Häromdagen tog vi en promenad i Göteborg. Det var en kall och skön dag. Ingen blåst. Blå himmel. Jag hade just kommit ner till stan. Kört i drygt två timmar. Landat vid Järntorget. Knappt hade jag satt mig på mitt stamfik när det kom ett sms. ”Är du framme redan. Jag kommer nu. Var är du?”
Arletta hade haft en härlig morgon. Berättade för mig om allt som hänt. Nu ville hon gärna promenera innan vi skulle ta lunch. Inte förrän klockan tre hade hon ett arbetsmöte.
Vi gick genom stan i centrum. Det var mycket att avhandla, men vi skojade mest och roades av varandras olika möten med människor.
Plötsligt visste vi inte var vi var. Vi hade gått och pratat utan att kolla var vi var någonstans. Men Göteborg är fullt av landmärken. Rakt framför oss låg ett sådant. En kyrka.
Ellington: Varför bygger människor på detta viset? Jag tycker att den här kyrkan ser ut som om den egentligen låg i ett annat land.
Arletta: Ser du djurfigurerna där uppe.
Hon pekar bland alla tinnar och torn och vinklar och hörn.
Ellington: Djurfigurer?
Arletta: Ser ut som något jag såg i London. Gargoyles!
Ellington: Jag ser dem nu. De som sticker ut där i nederkanten av den stora spiran. Men vet du! Varför bygger man så här?
Arletta: Men titta! Det är ju hundra torn! Stora och små. Ser du vart de sträcker sig?
Ellington: Ja. Mot himlen.
Arletta: Kan du föreställa dig hur det är att tro på en Gud, Ellington?
Ellington: Ja. Jag är ju liten och ensam och rätt hjälplös i världsalltet. Och många blir rädda när de ser att de är ensamma i universum.
Arletta: Många? Inte du då?
Ellington: Ärligt talat, jag vet inte. Jo, jag känner mig ensam ibland. Och det är tråkigt att jag ska dö.
Arletta: Kan du föreställa dig då hur det är att ha en Gud som du tror på?
Ellington: JA! Men … vad har det med den här enorma kyrkan att göra?
Arletta: Det är kanske alla människorna som hjälper varann att sträcka sig mot sin Gud.
Ellington: Det känns som en lögn.
Arletta: Menar du att människor inte kan hjälpa varandra.
Ellington: Det är klart att vi kan. Men när jag ska dö, då är jag ensam.
Arletta: Även om jag håller dig i handen?
Ellington: Ja! Missförstå mig inte nu. Det är skönt och bra att i den stunden veta att du finns och att du klarar ditt liv och har det bra. Då kan jag gå ensam och möta döden.
Arletta: Mår du inte bra, Ellington?
Ellington: Jo, jag mår bra, men den här kyrkan …
Arletta: Den är vacker!
Ellington: Ja … men den skrämmer mig också.
Arletta: Ser du var vi är nu?
Ellington: Ja, därborta ser jag Sjömanshustrun. Ett av våra landmärken. Då hittar vi.