Fotografering är en konst. Själv räknar jag mig inte som konstnär på området. Ibland presenterar dock naturen själv motiv, som sätter fantasin i rörelse. Fantasin, ja! Fantasin, som gärna ger oss en skjuts att se utanför boxen. Utanför det invanda.
Vad är till exempel detta?
”Vad är … ?”
Fråga hellre ”Vad ser du här?” Beroende på vem du är, ser du kanske något som inte jag ser.
Jag skulle kunna berätta en liten saga om var jag ser här. Den sagan börjar med ett spår.
Och nu styr jag vad du ska se. Du kan föreställa dig var jag befinner mig. Tänk lite på vad du får reda på här. Det är en del information i den bilden. Och jag är på väg någonstans. Utanför det invanda.
På väg. Någonstans därborta, där inne, utanför mitt synfält. Jag vet inte vad som väntar. Jag tror jag vet, för jag har varit här förut. Men idag är verkligheten som en saga, och skogen har sina hemligheter.
En gång i tiden var människor övertygade om att skogen var en själ. Att skogen var som ett levande väsen. Inte som nu, en massa träd och stenar utan personlighet.
Bäcken där nere i dälden pratar och låter. Har den något att säga mig som kommer här på besök? Behöver jag fråga den? Om jag var markägare och ville räta ut den för att undvika översvämningar i snösmältningen. Översvämningar och vattensjuka områden, som dödar trädens rötter.
Bäcken pratar med mig. Just här sorlar den glatt, men längre fram hör jag att den viskar.
Här har den kastat sig ner. Den har fångats, men nu hör jag den sakta lirka sig loss ur vinterns järngrepp. Lirka, lirka låter det när den börjar droppa sig loss och släppa sin hårda omfamning av berget.
”Än håller jag dig fast!” säger berget
”Min kraft är större än din!” svarar bäcken och känner med droppande fingertoppskänsla längs sprickor den öppnat i berget. ”Där ska små träd få fäste med sina rötter och fortsätta spränga det jag har öppnat.” Och isens ande drömmer.
Här ska det snart krylla av liv, drömmer isen. Och känner sig förvandlas.
Känner sig förvandlas. Från materia till liv.
Och jag. Jag styr kosan längs ännu djupa drivor.
På sina ställen nödgas jag inte längre pulsa.
Längre fram bryts förtrollningen.
Eller gör den det?
”Det var längesen någon bodde här.”
Tänker jag, och fortsätter drömma.
Ellington
