På Not Quite kan man få för sig att saker skulle hända till hälften eller inte nå riktigt ända fram. Men när Fröskogs Kulturförening har ett kulturarrangemang på Not Quite i Fengersfors, då blir det gärna kvalitet och angeläget. Idag, på Internationella Kvinnodagen hade man annonserat föredrag av Jessica Fleetwood, smideskonstnär. Och med Jessica Fleetwood på scen, fick den här högtidsdagen ett innehåll som kan sammanfattas i kvinnlig livsglädje, skaparkraft och fri energi och styrka.
Hennes konstnärskap är i stål. Inte enbart. Det vi fick ana av hennes skisser antyder ett bildseende som speglar en egen upplevelse, vilket skisser till stora konstverk ofta gör. De krokier hon visade gav också en aning om en formkänsla som nog är fri i sitt förhållande till konventioner.
Jag skriver ”antyder” och ”som nog är fri”. I sitt föredrag framhävde Jessica Fleetwood nämligen inte sin konst. De olika konstverken fanns där som en bakgrund till hennes burleskt sköna berättelse. Den om hur hon på krokiga vägar, men med någon slags inneboende kompass, klarat och klarar att skapa ett liv där konsten är en styrka och en glädje. Och tidvis också en inkomstkälla.
Hennes konstnärskap är i stål. Jag hoppas att någon gång få se mer. Hennes opus magnum, Ståltheten i Oxelösund, hennes smideskonstverk.
När jag körde hem i snöyra och många tankar, tänkte jag på Alexandra Kollontay. Hon var en av dem som skapade Internationella Kvinnodagen. Jag tror att hon skulle kunna se på kvinnors situation i Sverige idag och säga not quite, men Jessica Fleetwood är på god väg.
Ellington
En kopparröd baston, en illgrön diskant, ett spektrum av toner i ett elförstärkt akustiskt ackord. Sen drar ett böljande fingerpicking igång i en rytm där glöden får syre och blod av trummans hjärtslag.
