Platsen och hur den talar till oss

En nattlig bild. En barnkammare någonstans. En utsikt ut i kvällningen. Så är det varthelst man kommer – små tecken säger oss något om platsen där vi är. Om människorna som bor här nu och de som har bott här förr. Allt är en gåta. Vi kan bara gissa. Hur tänkte man? Vad ville man? Och barnet. Det som växer upp här. Jag undrar hur tankarna går i hans eller hennes huvud.

Själv ser jag mig runt i rummet och tittar ut. I morgon vill jag gå på upptäckarstråt i denna by.

Så här ter det sig i dagsljus en vårmorgon i april år 2018. Här finns en kontrast mellan  nu och då. Jag dras till den kontrasten. Hur lever människorna här nu? Och vad kan väl det gamla betyda i deras liv?

Jag dras som sagt till den kontrasten. Och ser hur det nya inramar det gamla. Och tittar noga och ser hur det nya har något gammalt och lite slitet över sig. Och hur det gamla kanske verkar ha mera energi än det nya.

Jag söker vidare och vill veta. Vad är, och vad har varit här?

Jag börjar tro att jag kan se vad som har varit. Och ja, jag läser och ser att här var maktens fundament. Kyrkan, tänker jag var inte bara tro. Det var den som genom den konungsliga makten styrde och bestämde hur människor fick tolka sina upplevelser av det heliga. Hur de fick skapa mening i livets gränssnitt mellan födelse och död.

Och vad mer?

Vi går närmare och ser. En tiondebod är detta. Tionde. Det skulle alla lämna. En tiondedel av skörden till prästen, till kyrkan. Det var medeltiden det. Den tidens skatteverk. År 1239 fälldes de träd som ännu utgör bodens timmerväggar. Och då gick ännu en del av tiondet till sockenes fattige. När Gustaf Vasa gjort reformation, gick den delen istället till Konungen.

Här fanns det lås och bom. Och nu talar dåtiden till oss och vi får betrakta det märkliga och det mäktiga, som människor kunde skapa då som nu.

 

 

 

 

 

 

 

Så betraktar vi på närhåll och på tidens avstånd. Och vi återvänder till barnkammaren mot kvällen. Och vi ser små tecken som säger något om oss och om platsen där vi är.

platsen
Utsikt mot kyrkspiran i Ingatorp utanför Eksjö

Författare: Arletta Ellington

Vi är två personer - Arletta och Ellington. Här presenterar vi oss var för sig. Arletta först: ARLETTA kallar jag mig och jag gillar det namnet. Det låter skoj, lätt och lekande, levande och lite kvittrande - sån som jag gärna är. Jag gillar att leka, även med livets mest seriösa saker. När jag var yngre valde jag ett lekfullt yrke, som teaterregissör. Jag har dessutom mött den andra, mörka, sidan av livet, som jag har distanserat mig från. Nu lever jag med fokus på det som är det bästa i livet och ger mig själv chansen att hitta de skönaste ögonblicken i det vardagliga. De värsta dagarna har passerat och det bästa i livet är det som jag väljer. Det vill jag beskriva och dela med mig av, så njuter vi tillsammans … . Jag kallar mig ELLINGTON, ett namn jag förknippar med musik och kreativitet. Duke Ellington, jazzlegenden representerar livsbejkande njutning och eftersom jag titulerade Arletta hertiginna i mitt första brev till henne, så tänker jag mig som hennes hertig ( = duke) på denna bloggen. Jag leker gärna seriöst - som till exempel litteraturforskning - vilket jag ägnade en del av mitt yrkesliv åt. För mig syns livets ljusa sidor tydligast i kontrast mot de mörka. Jag låter livets skönhet fånga mig när det far förbi. Och om jag lyckas när jag skriver - ja, då har jag kanske synliggjort det sköna.

Alla dina kommentarer är välkomna

Follow

Get the latest posts delivered to your mailbox:

%d bloggare gillar detta: