det?
Arletta: Det tar ungefär en halv sekund har jag läst.
Ellington: Men vad händer om hjärnan inte hittar några liknande minnen?
Arletta: Ja, då gissar hjärnan!
Ellington: Den bara hittar på menar du när man har sett något okänt?
Arletta: Inte bara.
Ellington: Men den gör välinformerade gissningar med hjälp av associationer som den hittar bland minnena?
Arletta: Ja – och med hjälp av sin fantasi!
Ellington: Så det är därför människan ser på ett annat vis än kameran?
Arletta: Bland annat.
Ellington: Vad är det mer då?
Arletta: Det här kommer att bli en bok om vi ska prata om det. Lika tjock som den som ligger därborta på tvättmaskinen.
Ellington: Gunnar Olssons Abysmal?
Arletta: Ja. Handlar inte den om vad det innebär att förstå?
Ellington: Jo. Den är på 553 sidor. Jag måste fokusera skarpt när jag läser den.
Arletta: Det förstår jag! Vad händer om du sätter på centrifugen?
Ellington: Centrifugen? Jag tror min hjärna är som en centrifug.
Arletta: Ja. Och allt, allt, allt finns ju där och snurrar runt.
Ellington: Allt?
Arletta: Det är ju inte bara dina egna minnen en masse. Genom språket är du kopplad till all kunskap i världen. Och på en halv sekund ska hjärnan hitta. Det är klart att den måste gissa ibland.
Ellington: Allt det där gör inte kameran!
.
Det här är så himla intressant att läsa om.
Nice article. Really loved it, you explained it very well, Thank you so much.
Jag fastnar för hjärnans scanning av minnesbilder för att tolka och få till en bild. Det är tydligen just därför svårt för någon med grön starr att upptäcka förlusten av delar av synfältet, hjärnan fyller i det som saknas.
Tack Jag! Kan detta tolkas som att hjärnan ger oss bilder som i någon mening är fiktiva?
Ellington
Ja, så måste det vara. Även de bilder som hjärnan skapar som biverkan till vissa mediciner och som är verkliga för den som ser dem är hjärnspöken. Min mor såg hundar när hon fick bromsmedicin mot sin demens.
Det mänskliga ögat ser ju även 3D, vilket kameran inte gör. Detsamma med ljuset, kameran registrerar det ljus där du fokuserar. Ett exempel på att få bra foton är om du står i ett parti med skugga, och fotar ut i solskenet, då blir de skuggiga partierna väldigt mörka. De fotona tycker jag är väldigt svårt att redigera bra. Fotograferar man i HDR så blir det färdiga fotot väldigt bra eftersom du tar flera exponeringar med olika slutartider som man sedan sammanfogar. Då får man det bästa från både de mörka och de ljusa partierna. Men HDR kan man inte fotografera i om man fotar rörliga motiv. Jag fotograferar allt som är möjligt, i HDR, tar visserligen längre tid att redigera, men slutresultatet blir för det mesta så bra. 🙂
3D är intressant. Du sätter mina tankar i rörelse, John. Jag tänkte – är det hjärnan som skapar 3D-effekten? Eller skapas den i själva ögat? Och så minns jag de här apparaterna Viewmaster där man skapar en 3D-effekt med foto. Och är det inte så då att vi ser två lite olika bilder och att när hjärnan sätter ihop dem till en så skapas effekten 3D? Betyder det att vi ser 3D därför att vi har två ögon medan kameran har ett?
Och varför är jag så himla nyfiken?
Ellington