Läst och oläst första året med Arletta

I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.

Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.

Abysmal – ordet betyder bottenlös eller ofattbar. Den var en utmaning. Fast jag var inte ensam om att ha läst den. Det var totalt överraskande, när jag satt på en fest med operakören som jag sjunger i. Jag satt och småpratade med Emilia, som jag inte kände så himla väl eftersom hon var rätt ny. Hon frågade, artigt som man gör, vad jag sysslade med. Och jag råkade nämna att jag just läst en vansinnigt tjock bok som handlade om hur människan förstår. ”Du menar Gunnar Olssons Abysmal” svarade hon direkt med sitt goaste leende.

Det var ungefär som om vi pratat om senaste resereportaget   i Amelia, som alla hade läst. Det här blev ju en ingång till samtal som rörde lite djupa skikt i våra liv, så på det viset gav mig denna tegelstenen en nära vän. En av flera nya, detta händelsedigra år i mitt liv.

Boken Abysmal i sig kommer jag att återvända till. I dess marginaler har jag antecknat min labyrintiska väg till att förstå dess budskap. Detta blir en rik källa för mig att ösa ur och skriva om ifall jag får leva länge nog.

Jag läste fyra böcker år 2016. I februari var jag klar med Olsson och det var då – på den månadens sista dag – som Arletta och jag träffades. Det var på universitetets handskriftsarkiv, och eftersom våra själar kolliderade med kraft, så dröjde det inte länge innan hon såg behovet hos mig att förstå det obegripliga som ju var hon. Det passade bra för mig att just ha studerat vad det innebär att förstå hela Universum. Arletta frågade om jag läst Freuds Totem och Tabu, men Freud har jag alltid känt ett motstånd emot, så det fick vänta. Istället satte hon Clarissa Pinkola Estès Kvinnor som slår följe med vargar i min hand.

Det blev en resa. Arletta och jag blev ”Clarissa” med författarinnan. Vi lärde känna varandra på den resan. Och Clarissa har blivit en följeslagare som ständigt lär oss betydelsen av att förstå sin själ och dess behov. Hon talar om en koppling mellan kroppen och själen. Och att för varje människa blir denna inre kommunikation lika viktig som den yttre, där vi kan finna vänskap och kärlek.

En bok som Arletta gärna ville att jag skulle läsa var Irvin D. Yaloms roman When Nietzsche Wept. Om Nietzsches havererade kärleksliv i ett menage-à-trois med en 21-årig högintellektuell och oförutsägbart ansvarstagande kvinna och om den läkningsprocess hon initierar genom att hemligen sammanföra Nietzsche med Siegmund Freuds nära kollega Joseph Breuer.

Gråten som läkning var inte lätt att uppnå för en man med Nietzsches integritet och slutenhet. När den kommer innebär den ett tillfrisknande för såväl patient som läkare. Många läsare kommer att uppskatta boken nästan som en detektivroman med dess komplexa intrig kring Nietzsche, Breuer och den 21-åriga kvinnan. Ytterligare andra läsare kommer att dras med både i den mänskliga förståelsen av Nietzsches övermänniskoideal och i Freuds och Breuers diskussioner om psykoanalysens metoder. Själv fick jag genom denna boken en stark upplevelse av min egen möjlighet till förändring i livet.

Till slut läste jag så Freuds Totem och Tabu. Mitt motstånd mot att läsa Freud har nog mest berott på att jag har trott att han överdriver sexualitetens betydelse för hur psykisk sjukdom uppkommer. Nu hade jag i alla fall fått blodad tand genom att jag nosat på Freud i Yaloms roman. Det var roligt att läsa Freuds jämförelser mellan så kallade ”vildars” metoder att hantera instinkter och drifter och de sätt psykiskt sjuka hanterar liknande fenomen.

Jag fick också ett helt annat utbyte. Freuds beättelser om sorgearbete vid närståendes död fick mig att släppa vissa skuldkänsor jag haft efter min hustrus död för fyra år sedan. Han helt enkelt visade mig att det är mänskligt att ibland komma till korta i en döendes närhet. Och han fick mig att se styrkan i den kärlek vi haft. Det var ganska stort.

Dessa fyra böcker utgjorde årets läsning. Sammantaget bidrog de till det inre äventyr som året 2016 blev för mig. Äventyr, ja, och – som det känns – även utveckling. Det känns lite förmätet att säga om mig själv att jag utvecklats. Vissa som känner mig skulle kanske ställa sig frågande och se det jag kallar utveckling som något helt annat. Regression kanske? Men oavsett detta, så har dessa böckerna gett mig tillfälle att reflektera både över mig själv och mitt liv och över världen – och det finner jag stort nöje i.

Ellington

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna. Visa alla inlägg av Arletta Ellington