Vi fortsätter idag med vattentemat. Sist läste vi en roman på temat vattenkatastrof. Idag besökte vi en fors. Hur, frågar vi idag. Hur fotar man strömmande vatten? Jag vill ju på något sätt spegla min upplevelse av forsen. Hur gör jag det?
Det är hög vattenföring nu. Det är ju snövinter. Men oftast inte så många minusgrader, utan istället dagar med blötsnö, någon plusgrad. Snön lägger sig, men eftersom marken är ofrusen under, smälter snötäcket sakta underifrån. Rätt som det är kommer det en dag med ordentligt töväder. Kanske regn också. Sen smäller det till och blir minus några dar och isarna lägger sig.
Det har de gjort, men på många sjöar är det högst osäkert att gå ut på isen. Vattendragen är isfria. Det är en vinter med hög vattenföring i älv och fors.
Så vi gjorde en tur till Höljerudsforsarna uppströms från Billingsfors räknat. Det var riktigt gråväder. Lite snöflingor i luften. Temperaturen strax kring noll. Vi parkerade bilen och promenerade genom skogen längs höljen.
Det var överraskande när vi kom fram till forsarna vid 18:e slussen. Där möttes vi av ett kraftfullt skummande strömmande vatten.
Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.
Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.
Det var en sån fullkomlig glädjekänsla.
Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.
Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.
Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.
Ellington: Vet du hur mycket vatten det finns i Suorvadammen?
Arletta: Jag vet bara att Vänern är Sveriges största sjö.
Ellington: Precis. Och sen kommer Suorvadammen som Sveriges största vattenmagasin.
Arletta: Det är väl i Norrland
6 000 000 kubikkilometer vatten finns i Suorvamagasinet
Mikael Niemi 2012
”Ett intensivt regnande har plågat nordligaste Norrland hela hösten. Det är här, i Lule älv, mot den norska gränsen, som kraftverkens enorma vattenmagasin ligger på rad. En dag händer det ofattbara – plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finns sveper undan allt i sin väg.”
Så presenteras Mikael Niemis roman Fallvatten på omslagets baksida. Berättelsen har nio huvudpersoner. Deras möten med vattenmassorna följs i berättelsen var för sig. Några av dem möts i de virvelströmmar av känslor, tankar och försök att möta faran och undkomma med livet som alla dras in i.
Och det är inte några vackra skildringar av människans godhet i krissituationer som Niemi skildrar. Du som läst till exempel Åsa Larssons Solstorm känner igen de rovdjursbesläktade primalreaktionerna hos några av dessa norrlandskaraktärer. Men visst – visst gestaltas det mänskliga livets skönhet vid dödens stupkant där de alla befinner sig. Lovisa Laurins aldrig sviktande fokus på livet hon bär i sin livmoder. Vincent, när han i sin totala livströtthet ändå gör allt han kan för att rädda den kvinna som svikit hans kärlek. Och Lena Sundh, när hon i sin impuls att ge liv åt den döende unge Laban, smeker honom till stånd och älskar honom in i döden. Det är vackert, samtidigt som det riktigt fula och mentalt förvridna brister fram. Som värst i Barney och hans i grunden asociala liv.
Adolf Pavval
Vincent Laurin
Lovisa Laurin
Henny Laurin
Barney Lundmark
Lena Sundh och Laban
Gunnar Larsson
Sofia Pellebro
Carsten Azon
Dessa får vi följa i deras dans med naturkrafterna. Några lyckas överleva. Några av dem dör i det vattenvidunder som bryter upp Suorvadammens portar och i ett drag tvättar bort människans försök att bemästra naturkrafterna. Någonstans anar man en hämnd. Naturens, samejojkarnas och trolltrummornas hämnd på dem som trodde att de kunde stjäla landet från folket. Samtidigt känns aningen av en stereotyp igen i skildringen av det råa norrländska kynnet. Det känns igen från andra nutida norrlandsskildrare. De som inte har till exempel Sara Lidmans andliga rotfasthet i skog, sjö, berg och strömmande vatten.
Men som en skildring av människa och vatten är romanen Fallvatten också en ögonöppnare till skörheten i en relation som inte alls är så stabil som människan periodvis inbillar sig.
Vi var på Göteborgsoperan och såg dess uppsättning av The Phantom of the Opera. Jag har varit där några gånger förut. Såg Operan Goya 2009 som var en helt nyskriven opera om den spanske målaren Francesco Goya. Helt nyskriven av kompositören Daniel Börtz.
Där slog man på stort med en scenografi som gav full rättvisa åt den spanske konstnärens specifika färgkänsla men där musik och handling inte nådde samma fulla uttryck. Jag såg Alcina, våren 2011, där scenografin var oerhört sparsmakad, vilket gav utrymme åt musiken och dramaturgin att skapa en helhetsberättelse som berörde. Hösten 2012 såg jag Antonin Dvoraks opera Rusalka. I Göteborgsoperans version av denna en saga om två kvinnors olika attraktionskraft fanns en obalans i hur körstyckenas dramaturgiska effekt utnyttjades, vilket gjorde att huvudpersonen Rusalka aldrig nådde samma trovärdighet i sin stillsamma attraktionskraft som hennes blodfulla rival Furstinnan.
The Phantom of the Opera är en musikal. Den blandar operakonstens specifika uttrycksmedel som solo-arior och mäktiga körpassager med visor av närmast schlagerkaraktär. Låt mig först av allt säga att vi blev berörda. I första akten såg vi båda Christine som huvudperson. Christine som var romanförfattarens porträtt av den unga fattiga svenska statarflickan och gatusångerskan Christina Nilsson och hennes sagolika karriär på världens operascener med början i Paris.
Fred Johanson och Frida Engström (Fantomen och Christine) – foto: Mats BäckerJohn Martin Bengtsson (Raoul) – foto: Mats Bäcker
Genom hennes karaktär såg vi The Phantom. Det var passionen, sexualiteten, kreativiteten. Samtidigt som han inspirerade hennes sång och konstnärliga skapande fanns där en hotande galenskap i hans dragningskraft. Detta medan hennes älskare Raoul representerade hennes önskan om ett ordnat liv som firad sångerska med familj och karriär. I ett sådant liv fanns hopp om vardaglig glädje, men också hotet om att förlora kreativitetens källflöden. Det som berörde oss var konflikten mellan dessa båda drivkrafter i hennes liv och hennes kamp att bejaka båda.
Musikalen The Phantom of the Opera producerades i slutet av 1980-talet för Londons West End. Den spelades på Broadway med 10 000 föreställningar mellan 1988 0ch 2012. Med denna oerhörda publikframgång i åtanke, med en publik på 130 millioner i föreställningar över hela världen, är det intressant att se det konstnärliga innehåll som fängslat så många moderna männniskor.
I andra akten byter föreställningen fokus totalt. Om huvudpersonen i första akten var karaktären Christine, om temat i första akten var var hennes kamp där hon måste förena två till synes oförenliga drivkrafter i sitt konstnärskap och liv, så ser vi en annan huvudperson och ett annat tema i akt två.
I akt två blir Fantomen huvudperson. I första akten representerade han en av sångerskans inre drivkrafter. Nu är han en person, visserligen ovanlig som sådan, men ändå en person med rätt vanliga passioner och önskningar. En ensam figur, som längtar efter kärlek, som får smaka den ett ögonblick och då ger upp sitt hatiska projekt att hämnas på sin rival och på mänskligheten.
Joa Helgeson (Fantomen) – foto: Mats Bäcker
Från att ha gestaltat konflikten mellan dionysisk kreativitet och appolonisk ordning i första akten, gestaltar andra akten en konflikt mellan kärlekens godhet och hämndens ondska. Från att ha fokuserat på Christine och konstens försök att förena kreativitet och ordning, fokuseras istället motsättningen mellan gott och ont.
Detta är kanske en av framgångsfaktorerna i denna föreställnings historia. Att visa upp en seriös konflikt och att släppa detta för att istället fokusera på något mycket enklare. Och vi frågar oss – är detta en styrka eller en svaghet? Ekonomiskt är det en styrka helt klart. Konstnärligt – ja, då vill jag fråga Aristoteles.
Upplevde vi katarsis? Katarsis – den känslomässiga rening som gör att man i tragedins upplösning kan se något nytt, som förut var dolt.
Jag kan bara svara för mig själv. För mig bekräftade The Phantom of the Opera en redan välkänd sanning – att kärleken kan övervinna ondskan. Musikalen förbereder en tragedi med sikte på att öppna upp en viktig konflikt i människosjälen. En konflikt där ont och gott inte är svart och vitt utan griper in i varandra på ett sätt som kräver öppna sinnen. Musikalen sidesteppar detta och avleder oss till en enkel bekräftelse av att allt ändå står rätt till. Är fenomenet The Phantom of the Opera ett sätt att stryka den moderna publiken medhårs och avleda våra tankar från en konflikt vi borde försöka förstå? Eller säger den oss ändå något som är viktigt för oss att veta?
Du som läser detta och har sett The Phantom of the Opera i någon av dess uppsättningar – ge gärna ditt svar på den frågan.
Häromdagen tog vi en promenad i Göteborg. Det var en kall och skön dag. Ingen blåst. Blå himmel. Jag hade just kommit ner till stan. Kört i drygt två timmar. Landat vid Järntorget. Knappt hade jag satt mig på mitt stamfik när det kom ett sms. ”Är du framme redan. Jag kommer nu. Var är du?”
Arletta hade haft en härlig morgon. Berättade för mig om allt som hänt. Nu ville hon gärna promenera innan vi skulle ta lunch. Inte förrän klockan tre hade hon ett arbetsmöte.
Vi gick genom stan i centrum. Det var mycket att avhandla, men vi skojade mest och roades av varandras olika möten med människor.
Plötsligt visste vi inte var vi var. Vi hade gått och pratat utan att kolla var vi var någonstans. Men Göteborg är fullt av landmärken. Rakt framför oss låg ett sådant. En kyrka.
Så många spiror. Så många hörn och vinklar.
Ellington: Varför bygger människor på detta viset? Jag tycker att den här kyrkan ser ut som om den egentligen låg i ett annat land.
Arletta: Ser du djurfigurerna där uppe.
Hon pekar bland alla tinnar och torn och vinklar och hörn.
Ellington: Djurfigurer?
Arletta: Ser ut som något jag såg i London. Gargoyles!
En demonstration av arkitektonisk ingenjörskonst
Ellington: Jag ser dem nu. De som sticker ut där i nederkanten av den stora spiran. Men vet du! Varför bygger man så här?
Arletta: Men titta! Det är ju hundra torn! Stora och små. Ser du vart de sträcker sig?
Ellington: Ja. Mot himlen.
Arletta: Kan du föreställa dig hur det är att tro på en Gud, Ellington?
Ellington: Ja. Jag är ju liten och ensam och rätt hjälplös i världsalltet. Och många blir rädda när de ser att de är ensamma i universum.
Arletta: Många? Inte du då?
Ellington: Ärligt talat, jag vet inte. Jo, jag känner mig ensam ibland. Och det är tråkigt att jag ska dö.
Arletta: Kan du föreställa dig då hur det är att ha en Gud som du tror på?
Ellington: JA! Men … vad har det med den här enorma kyrkan att göra?
Pekar mot himlen
Arletta: Det är kanske alla människorna som hjälper varann att sträcka sig mot sin Gud.
Ellington: Det känns som en lögn.
Arletta: Menar du att människor inte kan hjälpa varandra.
Ellington: Det är klart att vi kan. Men när jag ska dö, då är jag ensam.
Arletta: Även om jag håller dig i handen?
Ellington: Ja! Missförstå mig inte nu. Det är skönt och bra att i den stunden veta att du finns och att du klarar ditt liv och har det bra. Då kan jag gå ensam och möta döden.
Arletta: Mår du inte bra, Ellington?
Ellington: Jo, jag mår bra, men den här kyrkan …
Arletta: Den är vacker!
Ellington: Ja … men den skrämmer mig också.
Ett av våra landmärken
Arletta: Ser du var vi är nu?
Ellington: Ja, därborta ser jag Sjömanshustrun. Ett av våra landmärken. Då hittar vi.
Jag fick ett mail. Det var från en facebookvän. Det hör till historien att han heter Wallin i efternamn. Han hade varit i Australien. Det var helt nyss. Han hade varit och hälsat på sin 92-årige farbror där. Han bodde i Laurieton i New South Wales.
Det lät lite som Evert Taubes visa Himlajord om den australiske bonden John Löfgren, när min facebookvän berättade att hans farbror var född i Falkenberg. Intressant var också att 92-åringen hade plockat fram en bok. För mig väckte detta en mängd minnen och associationer, eftersom boken var skriven av min pappa.
Tillsammans med detta inhöll mailet också en tecknad bild av det hus där den 92-årige farbrodern bott som barn. Jag kände genast igen huset. Det var byggt i den stil som min farfar, byggmästare, inspirerats att bygga när han var i USA på tidigt 1900-tal.
Familjen Wallins Solgård, byggt 1922
Att det var min farfar som byggt huset bekräftades i mailet.
Dessutom innehöll detta mail en sida ur den bok min pappa skrivit och som min vän australienresenären fått läsa i vid besöket hos farbrodern. Där stod följande lilla betraktelse, som kopplade ihop nu med då på ett överraskande vis. Det är min pappa, författaren som 1962 beskriver sina tankar under en promenad i Falkenbergstrakten:
”Varför tar inte falkenbergare som förr, ännu under 30-talet, och går Tröingebergsrundan? Jag står där och ser för mig de gamla borgarfamiljerna från Falkenberg på söndagspromenad. Jag är med ens tillbaka i min ungdom – ser jag inte postexpeditör Wallin med sin fru och sin barnarad komma där promenerandes under den gode postmannens iakttagande landskapskommentar.”
Och där ser jag – i denna dag – både fadern till min facebookvän Wallin och den nu 92-årige farbrodern, dessutom nu också farbrodern Gunnar som senare gjorde den bifogade teckningen. Tre piltar i den falkenbergska barnaraden.
I Laurieton i New South Wales i Australien finns denne farbroder. Där finns hans bok, hans minne, och här finns den teckning av hans barndomshem i Falkenberg som hans bror Gunnar alltså tecknat för rätt längesen.
Min pappas barndomshem på Östra Gärdet i Falkenberg, byggt 1921
I Falkenberg kunde jag för inte så längesen fotografera. Inte samma hus, för det var innan jag visste något om dessa australiska anknytningar. Det huset jag fotade var min pappas barndomshem och min farmors och farfars hem när jag själv var barn. Men jag ser ju att det är samma byggmästare, samma byggstil.
På Café Materían vid Pusterviksgatan mitt emot biograf Draken i Göteborg. där har jag mitt stamlokus. När jag besöker Göteborg, går jag nästan alltid dit. Där sitter jag och skriver, och där händer det att jag träffar folk jag känner. Där kan jag sitta och dricka min ingefärsshot eller min cappuccino. Där kan jag prata ett par ord med personalen, som numera vet vem jag är och frågar hur det varit sen sist om jag inte varit där på en vecka. Jag tittar ut genom fönstret, ofta med oseende ögon medan tankarna går. Ibland fångas min blick av någon förbipasserande. Ibland dras den till kråkor och trutar som svischar förbi och ibland landar, när de hittar något ätbart.
Utblick mot Järntorget med gatstensmönster i förgrunden
Idag har de visst hittat något. Ofta är den nån varmkorv eller liknande som någon råkat tappa. De plockar upp det mesta, och ibland kan det bli gräl om en brödkant. Men vad är det de har hittat nu då?
Gråtruten har skrämts bort av någon förbipasserande och det är kråkan som avvaktar . Visst är det en fjäder sm sticker upp där.Kråkan är modig och närmar sig. Antagligen hungrig som bara den.
Något har hänt. Det är en duva. Den är helt död.
Här hävdar kråkan äganderättenPassar på att smörja kråset medan man får vara i fred
Nu blir den mat.
Nu får de försöka samsas
Snart återstår det inte så mycket. Stadens kråkor håller staden ren.
En av våra läsare vill veta vad jag – som reser mycket i riket – har för intryck av vädret och klimatet i vårt land. Det var John Jonasson som frågade och han är ju stationerad i Skåne. Skåne, som också varit destinationen för de flesta av mina resor under åren 2016 och 2017.
Det är ju sen jag blev pensionerad 2014 som jag har kunnat resa runt så fritt så ofta. John menar att jag är väldigt berest, medan jag själv skulle säga att det finns oerhört många fler platser på min önskelista än på listan över platser jag faktiskt besökt eller bara passerat.
Jag har alltid tyckt om att köra långt. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta haft tur att råka på upplevelser som blivit oförglömliga för mig.
Som till exempel när jag 2010 körde de 30 milen till Vadstena efter en natt då jag av någon anledning inte fått en blund i ögonen. Det var då jag fick en härlig operaupplevelse på Vadstena Operaakademi och helt oväntat träffade filosofen Marcia Cavalcante, som ser livet och vår tro som en skiss och som sen blivit en av mina favorittänkare.
Detta har ju ingenting med vädret och klimatet att göra, och det har inte heller den korta spontanresa jag gjorde till Vänersborg och Aurorafestivalen i augusti 2013, där jag bland flera underbara musikupplevelser också fick en lång och djup kyss av en 89-årig dansande kvinna.
Mina resor till Skåne gav mig en levande bild av klimat- och vädervariationer inom de södra delarna av vårt land. Det är 43 mil för mig att köra, och ibland var det faktiskt samma väder i Bengtsfors och i Malmö.
Det mest spektakulära i väderhänseende var när jag körde till Hässleholm alldeles i slutet av januari 2016. Då var det isande kallt och snö och rimfrost hela vägen, genom Bohuslän, Göteborg, hela Halland och över Hallandsåsen. Det var unikt. Och jag kan aldrig glömma Skåne i total vinterskrud och blixtrande middagssol.
Så här såg vintern ut i Halland den 21 jan 2016. Bilden är tagen när jag åt lunch hemma hos min 93-åriga släkting Vivan som bor i Falkenberg.Finjasjön 24 jan 2016. Det var den 21:e jag körde till Skåne i blixtrande vinterväder. Här har tövädret och grådiset tagit sitt grepp om landskapet igen.Magnolian blommar vid Lunds Domkyrka. April 2016
Andra gånger har jag upplevt att medan våren ännu ligger i sin linda uppe i Dalsland, så står forsythia, magnolia och vitsippsbackar i full blom på Söderåsen. Och på hösten 2016 minns jag att vädret var grått och höstligt hemma medan Lunds Botaniska bjöd på saftiga krikon och magnolia i en andra blomning.
Magnolian i sin andra blomning. Lund i början av september 2016Saftiga krikon i Lund en sen kväll i månadsskiftet september/oktober 2016
Vid några tillfällen har Skåne bjudit mest på blåst. Under våren är det ofta så även hemma. Min iakttagelse är att de stilla vårdagarna är få och de blåsiga desto fler. Men hur mycket jag än har rest och iakttagit så blir det ändå min begränsade upplevelse. Att resa till Öland två gånger om året och sen påstå att där alltid är lugnt och varmt, det är helt klart ett resultat av ovanliga tillfälligheter. På Öland lyser solen och på Öland blåser det oavsett om jag har råkat vara där när det för ovanlighets skull var bara lätt bris.
Här var det ingen blåst! Till och med så varmt att man gärna sitter i skuggan. Öland, midsommarafton 2017Annars kunde det vara mer dramatiskt i lufthavet på solens och vindarnas ö. Seby läge på Öland 25 juni 2017
Vädret är tillfälligheternas spel, precis som de två gånger jag varit i USA. 1994 och 2013 var jag där. Båda gångerna på östkusten. Och båda gångerna upplevde jag vädret som oerhört, nästan tropiskt hett. +40°C och närmast olidligt att komma ut utanför AC-kylda hus.
Här gäller det att hitta en plats i skuggan. Fyrtio grader varmt i parken vid the Cornwall Bridge nära Lichfield, Connecticut, juli 2013
Vid senaste besöket, åter försmäktande i olidlig hetta, frågade jag min 88-åriga släkting i New Haven, Connecticut, om somrarna alltid är så tropiskt heta där. ”Nej,” svarade hon. ”Det är ganska sällan som det är så oerhört varmt. Senast vill jag minnas var 1994.”
Så man ska nog inte dra alltför generaliserande slutsatser om klimat och klimatförändringar baserat på sin egen begränsade erfarenhet. Men det gör inte upplevelserna mindre värdefulla. Det var rikt på upplevelser när jag körde från Stockholm och norrut en tidig augustimorgon 2016 i växlande sommarväder. Jag plockade upp ett par unga slovenska liftare som skylde sig mot störtregnet under en bro i Sundsvall vid middagstid. Första liftarna jag tagit upp på minst tio år.
Kvällssol i Östersund 5 augusti 2016. Det har klarnat upp efter regnet tidigare på dan
Jag gick på restaurang Jazzköket i Östersund den här kvällen och promenerade till vandrarhemmet allena i kvällssol.
Så här ser det ut i Steinkjer, norr om Trondheim. Tio minuters bilfärd västerut, så kan du bada i i Atlantens salta vatten. En kvart åt öster, så är du uppe vid fjällmyrarna och kan fiska röding. Däremellan dessa böljande sädesfält. 6 aug 2016
Att stanna upp en stund vid Åreskutan var också en upplevelse en vecka senare på hemväg när jag varit en tur till norska Steinkjer. Hörde på bilradion att man noterat årets första snöfall på Åreskutans topp.
Och hela vägen från dessa fjäll, 321:an väster om Storsjön och öst om Oviksfjället, sen E45:an ner genom i bokstavlig bemärkelse stenrika Härjedalen i ösregn.
Stenrika Härjedalen. Här kan väl inte ens renarna hitta nån mat. Bilden tagen från Inlandsbanan 4 aug 2014Häradsbygden i Dalarna där landskapet börjar öppna sig. Bilden tagen från Inlandsbanan 4 aug 2014. Den skarpögde anar något som ser ut som grått dis till höger. Det är brandrök från den stora skogsbranden i Sala, 15 mil bort.
Undan för undan genom Orsa Finnmark såg jag hur vädret klarnade upp. Och när landskapet öppnade sig grönt och doftande genom min öppna sidoruta, lyste också solen inbjudande från klar himmel. Då kändes det som att jag var nästan hemma, fast jag hade drygt 30 mil kvar.
Men vädret? Det är väl med det som med hela livet. Visst kan jag dra slutsatser och gissa mig till de stora sammanhangen. Men, säger min filosofiska vän som jag mötte i Vetlanda, Allt du tror på är en skiss. Ett försök. Ja, ett gott försök att förstå. Förstå hur världen hänger ihop och hur du kan leva, men ändå ett försök och just det är kanske det viktigaste att förstå.
Vad ska det bli för väder? Utsikt över Kattegatt från Skrea Strand i Falkenberg 2 januari 2018
Så jag fortsätter mina resor tills vidare. Det ger en frihetskänsla, och det är spännande att besöka platser som jag bara hört talas om tidigare. Och jag har ofta tur att råka på upplevelser som blir oförglömliga för mig. Och just nu är det uppehållsväder. Jag ska gå ut och få lite frisk luft.
Det är en konstig januarivinter har jag hört folk säga. Det är ju nu det ska vara riktig vinter. Men vädret är fram och tillbaka, och ena dagen är det snö och kyla och vinter, den andra är det snösmältning och regn och när solen kommer fram tror man nästan att det ska bli vår. Och så vaknar man nästa morgon och allt är vitt och kallt igen.
Om det blir som det brukat de senaste 15 åren, så lär vi få slut på själva vintern i början av mars senast. Sen lär det vara kallt och blåsigt i stort sett hela tiden fram till första veckan i juni. Ifall det sen blir sommar får vi se. Midsommar brukar i alla fall vara regnig och kall – ibland ungefär samma temperatur som julafton. 1986 var det i alla fall så enligt mina dagboksanteckningar.
Här står januarisolen lågt och lyser upp min vintriga syrénbuske
Men jag vill visa hur det var här hos mig när det blixtrade till och blev vinter i förra veckan. Det kom ganska ojämnt, så runt Bengtsfors, där jag bor, var det vitt men bara kanske 15 cm snö. I Edsleskog brukar det alltid bli mer snö när de tunga molmen tvingas upp över höjderna där. Jag tog en promenad där, vid det som kallas Bräcke Ängar häromdagen, och det hade varit lämpligt att ha skidor. Där fanns ett skidspår, som jag var noga med att inte trampa i och jag sjönk ner i snön till knäna på vissa ställen. Och den dagen vi körde till Nössemark låg snön riktigt djup i skogen så snart vi kom väster om Ärtemark.
Härligt vinterväglag på min framkörsväg. Slädföre skulle det ha dugt till förr i tiden. Det syns att solen står lågt och gör långa skuggor.
De bilder jag vill visa är tagna runt där som jag bor. Det blev januarivinter. Det var två dar innan det slog om till regn.
Grannens hus är vintrigt inbäddatUppe på Ekbacken kommer solen fortfarande åt bra, och en grannkatt stoppar upp i solen när den hör mig komma
Folk man pratar med tycker olika om snö. En standardreaktion man hör från många män är att ”detta var väl onödigt att det skulle komma, det blir bara en massa extra arbete och elände.” En annan reaktion, som är minst lika vanlig är den motsatta. ”Å. vad glad jag blir när det kommer snö! Det blir ju ljusare och då känner jag mig glad.” Det är nog en övervikt av kvinnor som uttrycker denna glädje över snön – och så jag själv!” Jag blir upprymd när jag ser riktig snöyra!
Gröna Lampans samtalsträff i Nössemark blev ett samtal om sanning, och därmed ett annorlunda äventyr jämfört med de tidigare mötena. Diskussionen i Dals Långed rörde sig mycket om tro och vetande. I Kungälv rörde samtalet bland annat vilka val man gjort i livet. I båda dessa samtal bjöd deltagarna varandra på mycket personliga berättelser. Frågor ställdes och det blev tillfälle att reflektera tillsammans om hur tro och tidigare val inverkar på ens liv idag.
Gröna Lampan är inte ett debattforum där man argumenterar för och emot. Idén är istället att gemensamt undersöka sina ställningstaganden. Och om det behövs, göra klart vad man har gemensamt och var viktiga skiljelinjer går. Ofta har det blivit förtroliga samtal, och det är mycket det Gröna Lampan eftersträvar.
I Nössemark ställdes en filosofisk och etisk fråga på sin spets. Det finns etablerade sanningar som samhället står för. Får man ifrågasätta dem och fortfarande bli tagen på allvar?
Det var något av ett examensprov för Gröna Lampans idé om det öppna samtalet. Ett samtal där alla frågor och ämnen är tillåtna. David Dickson, som var samtalsledare för mötet är entydig. ”Att en åsikt är tillåten betyder inte att den ska stå oemotsagd. Att lyssna och fråga är då en förutsättning för att kunna se var de verkliga skiljelinjerna går.”
David säger att det var intressant att det kom fram två olika sätt att förhålla sig till sanningen: ”Att ifrågasätta gällande sanningar med målet att hitta en slutgiltig sanning var det ena. Mot detta stod tanken att det är viktigt att ifrågasätta, och att ifrågasättandet också gäller de sanningar man själv kommer fram till.”
Samtalet i Nössemark synliggjorde några viktiga skiljelinjer. ”Vi blev långt ifrån färdiga med frågan om sanning och ifrågasättande” säger David. ”Gröna Lampan sattes på prov, och vi lärde oss något inför framtida samtal.”
”Detta ståtliga ljus fick jag av en av deltagarna, ” säger David Dickson. ”Själv gav jag bort en ganska enkel miniatyrlampa med ett värmeljus.”
På frågan vilka lärdomar som drogs, svarar han att han och Tatiana Pismenskaya tänker formulera några enkla regler. ”Alla ska ha med en lampa när de ska delta. Det är en symbol för samtalet som en möjlighet att belysa alla frågor. Att belysa innebär att fråga och låta andra ifrågasätta även ens egen tro och uppfattning.”
”Följ de reglerna, så är det Gröna Lampan, annars är det något annat,” avslutar David.
När jag skulle köra hem ett par timmar senare, började det med att jag halkade på trappen, vilket var en förvarning. Det var 1 grad minus. Det regnade. Det är ju inte så vanligt, men jag har varit med om det förr. Det brukar bli isbark. Marken täckt av en tunn skorpa av total blankis. Dessutom brukar det bli vackra genomskinliga islager på träd och kvistar, men det såg jag inte nu. Det var kväll.
Ungefär så här kan det se ut när det blir isbark på kvistar och grenar
På vägen kände jag genast att bromsarna inte tog. När jag tryckte lätt på bromsen kanade bilen helt motståndslöst. Jag noterade glatt att bromsarna tog jämnt, för bilen kanade rakt fram. Det kändes ändå lite osäkert, så jag lade mig i ca 20 km/tim och var glad att jag lyckades ta mig upp för den första backen. Femmans växel lät lite ansträngd, men när jag lade i trean började hjulen spinna.
Vägen över skogen är smal och krokig och med isbark på vägbanan kände jag ibland hur det släppte även på raksträckorna. Jag bävade lite för den krokiga nedförsbacken vid avtagsvägen mot Liane. När jag kom dit växlade jag ned till tvåan för att inte få så hög fart i backen att jag skulle åka av i kurvan. Genast blev det reaktion på motorns bromsverkan. Bilen ställde sig på tvären och kanade så på tvärs ett gott stycke nedför backen innan jag fick rätat upp den. Jag var glad att jag inte fick något möte just då. Nu återstod några besvärliga uppförsbackar, som jag inte var säker på att jag kunde ta mig uppför, och det flög en tanke genom mitt huvud att jag gärna skulle stanna bilen här och invänta våren.
Men stanna kunde jag inte, för då hade jag aldrig tagit mig ur fläcken sen, så jag gjorde det enda möjliga och fortsatte och hoppades innerligt att inte få möte. För då skulle jag helt säkert hamna i diket.
När jag körde uppför den sista backen vid Koppungen innan stora vägen, såg jag att det lyste från en bil som närmade sig från andra sidan krönet. Jag önskade att den skulle vänta däruppe eftersom där finns en bra mötesplats. Så jag blinkade med lyset och den föraren måtte ha förstått för bilen väntade uppe på toppen så att jag kunde krångla mig förbi. Sen kom jag ut på väg 164 – stora vägen. Där var också vinterväglag, men mer hanterbart.
Vinterväglag på väg från Bengtsfors till Nössemark (foto Ellinor Karlsson)
Några dar senare gjorde jag en ny färd på smala krokiga vintervägar. Denna väg åt motsatt håll – mot Nössemark nära norska gränsen. Den här gången var det snöföre. Packad snö på vägen. Lite kärvt underlag. Som slädföre där det inte var grusat. Det blev ju ingen hög fart nu heller, men i 50 och med gott väggrepp kändes det tryggare och jag kunde även glädjas åt utsikten.
I kvällningen kom vi fram till färjeläget Sund – Jaren vid sjön Stora Le
Mitt ute i den vintriga ödemarken kom vi fram till ett färjeläge. Färjan Sund – Jaren över sjön Stora Le. Det var också en upplevelse.
Först den lilla bron över en rasande kraftfull ström i den trånga strömfåran.
Sedan fångades våra blickar totalt av den breda vitskummande forsen nedanför den långa gångbron mot ön med slussvaktarstugan.
Att se det yrande, skummande, forsande vattnet. Det kändes i hjärtat som en återklang av något vi kände igen och som vi saknat. Vi överrumplades och vi skrattade och våra skratt klingade ikapp med vattnets brusande. Vattnets våld och kraft när det sprutade mot stenar och träd fortplantade sig i våra kroppar. Vi dansade lyckliga i strandbrinken.
Men hur fångar man detta forsande, strömmande vatten på bild? Vi försökte, men blev knappast nöjda. Inte med bilderna. Men det betydde mindre just denna gången.
Upplevelsen själv var åt det euforiska hållet. Frågan om fotandet tar vi som en utmaning.
