Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först:
ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans …
.
Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.
De smidda gravkorsen har en symbolik. Är detta den kristna treenigheten, eller är det samtidigt de tre asagudarna Oden, Tor och Freja med dess dyrkan av fruktbarheten?
”Mest anmärkningsvärt är de smidda gravkorsen, som är rikligt företrädda i hela landskapet. I olika trakter utvecklades olika former varav de flesta saknar motsvarighet i andra delar av landet.”
Vi gjorde en utflykt en dag. Vi var intresserade av Jättegrytorna vid Stenebyälven, som vi skrev om häromdagen. Det var hedniska stämningar inne bland de dramatiska naturformationerna i berget. Som ofta är fallet när det hedniska gör sig påmint, så ligger kyrkan inte långt borta.
”Livsträd” kallas de också, de smidda gravkorsen
Vi pratade lite om detta att de hedniska kultplatserna inte sällan verkar ha tagits över av kyrkan när landet kristnades. Detta är ett kapitel för sig, där vi nyligen stötte på begreppet ”arianskt kristna,” som under vikingatiden tydligen tillbad både asagudarna och den kristna treenigheten. ”Häftigt” sa vi och vandrade in på kyrkogården.
Häftigt med fantasi och formgivning i de dödas vilorumÄr detta ens ett kors? Vilka symboler ser du här?
Det var skönt att komma ut i solen från de mörka bergsskrevorna och det blev en upplevelse att ta en promenad runt på kyrkogården vid Steneby kyrka. Liksom flera andra kyrkogårdar i Dalsland är detta en utställning för dalsändsk folkkonst. De smidda järnkorsen pryder många av gravarna. De flesta är nog gamla, men några är av senare datum. De tål att titta på, och vi fick ytterligare tankar kring kombinationen av kristet och hedniskt.
Stenebyälven är inte världens längsta älv. Den rinner mot norr. Den börjar vid Taxviken i Ivägsjön och rinner ut i Laxsjön tio kilometer norrut, lite utanför Billingsfors. Endast ett fåtal älvar i Sverige rinner åt norr. Kanske finns här sagor om Näckens farligheter, för det var just i norrgående vattendrag som Näckens kraft var starkast enligt gammal folktro.
Kvarnar och sågar i Stenebyälven vid Taxviken (copyright Monika Åhlund)
I början av sitt lopp hade Stenebyälven ett flertal fall och forsar. Där finns ännu resterna efter de kvarnar och sågar som anlades där.
Så här ser det ut nu.
Idag är där en kulvert ner till kraftverket.
Här lämnar Stenebyälven sin kraft genom denna rörledning vid Taxviken
Längre ner i sitt lopp rinner Stenebyälven fritt. Dit vågade vi oss. Ja, vågade! Just vid kyrkan är en dramatisk dalgäng. Med branta bergskrevor och stup, där man får gå i slingrande trappor ner till älven som rinner där nere. På vägen ner stannade vi och häpnade.
I dunklet under uråldriga granar hittade vi den första jättegrytan.
I berget, mejslade och slipade av inlandsisens våldsamma smältvatten, hittade vi jättegrytorna. Runda, djupa, just som grytor. Några små. Bara en meters diameter. Några jättestora, sju meter tvärs över sägs det.
En av de mindre jättegrytornaDen största grottan kallas Ingegärds kammare efter en dramatisk händelse med en av traktens döttrar
Väl nere i botten av bergsskrevorna var det bekvämt att promenera. Här har anlagts en vandringsled helt i trä längs älven. Det blev en fin promenad, och vi såg både forsärlor och en strömstare. Det var den dagen när de första videkissarna började komma.
Stenebyälven är inte världens längsta älv, men den gav oss en upplevelse. Jättegrytorna – de satte sig i minnet.
Mikael Odén. Om du frågar mig vem han är, svarar jag att han är en rolöshetens poet, en betonggjuten drömmare, en artist vars musik klingar i färg. Det är en sak att läsa hans poesi, en annan att lyssna när han sjunger den. Han lever när han står på scen, och det är då han låter orden lysa.
Mikael Odén. Foto: Kim Ventura
Mikael Odén backar inte. Han backar inte för att skära med sanningens kniv, och kanske skriver han för att göra rent ett ärftligt sår och lindra en smärta. Han brinner för mötet med sin publik och han karakteriserar sig själv som ”En blandning av nattsvart humor och sprudlande allvar.”
Idag, den 4 maj 2018, släpper han en singel och i augusti kommer hans debutalbum ”Nånting Måste Ut”. Inför singelsläppet idag frågade vi Mikael om han ville berätta lite om hur han jobbar med musik och skrivande.
Vad inspirerar dig och vad innebär det för dig att vara artist?
Jag började för fyra år sedan med att stå på scen med Spokenwordpoesi på olika öppna scener i Stockholm. Mötet med publiken gjorde att jag började skriva väldigt mycket.
Jag älskar känslan av att kunna beröra människor på scen med ord och efter ett år insåg jag att om jag kombinerade orden med musik lyfte det ännu ett snäpp och det blev starkare.
Jag tror att den största drivkraften är att uttrycka mig, både inför mig själv men också inför en publik. Jag vill sätta ord på och ge bilder åt upplevelser och känslor. Musiken och skrivandet är för mig som en slags läkande bearbetningsprocess och ofta slår det mig att jag i skrivandet bearbetar saker som jag inte visste att jag behövde bearbeta. Skrivandet och skapandet kommer liksom direkt ur det undermedvetna så att det i efterhand kan kännas som en slags drömtydning att läsa de egna texterna. Plötsligt blir det tydligt, det som finns inuti och det som måste ut.
När jag jobbar med text och musik så ser det ut på lite olika sätt. Ibland börjar jag med en dikt som blir musik och ibland börjar det med en melodi. Oavsett så genomsyras processen alltid av rytmik och musikalitet. Jag upplever språket som musikaliskt och har ett väldigt musikaliskt förhållningssätt till ord. Ofta går det fort att skriva låtar när jag väl gör det. Grundbultarna brukar sitta redan efter några timmar, men som jag ser det skriver jag egentligen hela tiden.
Jag plockar upp saker i min omgivning som jag lagrar någonstans och när jag väl skriver får jag tillgång till arkivet. För mig funkar det inte att tvinga mig själv till att skriva eller sitta ner med pennan varje dag. Jag skriver konstant utan att jag själv vet om det. I vissa fall när en bra grund finns så kan det krävas arbete för att göra klart det eller hitta precis rätt infallsvinkel.
För mig att vara artist innebär det på ett sätt att vara sann mot mig själv. Jag älskar att stå på scenen och jag behöver skriva och dela med mig. Det är liksom något jag bara måste göra.
Vad ger dig energi till skapande? Vad ger mothugg?
Jag får energi av spännande samtal med människor, av böcker, av att se ut genom ett tågfönster och tänka och över att bara leka med ord och fjanta mig lite. Det är viktigt för mig att inte glömma bort lekfullheten. Mothugg känner jag när jag kör fast på en låt som har en väldigt bra grundidé men som inte riktigt hittar rätt. Jag avskyr att ha ofärdiga låtar. De hänger över mig och det känns som ett slöseri med bra rader som ligger och skräpar i en ofärdig låt. Då brukar jag sno raderna från mig själv och ha med i en annan låt istället. Då känns det bättre. Mothugg känner jag också när jag blir för pretentiös och tappar lekfullheten. Då blir allt skit och det är omöjligt att skapa.
Hur använder du dina låtar, hur vill du sprida det som i alla fall vi uppfattar som ditt budskap?
Jag vill nå ut med mina låtar. Jag vill att andra ska relatera och bli inspirerade precis som jag har blivit. Musik är så himla starkt och jag vet att musiken har räddat mitt liv. Jag vill hitta nya sätt att dela musik på. Jag vill utforska kreativ korsbefruktning i alla dess former. Video, foto, serietecknande. Vad händer när en kombinerar? Jag vill att folk ska bli berörda.
Har du fler låtar ute som man kan lyssna på?
Skivan släpps den 17:e augusti och kommer då finnas på alla digitala kanaler samt som vinyl och cd. Innan dess släpper jag minst två singlar på Spotify.
Vad kommer att finnas på ditt nya album?
Albumet heter ”Nånting Måste Ut” och består av 11 spår. Materialet är från 2015 till 2017 och innehåller några av mina allra första låtar. Det har varit ett utforskande från dikten till musiken men framförallt en känslomässig bearbetning. Jag skulle säga att skivan handlar om att använda skrivandet och musiken som ett sätt att läka och hitta en väg ut. Soundet är väldigt varmt och nära. Den är inspelad helt analogt på band i studion Root Rock Records i Stockholm.
Mikael Odén – ”Nånting måste ut.” Foto: Liselotte Persson Omslagsdesign: Mattias Zander och Malin Kemi
Och ditt liv? Har det någon betydelse för oss som lyssnar?
Jag tänker att det finns glimtar av allt jag varit med om i mina texter och min önskan är att andra människor ska kunna relatera. Allt från att vara ett maskrosbarn, psykisk ohälsa, ensamhet och utanförskap till att bara vara jävligt förbannad på samhället. Men också att finna försoning med sig själv, om tröst och att våga inleda ett samtal om det som skaver.
Att köra de 43 milen från Bengtsfors till Skåne och Lund är en härlig resa från skogsbygd till öppna landskap. Det tar omkring 5 timmar och enda svårigheten är när man kommer till Lund och ska krångla sig fram i stans virrvarr av enkelriktade gator. Den här gången lockades jag av Skissernas Museum. Jag var där när de invigde museet efter renovering 2017. Nu samlade de forskare och konstnärer till ett ovanligt möte. Arts Meet Science. Ett möte mellan konst och vetenskap. Ett möte där jag hoppades få se och höra något om hur tro och vetande, intellekt och känsla kunde hitta vägar till samarbete och samspel. Att få se något av det som alltid har varit så svårt, men alltid lika nödvändigt – att kunskap bara blir till i ett samspel där kropp, intellekt och känsla finns med.
Temat var klimatförändringar och hur vår kunskap om detta kan omsättas i handling för en hållbar framtid. Metoden var samspel mellan hjärna och hjärta. Aktörer var konstnärer och forskare. Arts Meet Science!
I den akademiska miljön blev flera av konstnärerna teoretiska. Bra, tänkte jag, och lyssnade efter hjärta och känsla hos forskarna. Jo, det fanns, samtidigt som mitt kritiska öra hörde lite för mycket av inbördes beundran och lite för lite av faktisk verkstad där konst och forskning befruktat varandra.
Ett inslag skilde sig från mängden. Emma Johansson, som är doktorand i naturgeografi och ekosystemvetenskap.Hon förenar konst och forskning på ett ovanligt sätt. Till dagens konferens kom hon med tre färgrika, naivistiska konstverk.
Hennes forskningsområde är miljöförändringar och människors möjligheter att påverka miljön i hållbar riktning. I det arbete hon presenterade är hon själv en kombination av vetenskaplig forskare och konstnärlig inspiratör. Aktörerna i hennes projekt är jordbrukare i två byar i Tanzania, där miljön påverkas dramatiskt. Storföretag lägger under sig den bästa jordbruksmarken och småbönderna tvingas flytta sina odlingar till sämre marker.
Det märks att Emma Johansson umgås med människor som vet hur man berättar. Själv berättar hon fängslande om sina möten med gamla och unga i de afrikanska landsortsbyarna. Och just berättandet är en nyckel i hennes metod.
I byarna har hon samlat grupper där människor berättar för henne och för varandra om hur det var förr. De berättar om händelser som visar hur livet har förändrats och de kommer in på vilka tankar och visioner de har för sin by i framtiden. Konflikter och meningsskiljaktigheter kommer till ytan. Det finns olika uppfattningar om de stora företagens ”land grabbing” och det svåraste är att komma överens om byns framtid.
Men att enbart berätta är inte ett mål i sig förstår jag. Emma tror på värdet i att gestalta det man berättar och hon ber jordbrukarna och byborna att måla. I processen möter hon både motstånd och entusiasm. Men det handfasta resultatet blir de tre tavlor hon har med sig och visar på denna konferens som heter Arts Meet Science.
En tavla visar byn som invånarna minns att den såg ut för 30 år sen. En tavla visar hur man upplever sin by idag. En tredje tavla visar hur man vill att byn ska vara om 10 år.
Emma Johansson är inte en person som framhäver sig själv. Men hon vet vad hennes metod kan åstadkomma. När bilderna var skapade, var det inte utan stolthet byborna visade dem för besökare. Viktigt i sig, men viktigare ändå är att de får föra sin talan inför företag och myndigheter när förändringar planeras. Detta är nytt och Emma Johansson arbetar vidare med sin forskning där hon inte bara registrerar hur verkligheten ser ut, utan också ger människor verktyg för att diskutera och tänka sig olika typer av framtidsutveckling. Så kan konst och vetenskap samverka.
Jag ger gärna den karamellen till utbildningsansvariga, skolplanerare och biståndsorganisationer att suga på. För mig sitter den goda smaken i under hela hemresan.
Billingsfors. Har du nån aning om var det är? En ledtråd: Billingsfors IK var med i allsvenskan i fotboll en säsong på 40-talet. Inga klockor ringer? Pappersbruket i Billingsfors köptes på 1950-talet av bokförläggaren Albert Bonnier. Det hjälpte dig inte? Då så: Filmen Smala Sussie spelades delvis in i Billingsfors.
Om du ändå inte får några associationer om var detta ligger i Sveriges land, så vet ju ändå de som är kanotfantaster att om man följer Dalslands Kanal, passerar man några slussar just vid Billingsfors och lite uppströms samhället kommer man till de ganska vilda Höljerudsforsarna innan man kan paddla vidare mot Bengtsfors.
Många av er som kommer uppifrån landet kanske har noterat att ni passerar Billingsfors på väg till Strömstad om ni åker dit på semestern.
En plats som vi överraskades av när vi stannade till i Billingsfors häromdagen var den friluftsteater som man hittar här. Du kör den smala vägen mellan bruket och kanalen och parkerar vid den gamla fina representationsvillan som ligger i parken.
Ruinen efter det gamla järnbruket vid Billingsfors Friluftsteater är idag ombyggt med bland annat omklädningsrum för skådespelare.
Om du går en bit vidare över gräsmattan ser du en ruin efter ett gammalt järnbruk till höger.
Järnbruksruinen verkar vara uppbyggd av slaggrester från tillverkningsprocessen. Många av byggstenarna ser ut att vara av färgat glas.
Gå in där, så öppnar sig Sveriges äldsta ännu i bruk varande friluftsteater.
Maja Waern hette kvinnan som dirigerade bruket på 1790-talet. Vår sagesman Per-Åke Hall berättar att detta var på kung Gustav III:s tid. En tid då kultur och teater stod högt i kurs och många inspirerades av de franska kulturimpulserna.
Maja Waern reste till huvudstaden. 1792 var detta ingenting man gjorde så himla enkelt. Men när hon kom tillbaka efter mötet med kungen och teaterkulturen – då visste hon vad hon ville. Hon lät bygga en amfiteater, och Billingsfors blev för några år ett kulturcentrum.
Amfiteaterns gradänger är byggda i sten. I 150 år låg de gömda under högar av trädgårdsavfall som dumpats här. Det var ett drygt arbete att gräva fram anläggningen på 1950-talet.
Vid vårt besök idag får vi veta att Friluftsteatern sedan sov sin törnrosasömn i 150 år. På 1950-talet restaurerades den och upplevde ånyo några intensivt aktiva år. Föll i glömska, men återupplivades på 80-talet och sedan dess har Billingsfors teatersällskap i stort sett varje år hållit teaterkonsten levande här.
Billingsfors Friluftsteater hittar du via denna skylt, här visad av artikelförfattaren
Idag – får vi också veta – finns det risk att teatertraditionen i Billingsfors hamnar i bakvattnet igen. De aktiva i Teatersällskapet börjar bli till åren. Eller finns det ungdomar som vill ta vid? Vi väntar på att dagens unga performancekonstnärer ska ta Billingsfors friluftsteater i besittning.
Nu har isarna äntligen gått upp på sjön hemma. Den senaste veckan har det varit isfritt, och det är dags att sjösätta ekan. Ännu finns det dock ställen i skogen där det ligger lite snö kvar. Och i minnet dröjer bilderna av den vinter som nyss höll oss i ett grepp.
Mitt eget minne försöker nu förtränga vintertankarna. Det är ju vår! Men en sak med vintern är ändå skönt att erinra sig nu när våren tagit ordentlig fart.
Jag njuter lite extra av att minnas just de dagar när vintern vände till vår. Ibland tar våren jättekliv på bara några dagar, och jag vill gärna hålla kvar just själva övergången. Då, när kölden släpper, när de första råkarna går upp och några modiga flyttfåglar vågar ta vägen hitåt.
Just i den övergången var jag ute. Det var vid Tydjesjön vid E45-an strax söder om Tösse. Då kom där en ensam trana inflygande, gjorde några lovar över sjöisen och gick ner för landning.
Alldeles vid iskanten ställde den sig. Vid kanten av råken som nyligen öppnat sig där som strömmen är lite starkare där ån rinner ut under järnvägsbron.
Där tog den rast. Det var inte isfritt, men det fanns öppet vatten. Och jag föreställde mig att den hade en lång dagsresa bakom sig. Var hade den startat denna dags morgon? Helt nyligen hade den stått i Nordtyskland, väntande på sydliga vindar. Nu var den här.
Jag hade inte min kamera med mig. Men lyckades få några bilder med mobilen genom min tubkikare. Det kallas digiskopi. Det finns utrustning för det. Jag försökte på fri hand, och det var inte helt enkelt.
En nattlig bild. En barnkammare någonstans. En utsikt ut i kvällningen. Så är det varthelst man kommer – små tecken säger oss något om platsen där vi är. Om människorna som bor här nu och de som har bott här förr. Allt är en gåta. Vi kan bara gissa. Hur tänkte man? Vad ville man? Och barnet. Det som växer upp här. Jag undrar hur tankarna går i hans eller hennes huvud.
Själv ser jag mig runt i rummet och tittar ut. I morgon vill jag gå på upptäckarstråt i denna by.
Så här ter det sig i dagsljus en vårmorgon i april år 2018. Här finns en kontrast mellan nu och då. Jag dras till den kontrasten. Hur lever människorna här nu? Och vad kan väl det gamla betyda i deras liv?
Jag dras som sagt till den kontrasten. Och ser hur det nya inramar det gamla. Och tittar noga och ser hur det nya har något gammalt och lite slitet över sig. Och hur det gamla kanske verkar ha mera energi än det nya.
Jag söker vidare och vill veta. Vad är, och vad har varit här?
Jag börjar tro att jag kan se vad som har varit. Och ja, jag läser och ser att här var maktens fundament. Kyrkan, tänker jag var inte bara tro. Det var den som genom den konungsliga makten styrde och bestämde hur människor fick tolka sina upplevelser av det heliga. Hur de fick skapa mening i livets gränssnitt mellan födelse och död.
Och vad mer?
Vi går närmare och ser. En tiondebod är detta. Tionde. Det skulle alla lämna. En tiondedel av skörden till prästen, till kyrkan. Det var medeltiden det. Den tidens skatteverk. År 1239 fälldes de träd som ännu utgör bodens timmerväggar. Och då gick ännu en del av tiondet till sockenes fattige. När Gustaf Vasa gjort reformation, gick den delen istället till Konungen.
Här fanns det lås och bom. Och nu talar dåtiden till oss och vi får betrakta det märkliga och det mäktiga, som människor kunde skapa då som nu.
Så betraktar vi på närhåll och på tidens avstånd. Och vi återvänder till barnkammaren mot kvällen. Och vi ser små tecken som säger något om oss och om platsen där vi är.
A.W. – Aran Wehby 24, rappare från Göteborg fångad i motljus på Café Repris med min gamla Iphone.
Sjuttio bast är jag. Och jag säger ”bast” för jag tillhör en grupp, en generation, en kultur eller vad du vill. En tid, då man sa ”jag tar tricken in till stan”, ”de kostar en å femti”. Finns vi ens, vi som gillade Povel Ramel och sjöng ”Rönnerdal han skuttar” och kunde alla verserna utantill? Ja, igår fanns vi! Alltså igår den 12 april 2018 fanns vi och vi satt – lämpligt nog – på café Repris i Göteborg. Vi satt där och samtalade med rapparen AW. Han fick nyligen ett genomslag med låten Pirater tillsammans med artisterna Wahlberg och Mick C.
Finns! När finns man? När man sitter i spelhörnan på COOP med sina generationskamrater och minns Legolas, Ego Boy och Copiad? När man hänger på Femman och lyssnar på ”mannen” och hoppas – eller skräckslaget räds – att bli rekryterad.
Det är för mycket, säger Aran Wehby. För mycket snack om skillnaderna – skillnaderna mellan Majorna och Biskopsgården. Det låter som om det inte var samma värld. Jag undrar hur de hänger ihop.
I mig hänger de ihop, fortsätter Aran och berättar om sin musikvideo Nästa Destination, som han gjorde 2016. Och han vill förklara att all skit som händer inte är det enda. Att visst finns det människor som behandlar en som luft. Människor som sviker. Människor som utnyttjar en. Men om man ser det positiva, betonar han, då orkar man att vara sig själv. Då kan man skriva poesi.
Och jag, som är sjuttio, förstår ju hur han menar. Jag ser ju positivt på mig själv, egotrippad som jag alltid är.
Men å andra sidan. Jag är uppvuxen i en familj och i en tradition som alltid vill och måste undersöka allt till botten. Så jag ser en annan sida av det positiva tänkandet. Och frågar – tror du inte att man måste vara negativ också?
Aran förstår strax hur jag tänker. Och du min läsare, hur tänker du? Finns det inte en massa, som jag måste sålla bort? Som jag måste säga nej till för att över huvud taget se mig själv mitt ibland alla krav och trender och se vad faktiskt jag vill?
Hur som helst. Jag kan mina Evert-Taubeverser utantill. Aran kan sina dikter. Vi är olika och lika. Vi sitter och pratar på café Repris.
Fotografering är en konst. Själv räknar jag mig inte som konstnär på området. Ibland presenterar dock naturen själv motiv, som sätter fantasin i rörelse. Fantasin, ja! Fantasin, som gärna ger oss en skjuts att se utanför boxen. Utanför det invanda.
Vad är till exempel detta?
”Vad är … ?”
Fråga hellre ”Vad ser du här?” Beroende på vem du är, ser du kanske något som inte jag ser.
Jag skulle kunna berätta en liten saga om var jag ser här. Den sagan börjar med ett spår.
Och nu styr jag vad du ska se. Du kan föreställa dig var jag befinner mig. Tänk lite på vad du får reda på här. Det är en del information i den bilden. Och jag är på väg någonstans. Utanför det invanda.
På väg. Någonstans därborta, där inne, utanför mitt synfält. Jag vet inte vad som väntar. Jag tror jag vet, för jag har varit här förut. Men idag är verkligheten som en saga, och skogen har sina hemligheter.
En gång i tiden var människor övertygade om att skogen var en själ. Att skogen var som ett levande väsen. Inte som nu, en massa träd och stenar utan personlighet.
Bäcken där nere i dälden pratar och låter. Har den något att säga mig som kommer här på besök? Behöver jag fråga den? Om jag var markägare och ville räta ut den för att undvika översvämningar i snösmältningen. Översvämningar och vattensjuka områden, som dödar trädens rötter.
Bäcken pratar med mig. Just här sorlar den glatt, men längre fram hör jag att den viskar.
Här har den kastat sig ner. Den har fångats, men nu hör jag den sakta lirka sig loss ur vinterns järngrepp. Lirka, lirka låter det när den börjar droppa sig loss och släppa sin hårda omfamning av berget.
”Än håller jag dig fast!” säger berget
”Min kraft är större än din!” svarar bäcken och känner med droppande fingertoppskänsla längs sprickor den öppnat i berget. ”Där ska små träd få fäste med sina rötter och fortsätta spränga det jag har öppnat.” Och isens ande drömmer.
Här ska det snart krylla av liv, drömmer isen. Och känner sig förvandlas.
Hur upptäcker vi egentligen verkligheten? Ser vi den ”som den är”, eller skapar vi den med hjälp av fantasin? Lionardo da Vinci, som var en praktisk man och därtill visionär och uppfinnare lade stor vikt vid fantasin.
Han konstruerade broar. Han konstruerade kanalsystem och slussar. Krigsmaskiner och flygplan. Förnuft, logik och undersökande forskning var hans redskap. Samtidigt såg han fantasin som ett medel att upptäcka oväntade sidor hos verkligheten.
I boken Konsten och dess föremål läser jag Richard Wollheims diskussion om Lionardo da Vinci och hur han såg på fantasin:
Petter Olssons hatt
”I en berömd passage i sin Trattato ger Leonardo den blivande konstnären rådet att ‘öva sin förmåga till upptäckter’ genom att betrakta väggar med fuktfläckar eller ojämnt färgade stenar, för att i dem finna himmelska landskap, stridsscener och märkliga gestalter i livlig rörelse” *
Nude by running water
Var det så Lionardo skapade sin världsbild? Så som vi gör när vi tittar på himlens molnformationer och tycker oss se lejon, brottare och drakar. Kanske var det sådant som behövdes för att se utanför boxen. Utanför den tidens trångsynta kyrkliga världsbild. Och för oss om vi vill se utanför vår tids normer för hur världen borde se ut.
”Se utanför boxen!”
För Lionardo var det nog kombinationen av logik, förnuft och fantasi som öppnade hans sinnen för världen.
Ellington
.
*) Wollheim, Richard. Konsten och dess föremål. Stockholm: Thales 2006, 31.
Vad är till exempel detta?
