Sjuttio bast är jag. Och jag säger ”bast” för jag tillhör en grupp, en generation, en kultur eller vad du vill. En tid, då man sa ”jag tar tricken in till stan”, ”de kostar en å femti”. Finns vi ens, vi som gillade Povel Ramel och sjöng ”Rönnerdal han skuttar” och kunde alla verserna utantill? Ja, igår fanns vi! Alltså igår den 12 april 2018 fanns vi och vi satt – lämpligt nog – på café Repris i Göteborg. Vi satt där och samtalade med rapparen AW. Han fick nyligen ett genomslag med låten Pirater tillsammans med artisterna Wahlberg och Mick C.
Finns! När finns man? När man sitter i spelhörnan på COOP med sina generationskamrater och minns Legolas, Ego Boy och Copiad? När man hänger på Femman och lyssnar på ”mannen” och hoppas – eller skräckslaget räds – att bli rekryterad.
Det är för mycket, säger Aran Wehby. För mycket snack om skillnaderna – skillnaderna mellan Majorna och Biskopsgården. Det låter som om det inte var samma värld. Jag undrar hur de hänger ihop.
I mig hänger de ihop, fortsätter Aran och berättar om sin musikvideo Nästa Destination, som han gjorde 2016. Och han vill förklara att all skit som händer inte är det enda. Att visst finns det människor som behandlar en som luft. Människor som sviker. Människor som utnyttjar en. Men om man ser det positiva, betonar han, då orkar man att vara sig själv. Då kan man skriva poesi.
Och jag, som är sjuttio, förstår ju hur han menar. Jag ser ju positivt på mig själv, egotrippad som jag alltid är.
Men å andra sidan. Jag är uppvuxen i en familj och i en tradition som alltid vill och måste undersöka allt till botten. Så jag ser en annan sida av det positiva tänkandet. Och frågar – tror du inte att man måste vara negativ också?
Aran förstår strax hur jag tänker. Och du min läsare, hur tänker du? Finns det inte en massa, som jag måste sålla bort? Som jag måste säga nej till för att över huvud taget se mig själv mitt ibland alla krav och trender och se vad faktiskt jag vill?
Hur som helst. Jag kan mina Evert-Taubeverser utantill. Aran kan sina dikter. Vi är olika och lika. Vi sitter och pratar på café Repris.
Ellington
Låten är en hyllning. En hyllning till de stunder, de sekunder då livet är fullt närvarande. En hyllning till den intensiva upplevelse av liv man kan ha när man befinner sig på gränsen – innan livet kanske går under.